Hur är det att leva på socialbidrag?

Vad gör du varje dag?
Hur ofta har du möter i kommun eller arbetsförmedlingen? Hur går det?
Har du hembesök från de?
Vad tycker dina släktingar om din livsstil?

Man bor hemma hos mamma utan att betala fast man får pengar till mat och hyra av Soc. Sedan ett läkarintyg på att man inte kan jobba. Sen är det bara att njuta av livet.

Det finns redan en stor tråd om detta (FB) Den stora tråden om socialbidrag/försörjningsstöd

Tills du inser att komfort är ett fängelse och måste bryta dig ifrån hjälpsamhällets bröstvårta för att återta din vilja att leva.

Hur blir det med de ekonomiska mål och strävanden man har? Antar att du är ung och inte ens äntrat arbetsmarknaden (eftersom du bor hos dina föräldrar) men när man börjat jobba skaffar man ekonomiska mål som man strävar mot, exempelvis att investera 10-15 K per månad i sin aktieportfölj och över tid bygga den till miljonstorlek, och även såna saker som att spara/investera till att köpa en sommarstuga vid en sjö och såna liknande saker. Hur blir det med såna saker, kan man som du säger "njuta av livet" fast man vet att man inte är på väg nånstans, att det inte på något sätt går framåt, varken närmare de ekonomiska mål man har, de jobb man vill skaffa tillräckliga meriter för att kunna få eller kunna skaffa familj att bo med i ett hus...eller vad det kan vara? Är det verkligen njutbart, en tillvaro som är som en enda stor paus och inte leder framåt på något sätt?

Många 20-åringar lever så väl?

Vissa kan njuta av en sådan tillvaro, andra kan det inte.

Jag har inte gått på soc men jag var sjukskriven 6 månader för ryggen paja. Jag spelade mest datorspel hela dagarna och det tär på själen. Man känner sig totalt värdelös och vet inte hur framtiden ska bli.
Jag kan inte utföra fysiskt krävande jobb längre så jag pluggar nu till ingenjör.

För 10-12 år sedan kännde jag en kille som gick på försörjningsstöd.

Hembesök är inget som brukar förekomma.

Det är ganska få möten annat än de en vanlig arbetslös går på via arbetsförmedlingen.

Om du är skötsam i övrigt (inte knarkar etc.) är det i princip som att vara vanligt arbetslös fast med socialen som a-kassa.

Så var det iaf. då.

Vet att ens upplevelser varierar mycket beroende på vilken kommun man bor i och vilken handläggare man får. Den som vill försöka leva på soc-bidrag får hoppas att de bor i en kommun som tillåter online-ansökningar så att man slipper personliga möten som är extra förnedrande. Be till gudarna att du får en snäll och förstående handläggare också, istället för en som helst vill se dig hemlös.

Tror även det är framförallt i mindre kommuner som man lätt blir utnyttjad och skickad på någon heltidspraktik eller "kompetenshöjande verksamhet" som kommunen håller i.

Oavsett är det jävligt stressigt och psykiskt utmattande. Man vet inte om man har pengar till hyra nästa månad, om ens handläggare ger avslag på ansökan av någon anledning..

Man kan säga adjö till sitt privatliv också. Soc ska veta allt om allt och alla. Att behöva lämna bankkontoutdrag varje gång man ansöker känns minst sagt bittert, och verkligen allt som kommer in på kontot räknas som inkomst som Soc drar av bidraget på. Bra insändare som rör ämnet: https://www.arbetarbladet.se/artikel...sh-som-inkomst

Det var ingen större hit. Man kunde inte unna sig mycket. Minns inte hur många gånger jag hade möte med mina socialsekreterare men det var väl nån gång i månaden tror jag.

Vad släkten tyckte? Fick höra en gång att jag borde börja jobba. Annars var det väl inte så mycket tjafs. Men kan dock tänka mig att de inte var så malliga.

Detta var på nittiotalet.

1. Röker hasch och tittar på serier / lyssnar på musik
2. Kanske en gång var tredje månad. Inte inskriven på arbetsförnedringen.
3. Som ovanstående.
4. De bryr sig inte, de har andra släktingar det går bra för.