Ja, det är vanligt att kvinnorna säger att de vill amma men det kan vara lite si och så med det. Under de dagarna de var inlagda på CSK-barnavdelning för blåmärket under tungan, så pumpade hon ur lite. Har de unga kvinnorna inte några förebilder så är det inte så svårt att tippa över till bröstmjölksersättningen. Särskilt om det är trögt med viktuppgången.
Två av mina barnbarn är bara "ammade" under dygnen på BB och sen hävdade mamman att "hen kan inte suga" om det första och vad det andra inte kunde vet jag inte. Tur att de är födda i Sverige och västvärlden, där vi har godtagbara substitut. Men H:s mamma pumpade ur lite och så kompletterade man med ersättning först, vilket brukar leda till hel övergång till ersättning. Om hon hade dåligt med mjölk så hade det noterats i barnjournalen på CSK 14-24/8. Sen kan jag föreställa mig att paret nog gått över till bröstmjölksersättningen helt under de sista bägge veckorna. Och jag kan också föreställa mig att hon fått tvärslut på bröstmjölk redan på sjukhuset 9/9 av psykologiska chocken. För H:s del var det nog det lite vanliga problemet med "plana bröstvårtor" i kombination med närmast total brist på barnsjuksköterskor i foträta skor och knut i nacken, som handgripligen ger praktiska råd och anvisningar till de nyblivna mammorna.
Man kan ha synpunkter på detta med amningen, men det är inte fråga om "vanvård" att inte amma sitt barn. De kvinnor idag som absolut inte vill amma borde egentligen inte behöva spela upp att "jag vill amma men mitt barn kan inte suga" och liknande. Förr var det helt kutym att "fina damer" anställde ammor, för att de själva skulle kunna delta i sällskapslivet. På Allmänna Barnhuset i Stockholm kunde fattiga kvinnor få anställning som ammor till de inlämnade barnen. (De behövde bara lämna in ett intyg att de inte var bärare av smittsamma sjukdomar.) I utvecklingsländerna är det en katastrof för barnen om det inte finns en ammande mamma. En del farmödrar tror att det är fint och bra att ge ersättning till sina barnbarn. Särskilt sönerna, som drabbas av kolera eller andra tarminfektioner.
H gick upp i vikt och växte på längden som hon skulle. Tittar man på alla foton mamman tagit på sin lilla dotter så ser man att hon börjar bygga upp sig och reagerar som man ska när man är 1, 2, 3 och 4 veckor. Hon suger fint på nappen och hon är "liksidig" i sina rörelser. Endast på en bild så vindar hon lite med ögonen, men där ser hon trött ut och klockan var sen. Annars har hon helt normala reflexer (likställda) i bägge ögonen. Hon är med och tittar på världen. Helt normal unge, om än med "strulande" föräldrar som inte kan försörja varken sig själva eller henne. Helt normal tills revbenen började brytas och livet började göra ont. Den sista smällen i bakhuvudet kände hon inget av förstås. Men där borde pappa A. redogöra klarare för varför han arrangerade hela spektaklet med "värma välling - för varm- skulle svalna - gick ut och rökte - konstiga andningsljud - isbit på magen - väcka mamman - larma SOS - och börja med HLR". Hon gaspade och var okontaktbar när han la ned henne i vagnen och gick till dörren för att tänka ut en plan hur han skulle klara sig från det han hade gjort.
Två av mina barnbarn är bara "ammade" under dygnen på BB och sen hävdade mamman att "hen kan inte suga" om det första och vad det andra inte kunde vet jag inte. Tur att de är födda i Sverige och västvärlden, där vi har godtagbara substitut. Men H:s mamma pumpade ur lite och så kompletterade man med ersättning först, vilket brukar leda till hel övergång till ersättning. Om hon hade dåligt med mjölk så hade det noterats i barnjournalen på CSK 14-24/8. Sen kan jag föreställa mig att paret nog gått över till bröstmjölksersättningen helt under de sista bägge veckorna. Och jag kan också föreställa mig att hon fått tvärslut på bröstmjölk redan på sjukhuset 9/9 av psykologiska chocken. För H:s del var det nog det lite vanliga problemet med "plana bröstvårtor" i kombination med närmast total brist på barnsjuksköterskor i foträta skor och knut i nacken, som handgripligen ger praktiska råd och anvisningar till de nyblivna mammorna.
Man kan ha synpunkter på detta med amningen, men det är inte fråga om "vanvård" att inte amma sitt barn. De kvinnor idag som absolut inte vill amma borde egentligen inte behöva spela upp att "jag vill amma men mitt barn kan inte suga" och liknande. Förr var det helt kutym att "fina damer" anställde ammor, för att de själva skulle kunna delta i sällskapslivet. På Allmänna Barnhuset i Stockholm kunde fattiga kvinnor få anställning som ammor till de inlämnade barnen. (De behövde bara lämna in ett intyg att de inte var bärare av smittsamma sjukdomar.) I utvecklingsländerna är det en katastrof för barnen om det inte finns en ammande mamma. En del farmödrar tror att det är fint och bra att ge ersättning till sina barnbarn. Särskilt sönerna, som drabbas av kolera eller andra tarminfektioner.
H gick upp i vikt och växte på längden som hon skulle. Tittar man på alla foton mamman tagit på sin lilla dotter så ser man att hon börjar bygga upp sig och reagerar som man ska när man är 1, 2, 3 och 4 veckor. Hon suger fint på nappen och hon är "liksidig" i sina rörelser. Endast på en bild så vindar hon lite med ögonen, men där ser hon trött ut och klockan var sen. Annars har hon helt normala reflexer (likställda) i bägge ögonen. Hon är med och tittar på världen. Helt normal unge, om än med "strulande" föräldrar som inte kan försörja varken sig själva eller henne. Helt normal tills revbenen började brytas och livet började göra ont. Den sista smällen i bakhuvudet kände hon inget av förstås. Men där borde pappa A. redogöra klarare för varför han arrangerade hela spektaklet med "värma välling - för varm- skulle svalna - gick ut och rökte - konstiga andningsljud - isbit på magen - väcka mamman - larma SOS - och börja med HLR". Hon gaspade och var okontaktbar när han la ned henne i vagnen och gick till dörren för att tänka ut en plan hur han skulle klara sig från det han hade gjort.