Citat:
Ursprungligen postat av
hoppsann
Ibland kan de tillkalla hjälp, ibland finns ingen hjälp i närheten, och ändå väljer de farliga yrken.
Det jag försöker få fram är att man inte kan skydda sig mot allt som kan innebära en liten risk.
Om man skulle vara rädd och skydda sig mot allt som kanske kan bli obehagligt så får man ett väldigt begränsat och instängt liv.
Det är naturligtvis ok om man vill leva ett skrämt liv men man behöver inte projicera den ängslan man har på alla andra.
Vet ej ifall det verkligen är så att lapplisorna ”väljer sitt yrke”. Inte ens i Stockholm är arbetslöshetssiffran 0..
Polisen och socialarbetare (likaså lärare) är ofta naiva i början av sin karriär – tills de fattar hur verkligheten ser ut. Och att t.o.m. socialnämndens möten måste hållas bakom stängda dörrar ”pga den obehagliga stämningen” som annars råder på mötena.
Man kan inte skydda sig mot allt ”som innebär en liten risk”, men personalen som arbetar med psykiskt sjuka vet att man hela tiden måste tänka på sin egen säkerhet. Patienterna är ju inte ”normala”.
Det som dessa nyfikna journalister inte inser är att kufarna som beter sig konstigt och säger konstiga saker är inte heller normala. De tänker inte normalt och de beter sig inte normalt. Deras värdegrund är inte normal.
En människa som blir osams med alla (journalister, f.d. kompisar, egna släktingar etc.) är knepig att göra med. Om han dessutom känner sig höra hemma bland knarkare (vars hjärnor också fungerar konstigt) eller bland andra mentalt instabila människor då borde detta om något senast ringa en klocka i journalisten öron.
Det är säkert en jätte behaglig stämning i knarkarstadsdelar som Christiania eller horkvarter eller i galna konstnärskretsar med lite S/M som en extra krydda, men vilken ”normal” människa skulle trivas i dessa miljöer?
En erfaren och duktig journalist skulle säkert förstå att den lilla kvällsturen ensam i ubåten tillsammans med en ”mentalpatient” skulle kunna förvandlas till en evighetslång mardrömsresa, eftersom Madsen inte tålde att man sa ifrån/emot utan ansåg båten vara hans värld där hans normer och regler rådde. Det fanns ju inget sätt för KW att ”rösta med fötterna” ifall det ville sig illa. Hon skulle vara tvungen att härda ut resan från början till slut oavsett vad galningen hittade på.