Hur tåla människor med autism? Jag kokar av ilska när jag måste umgås med dem.

Låter snarare som om personen har aspberger än autism. Nu är väl inte gränsen så fast utan man talar väl om personlighetsstörningar inom autismspektrat.

Jag tror inte man kan "tåla" människor med autism. Man får nog snarare acceptera att det är ett handikapp / personlighetstyp och att de är förbannat jobbiga. Du får lära dig att vara ultratydlig, sätta gränser plus fundera över vad du själv orkar med, eller på vilka villkår ni ska umgås.

Som jämförelse. Jag jobbade ett par år ihop med en snubbe som hade aspberger. De första månaderna var jag 100% säker på att han hatade mig djupt och innerligt. Sedan fattade jag att han hade aspbergers, och efter att jag hade lärt mig hur han funkade, vad han klarade av, eller vad han inte klarade av, så blev han en toppenkollega!

En är alltså en släkting, och flera personer är med i diverse studentorganisationer i ett universitet.

Jag är själv inom AST-spektrat. Talar vi om de gamla definitionerna där autistiska personer har grava problem medan de med Asperger har milda problem? Dessa diagnoser ingår i samma diagnos numera. De med den gamla autistiska diagnosen, är ca 70 procent klassade som efterblivna. En som faller under Aspergers syndrom kan per definition inte vara efterbliven. Men Aspergers syndrom kan vara väldigt brett. Jag har väldigt milda problem jämfört med andra. Det är långtifrån alla inom AST som klarar av t ex arbeta heltid och studera på akademisk nivå. Jag har träffat på folk som är som robotar gällande kroppsspråk. Mina problem inom spektrat är så milda att en del inte tror mig när jag säger att jag har det. T o m mina föräldrar var tveksamma.

Men jag förstår TS, för jag har själv träffat på folk som jag misstänker har haft grava problem. De har jag upplevt som extremt jobbiga. Vad som stämmer in på mig, behöver inte stämma in på andra, och vice versa.

Bra att veta. Men jag förstår i princip att Asperger-personer (alla har det alltså) har brister i kognitiv empati, och de är därför jobbiga, och har samtidigt inte lärt mig hur man sätter gränser och kommunicerar direkt. Hur gör man så?

Men smarta autister kan väl rent intellektuellt förstå en del av det känslomässiga samspelet mellan människor och få lättare att umgås med andra människor och vice versa?

Intressant. Har du lärt dig hur man umgås med människor på ett icke naturligt / icke intuitivt sätt, inte alltså på det vanliga sättet?

TS talar först om autister, men erkänner sedan att alla inte är sådana? TS är väl medveten om att denne lär ha träffat autister utan att veta om att de är autister? Inte en kotte i min närhet hade någonsin anat att jag har autism förrän jag fick en diagnos. Menar TS att denne ogillar en del autister? Ska jag utgå ifrån att TS då gillar alla icke-autistiska personer? Om inte, vad är skillnaden?


Ja. Jag är högbegåvad och är faktiskt bättre på att hantera många sociala situationer än många icke-autistiska män. Jag skriver män, för de är i genomsnitt sämre på det än kvinnor. Min autism märks i första hand av att jag blir ganska snabbt trött i skallen av sociala sammanhang - speciellt lite mer formella sådana - där jag måste hela tiden träffa och konversera med främmande människor (jag är och förblir dålig på kallprat, så jag får improvisera på mitt sätt med nickningar, leenden, humningar, möjligtvis något skämt och eventuellt lite fakta-input när det råkar passa in i sammanhanget). Det sociala kräver helt sjukt mycket energi från mig jämfört med mycket annat och jag måste i regel få lite egentid efteråt.

Ett annat exempel vore väl att jag har t.ex. varit med mångfaldig fler kvinnor än män i genomsnitt, trots att jag större delen av mitt könsmogna liv har levt i monogama samboförhållanden och en gång valde att t.o.m. leva nästan två år i självvald celibat. På något sätt lär det väl peka på att jag inte är helt socialt väck, speciellt som kvinnorna har i regel varit bra mer sugna på ett förhållande än jag har varit. Men om någon bad mig att gå fram till någon kvinna för att 'ragga' eller 'flörta', så skulle jag fortfarande inte ha en aning om vad jag förväntas göra.

Notera dock att min diagnos är Aspergers syndrom/högfungerande autism. De som inom autismspektrat brukar endast gå under benämningen "autistiska" kännetecknas av att de bl.a. är förståndshandikappade (Aspergers/högfungerande har som diagnoskrav att man är medel- eller högbegåvad). Av naturliga skäl har någon med förståndshandikapp och eventuellt en rad andra diagnoser (ADHD, Tourettes o.s.v.) en massa problem som inte endast begränsar sig till det typiskt autistiska.

Du kan ju testa läsa på lite om det och försöka se det ur dennes perspektiv. Din släkting har kanske svårt för sociala koder men försöker efter vad hen lärt sig på terapi t.ex

Försök sätta dig i samma situsrion. Tänkte i huvudet att du inte ska förstå sociala koder som sarkasm, eller beröm och försök tyda allt en person säger ordagrant.

Kanske gör det lite lättare att copea med det om du lättare kan sätta dig in i situationen.

