Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Joo det är sant att det är så, man känner inte igen sig på allt även om det är mycket som stämmer.

Är det någonting jag har lärt mig om diagnosen så är det att man inte ska förhålla sig till alla kriterier av den när man rannsakar sig själv. Det finns ingenting som säger att du INTE kan vara empatisk eller förstå dig på andra människor. Diagnosen tar sig uttryck på olika sätt.

Tack för svar, det låter väldigt vettigt det du säger.. Försöker läsa på väldigt mycket om ämnet och inser att det är väldigt bred diagnos även om det finns någon form av stereotypisk bild kvar av AS.

Det är fördelen med AS, Det finns olika från Person till person , så det finns även ingen stereotypisk bild av AS längre, (Om man inte tänker på Aftonbladet & expressen) då.
Så vi är många olika som tur är. Dock har vi en sak alla gemensamt. AS

Väl talat Rebali...
Hur ser ni med AS på att acceptera vissa saker hos er själva som gör att ni känner er annorlunda istället för att försöka "rätta till" det? Alltså typ göra något som kanske vore bra för en men som kanske är väldigt jobbigt eller göra vissa saker på ett annat sätt än man är van vid. Hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag menar..

En vannesak för mig vissa stunder
Samtidigt så försöker man att bättra sig och även "Rätta Till" på sitt eget lilla vis. -'
Men det är en sak att lära sig med tiden.

Har länge levt i tron om att personer med aspergers inte är intresserade av att vara i varken en romantisk relation eller ha nära band med vänner. Men riktigt så lätt är det inte? Även om nån inte alls verkar vara kontaktsökande så måste det inte vara så personen faktiskt känner?

Det är väl lite olika från person till person
Själv så har jag flickvän sedan 8 år tillbaka

Det behöver absolut inte vara så har jag förstått, har hört om dom som du säger som inte verkar vara intresserade men även verkar det vara dom som är väldigt intresserade.

Själv tycker jag om rätt sällskap, tycker också om närhet som kramar och sånt. Att vara mer intim är väldigt påfrestande, men oklart om det är aspergern eller ångesten/press.

Har själv ingen partner och har inga egentliga intressen för att ha eller försöka att skaffa mig det, föredrar helt klart att leva självständigt utan någon annan person att dela mitt liv med och vice versa, för mycket "ansvar" för min egen del som medföljer om man skall skaffa partner och leva tillsammans med. Föredrar helt klart att umgås så pass mycket som möjligt med de vänner jag har än att ha partner, vännerna väger upp den biten för min egen del, har alltid folk att umgås med och tala med utan att binda mig emotionellt till någon annan människa mera än nödvändigt. Jag har haft en period i mitt liv där jag inte alls hade mycket vänner, men nu när jag väl har det förvaltar jag det och är oerhört viktigt för mig. Har heller inga som helst problem med att leva ensam och ha lite kontakt med folk, vi med AS behöver ju våran egentid till att vila upp oss, ladda batterierna efter att ha varit med om mycket socialt umgänge etc... och som tur är har majoriteten av mina vänner egna diagnoser så det är lättare för de att sätta sig in i min tankevärld och har respekt för den delen av mig som kräver att jag är ensam mellan varven och så.

Som Rebali179 tidigare skrev så är det väldigt olika. Jag skulle gärna vilja ha flickvän och ha massa kompisar. Samtidigt så vill man vara ensam ibland. Men verkligheten har blivit att man är ensam hela tiden istället, saknar social kompetens att skaffa vänner eller flickvän. Fast intresset av det är väldigt högt, säkert som en neurotypisk person. Detta leder ju självklart till depression och självmordstankar.

Det ar nog så att manga är intresserade av så väl romantik som vanskap, men inte vet hur de ska göra. Har man Asperger har man ju det svårt med det sociala spelet och att lasa sociala signaler. Jag har turen att vara lyckligt gift med en man som är forstaende infor mina sociala svarigheter. Har bara nagra få vänner och har svårt att ta kontakt med folk.