Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]

[//]

För tydlighetens skull följer redovisningen en veckostruktur, från vecka 1 till vecka 11. Framställningen baseras främst på en genomgång av polisens förundersökning. I tillägg kommer uppgifter från samtal och informella intervjuer med anställda inom socialtjänsten och polisen. Att det huvudsakliga materialet härrör från polisens förundersökning innebär en viss skevhet, i förhållande till andra aktörer. Givetvis pågick arbete relaterat till den händelse som förundersökningen handlade om också inom psykiatrin och socialtjänsten, utöver det som innebar att man bistod polisen. Redogörelsen som följer nedan har ändå sitt berättigande, dels därför att den avspeglar förundersökningens primat i relation till arbetet inom andra samhällsinstanser, dels därför att samverkansarbetet i allt väsentligt fokuserade kring just förundersökningen, under dessa 11 veckor. [...]


Vecka 1

Dagen efter dödsfallet fanns inga uttalade misstankar om brott. Händelsen utreddes på sedvanligt sätt, utifrån att en olyckshändelse hade inträffat. Dock togs en informell kontakt från polisen till socialtjänsten, snarare utifrån en känsla hos polisbefälet att det var något som inte stämde, än ett sakligt underbyggt konstaterande. Tack vare denna kontakt byggdes det upp en mental beredskap inom socialtjänsten. Kommunens telefonväxel höll öppet till kl 23 för att kunna besvara frågor från allmänheten, något som tyder på att kommunens tjänstemän uppfattat att en osäkerhet redan då börjat sprida sig i kommunen.

Genom ett initiativ från Räddningstjänsten samlades, redan någon dag efter det inträffade, en grupp personer i ansvarig ställning. Räddningstjänsten, med erfarenhet av att snabbt skapa överblick och handlingsstruktur i akuta situationer, bidrog till att ge en första bild av läget, prioritera de viktigaste åtgärderna på kort sikt och åstadkomma en arbetsfördelning. Dessa personer kom under de följande veckorna att utgöra en form av ledningsgrupp, som kontinuerligt träffades för att noggrant följa utvecklingen och planera för de kommande dagarnas verksamheter. I gruppen, som i varje fall inledningsvis leddes av räddningschef och biträdande räddningschef, ingick, förutom representanter för kommunledningen, socialtjänsten, informationsavdelningen och skolan, även en präst och avdelningschefen för psykiatrin.

De följande dagarnas händelser var intensiva. Misstankarna om brott övergick i visshet. Länskriminalen övertog ansvaret för förundersökningen, en omfattande polisiär förundersökning inleddes omgående. PKL-gruppen3 aktiverades liksom POSOM-gruppen4. Kommunen öppnade en kristelefon kopplad till POSOM, kyrkan öppnade ett kriscenter i stadsdelskyrkan/församlingshemmet i det berörda området. Tre dagar efter dödsfallet informerade polisen om att ett brott låg bakom. Olika personalgrupper, skolpersonal, psykiatri och inte minst personal inom socialtjänsten informerades. Socialtjänsten beredde sig på insatser i samband med förhör – eftersom det var ett litet barn som omkommit räknade man med att också andra barn skulle komma att förhöras av polisen. Polisen arbetade utifrån flera tänkbara ’spår’, varav ett baserades på att pojken skulle kunna ha bragts om livet av en pedofil. Redan under denna vecka formulerades också tanken att ett eller flera barn skulle kunna vara inblandade i händelsen.

Under veckan hade polisen kontakt med närmare 350 personer. Socialtjänsten arbetade närmare 50 timmar – i samband med förhör med barn - hos polisen. Barnpsykologer fanns också med i samband med en del förhör.


