DEL2
16) När den s k 33-åringen Victor Gunnarsson friades från alla misstankar i mars 1986 var B framme igen med sitt PKK-spår. Denna gång övertygade han spaningsledaren Hans Holmér (bilden) om att PKK borde utredas. Holmér svalde betet och rusade iväg som en furie för att på bred front utreda i stort sett alla kurder i Sverige som på något sätt kunde misstänkas ha kontakter med PKK. Även kvinnor och barn. Som bekant slutade Holmérs ”huvudspår” i ett gigantiskt fiasko som ledde till att han fick avgå som spaningsledare i början av 1987.
17) Säpo handlägger också frågor om livvaktsskydd. Vid lunchtid på fredagen den 28 februari 1986 avsade sig Palme fortsatt livvaktsskydd under helgen. Det var alltså känt på Säpo att statsministern denna eftermiddag och kväll inte skyddades av sina livvakter.
18) Säpo handlägger frågor rörande säkerhetsklassning av personal. Flera statliga befattningar handlar om rikets säkerhet och sådana tjänster får endast innehas av personer som granskats ingående och godkänts av Säpo. Allt för att undvika obehagliga överraskning. Dock skedde ett märkligt undantag från den regeln i januari 1986 då en känd högerextremist, en fd militär som vi kan kalla C, vid sidan av den ordinarie rekryteringsvägen plötsligt fick en tjänst som gav honom tillträde till säkerhetsklassad kommunikationsutrustning i ett bergrum i centrala Stockholm. I bergrummet fanns bland annat militäranpassade telefonväxlar med vilka man kunde avlyssna valfri telefon i Sverige. En avlyssning som inte kunde uppfattas av den som blev avlyssnad och som heller inte lämnade spår efter sig. Det var alltså fullt möjligt att utan risk att bli upptäckt avlyssna såväl Olof och Lisbeth Palmes arbetstelefoner och även bostadstelefonen. Det var även möjligt att avlyssna paret Palmes bostad. Telefonväxlarna fungerade så att hela bostaden avlyssnades när telefonluren var pålagd. Information om paret Palmes planerade biobesök var alltså känt långt i förväg. Att det var biografen Grand som skulle besökas var känt redan vid 18-30-tiden. Förutsatt att telefonerna och bostaden avlyssnades på det sätt vi beskrivit här. Den fd militären C avslutade sin säkerhetsklassade tjänst i början av mars, dvs veckan efter Palmemordet. En anmärkningsvärt kort karriär.
19) Personen D, en Säpo-agent, försökte före mordet rekrytera den kriminellt belastade Cenneth Neilberg som Palmemördare. Neilberg visste inte från början vem som skulle mördas utan erbjöds endast pengar (1 miljon kronor) som hitman för att likvidera en icke namngiven person. Mordet skulle vara helt riskfritt eftersom personer som ”stod mycket nära offret” skulle vara behjälpliga. Neilberg tackade nej till erbjudandet. När Palmemordet var genomfört frågade Cenneth Neilberg D om det var Palme han skulle ha mördat och D svarade då ja. Några år senare dog D i en bilolycka och Neilberg kände då att han var löst från det tysthetslöfte han givit D och kunde berätta om saken för polisen och i medierna. Däremot kunde inte D förhöras av polisen. Uppslaget fick förbli obearbetat. Enligt Cenneth Neilberg hade D förklarat att det var fem personer som ingick i den grupp som ville likvidera Palme, varav två poliser. Tipset är identiskt med det tips som lämnades till Säpo av läkaren Alf Enerström hösten 1985.
20) Civilförsvarsförbundets chef Karl-Gunnar Bäck fick direkt efter Palmemordet ett tips från en brittisk agent. Tipset gick ut på att två svenska affärsmän, en anställd vid svenska Säpo och sydafrikanska agenter utfört mordet. Bäck skickade genast in en rapport till Säpo om tipset. Men tipset försvann. När medierna efterlyste handlingen fick de till svar att handlingen inte fanns registrerad hos Säpo. Ett besked som i sammanhanget kan beskrivas som ett mönster i Säpos sätt att hantera information om Palmemordet.
