Tråden om Jean Claude Arnault

Jag gick inte vidare med anmälan. Det handlar mest om mitt arbete. En av mina chefer är nära vän med honom. Jag känner att jag har för mycket som står på spel. Och troligen skulle det inte bli någon rättegång, i brist på bevis.

Så här säger fem av de anonyma kvinnorna:

– Jag vill försöka gå vidare. Jag känner mig redan brännmärkt av att ha varit en av hans ”flickor”. Jag är också rädd, och vet inte vad han är kapabel att göra.

– Jag skäms över att jag försatte mig i de situationerna. Om man frivilligt inlett något med honom möts man av ett förakt från feministiska författare. Samtidigt som de fortsätter gå på Klubben.

– Hans makt är svår att mäta, men den känns. Jag vet inte vilka konsekvenser det faktiskt skulle få att ha honom emot sig. Men jag kan inte ta risken. Och sedan är det hans fru, som betytt mycket för mig. Han vet hur viktig hon är för unga skrivande kvinnor.

– Att jag inte gick till polisen hade inget att göra med att behöva gå igenom en rättegång, utan med att jag ville vara kvar i kulturvärlden. Jag drömde om en akademisk karriär, som jag har nu.

– Jag kände mig helt ensam. Om jag anmälde skulle det få motsatt effekt. Det är ju mina ord mot hans, så det enda som skulle hända är att folk får veta, och jag skulle bli utfryst av dem som står bakom honom. Och nu vill jag bara glömma det som hände. Jag upplevde det länge som om jag befann mig i en mardröm. Jag var full av hat, och tankar om hämnd. Sedan dess har jag gått i terapi och börjat skapa ett nytt liv.

– Att jag inte gick till polisen hade inget att göra med att behöva gå igenom en rättegång, utan med att jag ville vara kvar i kulturvärlden. Jag drömde om en akademisk karriär, som jag har nu.