Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Varför skall jag svara på den frågan? Jag har aldrig påstått att elementarpartiklarnas egenskaper inte skulle vara reella.

Vad jag påstår är att de strukturer som vi tycker att elementarpartiklarna bildar inte framgår av partiklarnas egenskaper, utan de är subjektiva tolkningar som vi som observatörer gör av deras egenskaper.

Vi kan aldrig genom att studera alla elementarpartiklar i solsystemet komma fram till att Jorden snurrar kring Solen, men det har varken med solipsism eller reduktionism att göra utan är ett rent informationsteoretiskt problem.

Genom att studera partiklarna skulle vi möjligen komma fram till att Solen är ett gasmoln och att Jorden snurrar inuti Solen, för det är den mest naturliga tolkningen. Att vi som biologiska varelser på Jordens yta tycker att vår planet snurrar runt Solen beror på att våra evolutionärt utvecklade ögon felaktigt tolkar Solens självlysande varma kärna som en distinkt himlakropp som är mycket mindre än vad Solen egentligen är. Skulle det inte finnas något liv på Jorden så skulle inte heller den tolkningen finnas.

Så elementarpartiklar HAR "reella" egenskaper, men vi kan inte erfara konsekvenserna av dessa?

Så du menar alltså att om jag drömmer om en maskin som ger svar på frågor så kan jag veta att den är verklig ifall jag håller med maskinen om svaret? Hur rationellt är det?

Ge mig en enda bit säker kunskap om världen så faller min världsbild direkt. Om du inte kan göra det så är det väl ingen ide att låtsas att du lever i en värld där man kan veta saker?

Av samma skäl bör man tro på en snäll gud också. Allt att vinna och inget att förlora. Det enda problemet från mitt perspektiv är att man då istället kan utgå från saker istället för att förhålla sig till hur det verkligen är.

Konsekvenserna uppstår ur kombinationen objekt och observatör.

Det är inget som hindrar dig från att anta att du är psykotisk. Du bör då också anta att du är fullt frisk eftersom inkonsekvens kännetecknar irrationalitet. Gör det dig klokare så lycka till!

Du har inte lust att svara eller ens begrunda någon av frågeställningarna? Varför?

Om man lever i en värld där man kan veta saker så borde det vara helt trivialt att omkullkasta den värld jag beskriver. Om du nu tror att jag kan vara psykiskt sjuk och du vill göra världen bättre så borde du väl kunna rädda mig utan problem?

Det kan inte vara så att du sitter i samma dårhus som mig? Ett säkert tecken på att man är en medpatient till mig är att man tror på saker utan att ens bry sig om man kan verifiera dom eller inte.

Skämt åsido. Det första steget mot ett klart sinne är att se var man befinner sig. Det finns många verktyg som kan hjälpa till med det. Att tro på hypoteser som är bortom verifiering är inte ett av dom. Det är lite som att man ska gå till grannen som bor till höger i korsningen. Om man glömmer var han bor och sen utgår från att han bor till vänster av ren övertygelse så har man en lång vandring framför sig.

Jag svarade inte på dina frågeställningar eftersom jag inte tror att mina svar skulle föra oss närmare konsensus. Vi ser ett problem från olika håll och kommer till skilda slutsatser, vilket är ett fullt legitimt utfall av en diskussion.

Som jag uppfattar det så låser sig diskussionen på grund av följande dilemma:

Vi har ett problem vi vill lösa. För att lösa problemet måste vi göra ett antagande som vi inte kan veta om det är rätt eller fel. Antagandet är att vi kan lösa problemet. Vi har då två möjligheter att gå vidare.

(a) Vi antar att problemet inte går att lösa. Det går därför inte heller att lösa och vi får leva i ovisshet.
(b) Vi antar att problemet går att lösa. Hittar vi ingen lösning så vet vi att antagandet var fel. Hittar vi däremot en lösning så har vi förmodligen löst problemet, dock får vi leva med en icke-falsifierbar hypotes om att lösningen kanske trots allt är ogiltig därför att antagandet om att problemet skulle gå att lösa kan ha varit felaktig.

Du väljer (a) därför att du inte vill riskera att hitta en lösning som skulle kunna vara fel.
Jag väljer (b) därför att jag tycker att det är bättre att hitta en lösning som ser riktig utan än att inte hitta någon alls.

Absolut, men det brukar inte sluta med "du är nog sjuk i huvet." Ingen fara rent så. Tänker mest att det vore förargligt om du lämnar diskussionen av frustration.

Då har du missuppfattat mig vad gäller det fetade. Det är inte så att jag är rädd för lösningar som är fel. Jag är bekväm med den vetenskapliga metoden och har använt den flitigt i mina dagar.

Det jag pratar om handlar om nåt annat. Jag förespråkar att ta bort alla antaganden för att först se sig omkring var man är. Du håller säkert med om att färre antaganden leder till en mer pålitlig position. Så för att veta var vi är just nu måste vi släppa så många antaganden vi kan. Om vi inte vet var eller vad utgångspunkten är så kommer vi för alltid vara vilsna i det stora hela.

På grund av hur vi är funtade så finns det bara ett sätt att göra det. Extrem skepticism. Titta på allt med kritiska ögon. Finns det minsta spår av att det är ett antagande så måste det ifrågasättas till man kan släppa det. Det är förstås fritt fram att plocka upp antaganden sen igen när man har tittat sig omkring. Fast det sägs att om man stirrar i avgrunden så stirrar den tillbaka.

Jag skrev något i stil med att du lika gärna kunde anta att du var psykotiskt, vilket skall ses i kontexten av att du själv föreslog att du kanske drömmer när du gör dina observationer med undermeningen att du inte kan lita på dig själv.

Set det inte som ett påstående om att du är sjuk i huvudet, däremot som en invändning mot din argumentation. Öppnar man dörren för att man inte kan lita på sig själv så kan man inte stänga den i nästa bisats. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Jaså. Då var det nog jag som missförstod!

Ett resultat är givetvis att jag inte kan lita på mig om jag lämnar alla antaganden. Eftersom det man ofta menar med "jag" eller "mig" är en illusion också så är inte det så konstigt. Det konstiga är varför någon alls utgår från att illusioner är pålitliga.

Om du utgår från en naturvetenskaplig världsbild så är du en evolutionärt utvecklad varelse som litar på sig själv därför att det fungerar bäst i praktiken. Skojar din hjärna med dig så har du ändå ingen nytta av att avslöja tricket.

Utgår du däremot från en solipsistisk värld så är detta naturligtvis lika oförklarligt som allt annat.

Det känns som att cirkeln är sluten.

Så elementarpartikler och dessas egenskaper är enligt dig "reella", men atomer (strukturer som bildas p.g.a. elementarpartiklarnas egenskaper) däremot skulle inte vara "reella"?

Hur når du fram till en sån distinktion mellan det "reella" i elementarpartiklar och atomer?