Hur ska jag lösa det här?

Hej,

Jag bär på ångest över min ekonomi. För bara 2 år sedan hade jag besparingar på 300 000 kronor.

Jag insjuknande i depression och utmattningssymptom och fick antidepressiva för det. Medicinen slog slint i huvudet på mig, vilket är en ovanlig biverkning, men det händer, jag fick en personlighetsstörning och blev djupt deprimerad. Jag började skänka bort pengar och hamnade även i ett spelmissbruk i jakt på kickar för att känna mening med livet.

Idag står jag med ett privatlån på 130 000 kr och besparingar på 7000 kr.

Jag är 30 år fyllda och börjar få lite panik. Min sambo och jag har båda höga löner, men jag börjar få panik över att vi borde skaffa barn snart, samt köpa bostad.

Jag är i dagsläget sjukskriven för utmattning, har blivit av med spelmisssbruket och har en plan för att betala av lånet. Däremot är tiden knapp.

För att köpa en bostad i den storstad vi lever i kommer vi behöva en insats på i alla fall 600 000 kr.

Min sambo har sin del av insatsen redan nu, medan jag ligger på -130 000. Jag behöver alltså först och främst betala av lånet, sedan spara ihop 300 000 kr.

Förstår inte hur det ska gå till och får panik varje dag.

Jag har en inkomst på 39 000 kr/månaden, men i dagsläget får jag bara ut 22 000 pga sjukskrivningen.

Kan jag lösa det här? Jag vågar inte berätta för min sambo om mitt stora lån. Hon vet att jag är belånad, men jag ljög och sa att det bara var hälften av vad det faktiskt är. Blir livrädd över att hon ska lämna mig om hon får veta sanningen, och jag skulle skämmas så otroligt.

Vad kan jag göra?

Tack.

Tips från coachen. Du är ung, 130" är inget gigantiskt belopp, så, rådet är... Säg precis som det är till henne, precis som du berättar här, och hur du mår och varför du ljög. Jag är helt säker på att hon accepterar det. Och, nu kommer det du INTE vill höra, skulle hon inte göra det är det faktiskt inte mycket värt att satsa på. Du vet, den som är utan skuld o.s.v. Men jag tror inte risken för det är speciellt stor.

Edit. Sen är det bara att spara och gneta, tar några år, förhoppningsvis så kan du väl börja arbeta snart? Sen, om ni nu ska kompa ihop så pass så ni skaffar barn får ni ju även dra ert strå till stacken vid gemensamt bostadsköp utifrån förmåga, eller hur?

Sen utan att grumla din glädje, men jag hoppas inte storstaden du lever i är Stockholm för då är inte 39 000 en hög lön.

Edit igen, det blev väldigt många "sen" :-)

Försök att sätt en ganska tajt budget. Minska utgifterna och spar mer!

Sätt ihop en portfölj på tex. Avanza och försök få lite insikt så du kan försöka få en avkastning på 8-10%. Då kan du enkelt betala av ditt lån på under året.

Sen när du börjar arbeta heltid och för ut högre lön gör du på samma sätt. Försök sätta undan 25% av din lön och bygg upp din portfölj. Ge det 2-3 år så har du garanterat din insats, då är du enbart 33-5 år innan ni innehaver er bostad.

Lycka till!

Tack för svar. Det är så skönt att få lite positiva vindar i det här.

Jag kommer förmodligen börja arbeta redan efter jul. Dels för att jag känner mig bättre, men även för att det bara stressar mig mer att veta att jag har ett inkomstbortfall nu när jag är skuldsatt.

Nej, som tur är inte Sthlm!

Efter vi betalt alla räknaingar och hyra, inklusive min amortering och ränta på lånet, har jag vid full lön (när jag jobbar 100% igen) kvar 12000.

Jag borde därmed kunna extraamortera ca 8000 kr utan problem. Då amorterar jag 12500 kr varje månad pch borde således vara av med skulden inom ett år.

Dessvärre kommer jag inte arbeta 100% än på ett halvår förmodligen, då man vanligtvis trappar upp får. 0%, till 25% till 50%, 75% och slutligen 100%.

Så jag misstänker att jag kommer få lägga mestadelen av min lön på amortering i minst 1.5 år.

Sedan är det motorväg för att spara inför eventuellt husköp och barn och grejer.

Vågar nog inte berätta för henne än, men kanske tar det när jag har sparat ihop en grund att stå på.

Jag siktar på att spara ihop till 30 000, för att sedan lägga allt som blir över på amortering. Dvs, alltid se till att jag har 30 000 på sparkontot och sedan lägga resten på amortering.

Varför behöver du spara ihop 300 000? Det funkar ju lika bra om hon sparar ihop 150 000 till och du skeppar in endast ("endast") 150 000 kr. Sen skriver ni ägaravtalet så att ni äger 50% var av boendet, men att hon äger en större del av kontantinsatsen. Bör inte vara några problem att göra så.

Om man är ett par, som dessutom tänkt skaffa barn och hus, så får man självklart tänka som ett par ekonomiskt också. Kan ni inte det så kanske det inte är optimalt att skaffa hus och barn tillsammans heller.

