Kvinnor och män behöver inte varandra i samma utsträckning längre

Förut skaffades 6-8 barn per kvinna. Idag är vi nere på ca 1,3 barn per kvinna.

Är det verkligen rimligt att förvänta sig att män och kvinnor ska behöva varandra lika mycket när det grundläggande incitamentet för parbildning minskat så kraftigt?

Svenska kvinnors bristfälliga barnfödande går lätt att kompensera genom flyktingmottagning från Gambia. Det är inget problem med andra ord.

Bra inlägg, verkligen tänkvärt uttalande.

För att svara på TS fråga... Kvinnor behöver män mer än tvärtom. Det är mycket mer ovanligt att en kvinna aldrig skaffar barn än att en man aldrig skaffar barn, så det är ur en rent statistisk synvinkel korrekt åtminstone. Djupare analys av anledningarna till varför detta är ett faktum kan man underhålla sig med ad infinitum.

Eller så intalar vi oss att vi inte behöver varandra samtidigt som vi bara mår sämre och sämre?

Tänk efter vad du precis sa och implikationerna av det.
Kvinnor behöver inte alla män, bara en del av dem.

Som kvinna behöver jag givetvis den sexuellla biten som karlar kan ge. Jag har hög lön och total frihet i övrigt, så det är just den sexuella "biten" som jag behöver. Som tur är finns det löskukar att köpa.

Kvinnor behöver inte män för dom har tillgång till männens plånböcker via skatter. I princip alla kvinnojobb är hittepå jobb där noll produceras. Ja kära män..det där gjorde ni bra.

Kvinnor och män behöver varandra i lika stor utsträckning "nu som då". Bara det att den radikalprogressiva sjuklövern gör allt för att mörka biologiska och psykologiska faktorer i samspelet mellan de två enda könen.

Stegrande psykisk ohälsa och sämre ekonomi för kvinnor visar vart det bär hän.
Precis som det skall vara.

Vi män äger de flesta biologiska privilegierna i det radikalfeministiskt socialt konstruerade ultragynocentriska samhället. På samma sätt som att feminismens "babbar" väldigt sällan utgör ett reellt hot mot oss män. Till skillnad för kvinnorna som ledits in i det feministiska våldtäktsbåset.

Incitamenten för parbildning är radikalpolitiskt borttagna... Inget annat.
Ekonomiskt straffas kvinnor av sitt ekonomiskt lägre intellekt och sitt naturligt svagare psyke. Hårdast straffas de ständigt neurotiska hysterikorna.
Som bidragsberoende är de snarare beroende av ett sociopatiskt system som utan att blinka hellre offrar kvinnan än att se sina egna brister.

Det är sannerligen inte antalet avkommor som cementerar behovet hos en särskilt kvinna efter en särskild man. Om så vore, ja då vore vi djur och det är vi inte.

Det är den starka, obändliga kraften i en enorm attraktion mellan en man och en kvinna som leder till att dessa tu måste bli ett och leva samman. Man upplever helt enkelt att man inte kan/vill vara utan den andre.

Det sociala skyddsnätet (i vissa former fortfarande existerande) möjliggör för kvinnor att leva utan män, rent ekonomiskt. Särskilt om där finns barn inblandade, då stöttar socialen i möjligaste mån (fortfarande). Kvinnor kan även ofta leva på sina egna löner, om än möjligen mindre "lyxigt" än vad genemsamma inkomster kan erbjuda (beror ju förstås på vad karln jobbar med och tjänar).

När man passerat 40 och träffar sin prins/prinsessa, så är nog ofta avkomma det sista man tänker på eller önskar. Det är ju alldeles enastående härligt och ljuvligt att älska en person och kunna ge sig hän till fullo med honom/henne inom trygga och medvetna ramar.

Äntligen! Är kärleken äkta kärlek och inte bara reproduktion. Åtrån och sexlivet leder inte till ansvar och begränsningar. Man får verkligen tid att se och känna den andra vuxna parten.

Jag har aldrig velat ha egna barn och har därmed ej några. Men älska kan jag, och det är jag mer än tacksam över. Nu när jag omsluter och omhuldar min man (tvåbarnsfar) med all kraft och kärlek som finns inom mig.

Välfärdssamhället skapades av sossarna för att frigöra kvinnor från män. Staten har ersatt mannen.

Stefan Molyneux talar om detta i en av sina nyare videos:
https://www.youtube.com/watch?v=PDtL0dyMhn0

Det låter på er i tråden här som att barn och familj inte är ett behov. Om 20 % av kvinnorna aldrig skffar barn och 70 % inte skaffar fler barn än vad en vuxen klarar att sköta själv i dagens samhälle så är det väl klart att ett specifikt behov av en annan människa har försvunnit.

Och om den initiala stormande förälskelsen tar barnens plats som primär orsak med rellationen är det klart den bygger på bräcklig grund.

Kärlek blir en upplevelse vi koncumerar, inte en kraft som bygger familjer.

Kort sagt män och kvinnor behöver inte längre varandra vi råkar bara gilla varandr som sexobjekt och statusprylar.

Vilken tur att vi i alla fall är jämställda.