Finns en serie på Netflix som heter Atypical som handlar om en med autism. Enligt kritiker är den inte så pricksäker men den är i vilket fall underhållande

Åtminstone har jag det. Jag har i förbigående lärt mig att umgås även med andra djur, t.ex. katter, på samma sätt. När det gäller att vara med människor, så är jag väl högst medelmåttig på att hantera människor (kanske även under genomsnittet, eftersom man av naturliga skäl tenderar att syssla med det man är bra på och undvika det man är sämre på), men jag har ruggigt bättre hand med djur än de flesta människor och jag har aldrig träffat någon annan som har lika god hand med katter. Det bygger på lite samma grund som att lära sig förstå och umgås med människorna (större delen av den kunskapen lade jag till mig redan på daghemmet, före jag började skolan). Dels lär man sig genom att iaktta, genom trial and error, genom att fiska efter information från folk (just det är svårare med djur, förutom i dess mest rudimentära form), genom att (senare i livet) ta del av vetenskaplig kunskap och genom att gissa sig till saker helt enkelt genom att föreställa sig vad man själv skulle tänka och känna i samma situation.

Det sistnämnda är faktiskt rätt användbart även när det gäller många av våra husdjur, så länge man har vissa grundläggande saker i bakhuvudet (som t.ex. att hundar är flockdjur, medan katter inte är det utpräglat och kan leva helt solitärt, samt vad det innebär för överlevnad o.s.v.). Det är egentligen inte så konstigt, då vi däggdjur ändå är ganska lika neurologiskt, även om vi fungerar lite annorlunda. Det finns många likheter, utöver olikheterna.

Man lär sig även åt andra hållet, d.v.s. kan få tips av husdjuren hur man kan hantera människor (kanske speciellt barn). T.ex. har katter en tendens att i vissa situationer (t.ex. hos veterinären) att arbeta upp sig, där det slutar med att de freakar ur, varvid det inte går att få kontakt med dem. Ett sätt att förhindra en freak out, om man märker att katten är upprörd och arbetar upp sig, är att distrahera den. T.ex. kan man snabbt föra en spritdränkt bomullstuss förbi nosen, vilket ofta får katten att reagera: "Wtf? Vad var det där?", vilket får den att bli nyfiken/förundrad så att den glömmer bort att fortsätta jobba upp sig. En gång undrade jag hur jag hemma hos oss skulle få en liten flicka att sluta gallskrika, när hon hade gjort illa sig och blödde, så att min sambo skulle plåstra om henne. Jag kom på den där distraktionsgrejen, försökte minnas vad vi hade som kunde distrahera en liten flicka, samt hejdade sedan min sambos omplåstrande när jag mindes att vi någonstans hade plåster med bilder på älvor. Jag letade fram dem och sade till den gallskrikande flickan: "Åh, titta, älvor!" Hon slutade omedelbart gråta, glömde bort att hon hade ont och tittade istället på älvorna.

Jag har inte själv barn, så när jag har varit barnvakt har jag ibland tagit hjälp av min kunskap om husdjur för att hantera dem. Hittills har det faktiskt alltid fungerat, d.v.s. barnen har reagerat analogt. Även föräldrarna kan verka imponerade över hur jag har fixat vissa situationer, men jag nämner givetvis inte att jag har fått det från min erfarenhet med husdjur.

De har ofta inga långsiktiga strategier utan gör det som är gynnsamt för nuet. De kräver ofta noll av hur någons personlighet är, vilket man då inte heller bör kräva tillbaks.

Omöjligt att tänka sig in i hur en annan känner och kan bli jävligt på om nån påtalar hur fel tex en aspie gjort mot en. Räkna även med att de har 25h / dygn till sitt förfogande och ingen såk dirigent i hjärnan för att "komma till skott".

Egentligen ganska lätt men det låter som du gör det ganska svårt.

Var tydlig. Använd inte ordspråk eller ironi eller förvänta dej att dom ska förstå saker som inte sägs rakt ut.

På sätt och vis talar du med ett överbegåvat barn. För att förenkla det grovt.

Vi svenskar vill gärna vara lite försiktiga vilket är helt lönlöst. Vill du säga något som kan sägas med en mening säg det med en mening. Typ det här tycker jag är jobbigt. Linda inte in det i en jävla massa bomull i stil med ibland när vi går på stan så kan du göra såhär vilket får mej att uppleva att jag får en inre demon denna inre demon måste sedan komma ut vilket gör att jag känner mej lite kränkt.

När det egentligen hade räckt med jag gillar inte att du slår mej i ansiktet. Eller ännu hellre sluta slå mej i ansiktet.

TÅLAMOD.
Det är det enda som kan hjälpa tyvärr.

Om du MÅSTE umgås med dom så får du göra dig beredd på att ge en jävla massa av dig själv för att det skall fungera. Tex, en autistisk person kan ha en sån där grej att om det inte står i en bok så finns det inte. Att t.ex förklara för denne att du inte gillar morötter KAN vara fruktansvärt svårt.

En autistisk person kan på ytan acceptera att någon har (som exempel) en annan uppfattning men kommer ALDRIG att kunna förstå förens den själv tänker på samma sätt.
Om du säger att du tar illa upp av att en autistisk person säger "du ser ut som en flodhäst" till dig så skall det väldigt mycket till innan den autistiska faktiskt förstår vad du menar. För denne ser du faktiskt ut som en flodhäst och det är FAKTA för en autistisk person.
Skulle vilja påstå att vi alla tycker att du ser ut som en flodhäst, men vi låter bli att säga det högt för du vet... Empati. Något som autistiska personer har väldigt svårt för.

Så igen, TÅLAMOD. Du får skaffa dig riktigt tjock hud så att du kan behålla lugnet när en autistisk person "går igång" och vara beredd på att förklara saker in i minsta detalj för dom. Samt så klart sätta tydliga gränser.
För autistiska personer KAN fortfarande följa regler OM dom känner att det är värt det för dom att göra så. Är ni bra vänner så kan man sätta upp många regler som dom gärna följer även om dom inte förstår eller håller med. Bara dom fortfarande vill göra dig glad.