21) Säpo-chefen vid tiden för Palmemordet, Sven-Åke Hjälmroth, hävdade att han kom till den öppna polisens sambandscentral klockan 01.50 på mordnatten. Det stämmer inte. Polismannen Åke Rimborn, som förhört Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet, rapporterade till Hjälmroth i polisens sambandscentral senast klockan 01.00. Därefter, någon gång 01.00-01.15, ringer nämligen Rimborns chaufför Torstensson från Sabbatsbergs sjukhus och säger att Lisbeth Palme åter vill tala med Rimborn varför Rimborn genast beger sig dit. Sven-Åke Hjälmroth säger inte ett ord till juristkommissionen om att han fått den tidiga rapporten av Rimborn i polisens sambandscentral. Hjälmroth påstod istället att han fortfarande var hemma i sin bostad klockan 01.00. Varför fick ingen veta att Säpo-chefen var snabbt på plats efter mordet? Hade det inte talat till hans fördel? Vilka skäl hade han att vilseleda juristkommissionen – och därmed svenska folket?
22) En sovjetisk diplomat berättade för sin hustru om Palmemordet innan det inträffat. Han hade således fått förhandsinformation från någon. Hur kan vi veta det? Svaret är att den sovjetiske diplomatens bostad var avlyssnad av Säpo. Den person på Säpo som ansvarade för avlyssningen av den sovjetiske diplomaten var en av de tre personer som i hemlighet illegalt övervakade Olof Palme. Säpo hade således även från en sovjetisk diplomat information om att Sveriges statsminister skulle mördas. Ändå mördades Palme. Varför slog inte Säpo-mannen larm? Varför vidtogs inga åtgärder för att skydda Olof Palmes liv?
23) En lite märklig omständighet är också att flera av de personer i framträdande samhällspositioner som avskydde Palme anställdes av Industriförbundet. En svensk man som var Säpo-informatör och arbetade som agent åt apartheidregimen i Sydafrika skrev ett nyhetsbrev åt Industriförbundet. Den högt uppsatte Säpoman som miste sitt arbete efter en schism med Palme anställdes i en chefsposition av Industriförbundet. På Industriförbundet anställdes även en av redaktörerna för den högerextrema tidskriften Contra. Chef för Industriförbundet vid denna tid var företagsekonomen Axel Iveroth. Han hade tidigare i sin karriär arbetat som svensk industriattaché i Washington. Iveroth var en stor USA-vän och gav 1977 ut boken ”Det goda samhället” som pläderade för en marknadsliberal linje och starkt kritiserade Palmes Vietnampolitik. Iveroth menade att svenska politiker borde ha en mer försonlig attityd till USA eftersom detta gynnade de svenska exportföretagen. Palmes konfrontationslinje var fel. Boken marknadsfördes av stiftelsen Contra. Industriförbundet bildade i slutet av 1970-talet tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) den konservativa tankesmedjan Timbro för att politiskt kunna påverka svenska folket i en mer marknadsliberal inriktning. Olof Palme kallade i ett av sina politiska tal det nystartade Timbro för ”hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse”
17) Säpo handlägger också frågor om livvaktsskydd. Vid lunchtid på fredagen den 28 februari 1986 avsade sig Palme fortsatt livvaktsskydd under helgen. Det var alltså känt på Säpo att statsministern denna eftermiddag och kväll inte skyddades av sina livvakter.
18) Säpo handlägger frågor rörande säkerhetsklassning av personal. Flera statliga befattningar handlar om rikets säkerhet och sådana tjänster får endast innehas av personer som granskats ingående och godkänts av Säpo. Allt för att undvika obehagliga överraskning. Dock skedde ett märkligt undantag från den regeln i januari 1986 då en känd högerextremist, en fd militär som vi kan kalla C, vid sidan av den ordinarie rekryteringsvägen plötsligt fick en tjänst som gav honom tillträde till säkerhetsklassad kommunikationsutrustning i ett bergrum i centrala Stockholm. I bergrummet fanns bland annat militäranpassade telefonväxlar med vilka man kunde avlyssna valfri telefon i Sverige. En avlyssning som inte kunde uppfattas av den som blev avlyssnad och som heller inte lämnade spår efter sig. Det var alltså fullt möjligt att utan risk att bli upptäckt avlyssna såväl Olof och Lisbeth Palmes arbetstelefoner och även bostadstelefonen. Det var även möjligt att avlyssna paret Palmes bostad. Telefonväxlarna fungerade så att hela bostaden avlyssnades när telefonluren var pålagd. Information om paret Palmes planerade biobesök var alltså känt långt i förväg. Att det var biografen Grand som skulle besökas var känt redan vid 18-30-tiden. Förutsatt att telefonerna och bostaden avlyssnades på det sätt vi beskrivit här. Den fd militären C avslutade sin säkerhetsklassade tjänst i början av mars, dvs veckan efter Palmemordet. En anmärkningsvärt kort karriär.