Ja, bortsett från att du väntar med att berätta så låter det som en solid och gedigen plan. Så, lycka till.

Amortera inte 100% av det du sparar. Sparar du säg 10 000 i månaden, amortera i så fall 5000 och spara 5000. Försök placera om lånet till så låg ränta som möjligt.

Det är absolut inga problem att låna till en bostad, men banken kommer vilja se ett sparande. Att du har ett lån till på 130 000 kr bryr de sig inte om. Folk har billån, båtlån och snöskoterlån och lån till jätte-tvn i vardagsrummet på mer än 130 000 kr.

I dagsläget skulle jag placera de sparade kronorna i en bred fond, ex Avanza Zero, alternativt på banken. Inom de närmaste åren kommer en börskorrektion att komma och om ni samtidigt hittar ert drömboende är det inte så bra om du ligger back för tillfället.

Köp Så kan alla svenskar bli miljonär och läs och lev efter den. Billig bok som ger stor nytta.

Vi valde att skaffa barn lite senare i livet, så det behöver du inte heller stressa över. Det finns fördelar och nackdelar med allt. Till fördelarna är att man hunnit bygga upp sin ekonomi lite så man inte behöver vända på varje slant under föräldraledigheten. Man är mognare och tryggare som människa, i alla fall var jag det. Det kan underlätta relationen under de ibland slitsamma småbarnsåren.

Det kommer gå utmärkt detta!

Lögn är aldrig bra men det som är värre är att upprätthålla en lögn. Tror du inte hon börjar fundera varför det tar sån tid innan du får din insats? Du säger själv att du är rädd för att hon kommer från reda på sanningen, tänk om hon får det? Hur troligt är det att hon lämnar dig då när hon inser att du ljugit och fört henne bakom ljuset hela tiden jämfört med om du sätter dig ner och säger att det är något du tyvärr måste erkänna för henne?

Bättre att förekomma än att förekommas anser jag och jag tror dessutom att mycket av din ångest och stress skulle släppa om du berättade sanningen för henne. Kanske erbjuder hon sig att stå för större delen av insatsen så att ni kan flytta tidigare eller så kanske ni tillsammans kommer på en lösning? Ha inga hemligheter för henne, bygg er relation på en stabil och ärlig grund. Det är den bästa gåvan du kan ge dina barn.

1. Lägg korten på bordet, är hon verkligen något att ha om hon gör slut p.g.a. en fjuttig skuld på 130k. Hon borde ha förståelse i.o.m problematiken du har haft. Hon kanske kan spara ihop mer och lägga en större andel av insatsen? Sen kan du betala av till henne så att ni hamnar på 50% var? Hon kanske t.o.m är villig att hjälpa dig betala av skulden, så att istället för att betala ränta så kan ni tillsammans spara ihop till insatsen?

2. Stressa inte, det hjälper dig knappast i din situation. Du har ju alla möjligheter att betala av skulden och spara ihop till insatsen när du känner dig bättre och jobbar igen! Vill ni skaffa barn innan så gör det, ni behöver inte ett större boende på en gång!

3. Du amorterar väl på skulden? Varför betala av den i förväg, du kan ju amortera i lugn och ro och samtidigt spara till insatsen. Det lär ju knappast vara hög ränta på 130k, även om ränteläget förändrar sig i framtiden.

Ser hur många möjligheter som helst för dig, men din sjukdom kanske gör att du ser mer negativt på situationen än den egentligen är.

Ett par reflektioner:
- Du har haft utmattnings-symptom och depression. Jag kan inte tänka mig att den oro du beskriver gör saken bättre. Men vet du vad: Du ligger inte alls så risigt till som du tror! Låt alltså oron fara!
- De sjunkande bostadspriserna jobbar till din fördel. Ingen brådska av den anledningen alltså!
- Skaffa barn oavsett! En 1-åring vet inte var ni bor. Det enda viktiga är att ni finns där för honom eller henne. Att flytta till ett bättre område är det inte akut bråttom med! (Själv skulle jag inte köpa något just nu i alla fall; vem vill köpa något för 5 mille när det kanske bara är värt 2 mille om några år?)
- Barn är en fantastisk terapi för själen (även om du får sova lite mindre).
- Barn är det som skapar en familj. Utan det är ni bara en hon och en han.

Det kommer att gå bra! Du är på rätt väg!

Jobba.
Spara.
Var ärlig.
Styr upp.

Allt annat kommer resultera i att tjejen lämnar dig.

För faan släpp depressionen o ryck upp dig.

Man eller mus? Typ

Jag är ledsen att jag är negativ, men det känns dumt att stressa över att skaffa barn när du är i en sits med sjukskriving och depression. Det är riktigt mycket jobb/energi första åren med barn, tro mig!

Fokusera först på att få tillbaka energin och ekonomin kommer lösa sig med lite vilja. Efter det kan du börja tänka på barn.

Edit : Jag tror bara du mår mera dåligt att tänka på allt på samma gång.