Citat:
Jag tror inte du får något svar på detta med Allgén. Det är ett känsligt kapitel. Vendettan gäller den andra personen.
I mitt fall så tror jag sådär på ögonvittnen generellt. Det är make/maka och personer som i övrigt känner (till) någon väl. Då talar vi som typexempel mannen som stod mellan barackerna på Tunnelgatan när Palmemördaren sprang förbi någon meter ifrån honom. Vederbörande bodde nära Christer Pettersson, som var ökänd i sina hemtrakter som personen man gärna tog en omväg för att slippa möta. En person man så att säga i vardagen har ett samröre med kan man sannolikt placera på platsen, varvid jag finner Tunnelgatevittnets vittnesmål betydligt mer trovärdigt än Lisbeths Palmes då hon, mig veterligen, inte sedan tidigare stött på Pettersson.
Nej, jag försöker inte blanda bort korten, bara förklara hur jag ser på vittnesutsagor. Vidare kan jag vidhålla att dessa missbrukare mycket väl kan ta fel på dag. Men hur nyktert, sansat och stabilt ett vittne än är så tyder all forskning på att så kallade ögonvittnen i en rent polisiär mening är fullkomligt värdelösa såvida inte den utpekade är någon som vederbörande känner och kan namnge. Där har faktiskt missbrukarna fördel jämfört med dina andra vittnen. Sedan skall vi sätta ett frågetecken kring tidsuppfattningen hos dessa, ta fel på dag kan man göra enkelt. Men dina nyktra och sansade vittnen ger jag inte mycket för. Ge mig hellre hållbar, teknisk bevisning.
Det är fullt möjligt, men än mer... Hur har vittnens minnesbilder förändrats under dessa 4 år? Nu är jag där igen och tjatar om minnesforskning. Men lyssna exempelvis på Elizabeth Loftus underbara beskrivning av minnet: "Minnet är som en Wikipedia-sida. Både du och andra kan redigera i efterhand." Och det stämmer ganska bra, det finns mängder med fall där personer dömts efter vittnesmål från ögonvittnen som senare kommit att frias via DNA-teknik. Därför är det en fullt giltig poäng i sammanhanget. Om man ser bilder på da Costa ett halvår före mordet respektive hur hon såg ut när hon dog så kan man upptäcka mycket stora skillnader i hennes utseende. Visserligen är missbruket boven där.
Det håller visserligen inte åklagare Anders Helin med om. Han har faktiskt uttryckt sina tvivel. Senast i samband med DNA-beviset. Redan när det begav sig vände han sig till Riksåklagaren för att få råd då han stod och vägde om han verkligen hade tillräckligt för att bedriva åtal. Hans bedömning var att om DNA-beviset funnits vid handen då hade han sannolikt inte drivit ärendet till åtal.
I övrigt så förutsätter åklagarens gärningsbeskrivning saker som är helt otroliga och trotsar fysikens lagar, exempelvis gällande tidsaspekten. Det enda bevis du har är barnets berättelse och ett vagt utpekande av ett gammalt fotohandlarpar som säger sig sett bilder som aldrig återfunnits. Därmed saknar du helt teknisk bevisning, du saknar trovärdiga vittnen till själva gärningen. Ditt största problem om du vill gå på åklagarens linje är att placera Allgén i sammanhanget, han har med all säkerhet aldrig ens träffat da Costa.
Nej, jag försöker inte blanda bort korten, bara förklara hur jag ser på vittnesutsagor. Vidare kan jag vidhålla att dessa missbrukare mycket väl kan ta fel på dag. Men hur nyktert, sansat och stabilt ett vittne än är så tyder all forskning på att så kallade ögonvittnen i en rent polisiär mening är fullkomligt värdelösa såvida inte den utpekade är någon som vederbörande känner och kan namnge. Där har faktiskt missbrukarna fördel jämfört med dina andra vittnen. Sedan skall vi sätta ett frågetecken kring tidsuppfattningen hos dessa, ta fel på dag kan man göra enkelt. Men dina nyktra och sansade vittnen ger jag inte mycket för. Ge mig hellre hållbar, teknisk bevisning.
Det är fullt möjligt, men än mer... Hur har vittnens minnesbilder förändrats under dessa 4 år? Nu är jag där igen och tjatar om minnesforskning. Men lyssna exempelvis på Elizabeth Loftus underbara beskrivning av minnet: "Minnet är som en Wikipedia-sida. Både du och andra kan redigera i efterhand." Och det stämmer ganska bra, det finns mängder med fall där personer dömts efter vittnesmål från ögonvittnen som senare kommit att frias via DNA-teknik. Därför är det en fullt giltig poäng i sammanhanget. Om man ser bilder på da Costa ett halvår före mordet respektive hur hon såg ut när hon dog så kan man upptäcka mycket stora skillnader i hennes utseende. Visserligen är missbruket boven där.
Det håller visserligen inte åklagare Anders Helin med om. Han har faktiskt uttryckt sina tvivel. Senast i samband med DNA-beviset. Redan när det begav sig vände han sig till Riksåklagaren för att få råd då han stod och vägde om han verkligen hade tillräckligt för att bedriva åtal. Hans bedömning var att om DNA-beviset funnits vid handen då hade han sannolikt inte drivit ärendet till åtal.
I övrigt så förutsätter åklagarens gärningsbeskrivning saker som är helt otroliga och trotsar fysikens lagar, exempelvis gällande tidsaspekten. Det enda bevis du har är barnets berättelse och ett vagt utpekande av ett gammalt fotohandlarpar som säger sig sett bilder som aldrig återfunnits. Därmed saknar du helt teknisk bevisning, du saknar trovärdiga vittnen till själva gärningen. Ditt största problem om du vill gå på åklagarens linje är att placera Allgén i sammanhanget, han har med all säkerhet aldrig ens träffat da Costa.