19) Personen D, en Säpo-agent, försökte före mordet rekrytera den kriminellt belastade Cenneth Neilberg som Palmemördare. Neilberg visste inte från början vem som skulle mördas utan erbjöds endast pengar (1 miljon kronor) som hitman för att likvidera en icke namngiven person. Mordet skulle vara helt riskfritt eftersom personer som ”stod mycket nära offret” skulle vara behjälpliga. Neilberg tackade nej till erbjudandet. När Palmemordet var genomfört frågade Cenneth Neilberg D om det var Palme han skulle ha mördat och D svarade då ja. Några år senare dog D i en bilolycka och Neilberg kände då att han var löst från det tysthetslöfte han givit D och kunde berätta om saken för polisen och i medierna. Däremot kunde inte D förhöras av polisen. Uppslaget fick förbli obearbetat. Enligt Cenneth Neilberg hade D förklarat att det var fem personer som ingick i den grupp som ville likvidera Palme, varav två poliser. Tipset är identiskt med det tips som lämnades till Säpo av läkaren Alf Enerström hösten 1985.
20) Civilförsvarsförbundets chef Karl-Gunnar Bäck fick direkt efter Palmemordet ett tips från en brittisk agent. Tipset gick ut på att två svenska affärsmän, en anställd vid svenska Säpo och sydafrikanska agenter utfört mordet. Bäck skickade genast in en rapport till Säpo om tipset. Men tipset försvann. När medierna efterlyste handlingen fick de till svar att handlingen inte fanns registrerad hos Säpo. Ett besked som i sammanhanget kan beskrivas som ett mönster i Säpos sätt att hantera information om Palmemordet.
21) Säpo-chefen vid tiden för Palmemordet, Sven-Åke Hjälmroth, hävdade att han kom till den öppna polisens sambandscentral klockan 01.50 på mordnatten. Det stämmer inte. Polismannen Åke Rimborn, som förhört Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet, rapporterade till Hjälmroth i polisens sambandscentral senast klockan 01.00. Därefter, någon gång 01.00-01.15, ringer nämligen Rimborns chaufför Torstensson från Sabbatsbergs sjukhus och säger att Lisbeth Palme åter vill tala med Rimborn varför Rimborn genast beger sig dit. Sven-Åke Hjälmroth säger inte ett ord till juristkommissionen om att han fått den tidiga rapporten av Rimborn i polisens sambandscentral. Hjälmroth påstod istället att han fortfarande var hemma i sin bostad klockan 01.00. Varför fick ingen veta att Säpo-chefen var snabbt på plats efter mordet? Hade det inte talat till hans fördel? Vilka skäl hade han att vilseleda juristkommissionen – och därmed svenska folket?
22) En sovjetisk diplomat berättade för sin hustru om Palmemordet innan det inträffat. Han hade således fått förhandsinformation från någon. Hur kan vi veta det? Svaret är att den sovjetiske diplomatens bostad var avlyssnad av Säpo. Den person på Säpo som ansvarade för avlyssningen av den sovjetiske diplomaten var en av de tre personer som i hemlighet illegalt övervakade Olof Palme. Säpo hade således även från en sovjetisk diplomat information om att Sveriges statsminister skulle mördas. Ändå mördades Palme. Varför slog inte Säpo-mannen larm? Varför vidtogs inga åtgärder för att skydda Olof Palmes liv?
23) En lite märklig omständighet är också att flera av de personer i framträdande samhällspositioner som avskydde Palme anställdes av Industriförbundet. En svensk man som var Säpo-informatör och arbetade som agent åt apartheidregimen i Sydafrika skrev ett nyhetsbrev åt Industriförbundet. Den högt uppsatte Säpoman som miste sitt arbete efter en schism med Palme anställdes i en chefsposition av Industriförbundet. På Industriförbundet anställdes även en av redaktörerna för den högerextrema tidskriften Contra. Chef för Industriförbundet vid denna tid var företagsekonomen Axel Iveroth. Han hade tidigare i sin karriär arbetat som svensk industriattaché i Washington. Iveroth var en stor USA-vän och gav 1977 ut boken ”Det goda samhället” som pläderade för en marknadsliberal linje och starkt kritiserade Palmes Vietnampolitik. Iveroth menade att svenska politiker borde ha en mer försonlig attityd till USA eftersom detta gynnade de svenska exportföretagen. Palmes konfrontationslinje var fel. Boken marknadsfördes av stiftelsen Contra. Industriförbundet bildade i slutet av 1970-talet tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) den konservativa tankesmedjan Timbro för att politiskt kunna påverka svenska folket i en mer marknadsliberal inriktning. Olof Palme kallade i ett av sina politiska tal det nystartade Timbro för ”hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse”