Vecka 2

Det mediala intresset var synnerligen stort. Lokala, regionala, nationella och internationella media bevakade händelseutvecklingen på ort och ställe. Polisen höll dagliga presskonferenser kl 10, kommunen kl 11. Mot slutet av veckan intensifierades psykiatrins, främst barnpsykiatrins insatser. Materialet visar för det första - att polisens åtgärder var styrande för händelseutveckling under denna vecka, för det andra - att kommun, landsting och kyrka mobiliserade stödresurser för allmänheten och för att bistå i polisutredningen, samt för det tredje - att hanteringen av media krävde organisering och tog energi i anspråk.5. Förundersökningen inriktades på att bearbeta den information som kommit in första veckan. Resurser från Rikskriminalen förstärkte den lokala och regionala polisen. Landstinget utlöste katastroflarm – vilket innebar att alla tillgängliga resurser skulle användas, utan formella restriktioner, i den mån så behövdes. Två barnpsykologer deltog i förhörssituationer med barn. Socialtjänsten arbetade ca 10 timmar hos polisen. Ca 110 kontakter togs inom polisutredningen.


Vecka 3

Förundersökningen fortsatte som tidigare. Under veckan gav polisen information om att det var barn som hade bragt pojken om livet. Kyrkan drog ned på öppettider i stadsdelskyrkan. Kommunen ändrade tiden för dagliga presskonferenser till kl 13. Två socionomer och två barnpsykologer deltog vid förhör med barn. Förundersökningen omfattade runt 80 personkontakter.


Vecka 4

Professor Sven-Åke Christiansson, specialist på vittnesförhör, engagerades i utredningen. Socialtjänsten arbetade drygt 10 timmar i samband med förhör. Förundersökningen omfattade 60 personkontakter.


Vecka 5

Under denna vecka genomfördes ett stort antal förhör med barn, bland annat vid ett tillfälle då 9 barn hämtades samtidigt till förhör. Tretton socialsekreterare arbetade hos polisen vid detta tillfälle. Under veckan gav Christiansson sin första analys av utskrifter av förhör. POSOM-gruppen var på nytt i beredskap under en kväll. Sammanlagt arbetade socialtjänsten drygt 60 timmar i samband med förhör under denna vecka. Förundersökningen omfattade 55 personkontakter.


Vecka 6

Förundersökningen ändrade karaktär såtillvida att den nu sorterade under Lag om unga lagöverträdare (LUL). Formellt övertog en åklagare ledningen av förundersökningen, som nu inriktades mot person och inte mot den händelse som utlöst utredningen. Christiansson gav fortsatt handledning till förhörspersonalen vid polisen. Socialtjänsten arbetade nära 20 timmar hos polisen. Förundersökningen omfattade 56 personkontakter.


Vecka 7

Arbetet i förundersökningen inriktades nu mot en mindre krets av barn och föräldrar. Socialtjänsten deltog också i samtal med föräldrar. Kontakterna med Christiansson fortsatte. Under veckan arbetade socialtjänsten 7 timmar tillsammans med polisen, som sammanlagt hade 45 personkontakter.

Under veckan hölls en konferens i regi av Rädda Barnen, där bl a socialtjänsten, barn- och vuxenpsykiatrin samt polisen deltog. Den innebar ett ’kvalitativt språng’ i aktörernas syn på varandra och sig själva. Det har beskrivits som att man före konferensen såg sig som tre samverkande parter, men att man i och med konferensen såg sig som en enhet, må vara med olika inriktning och uppdrag.


Vecka 8

Förundersökningen inriktades mot en mindre grupp personer. Medverkan från psykologisk expertis, på lokal och nationell nivå, intensifierades, liksom stödet från Christiansson. Polisen har under denna vecka 36 personkontakter. Ingen medverkan från socialtjänsten finns dokumenterad.


Vecka 9

Polisen beslutade att en barnpsykolog skulle medverka vid alla förhör med barn. Det intensiva samarbetet med Christiansson fortsatte. Socialsekreterare medverkade vid förhör. Förundersökningens ledning såg nu slutet på utredningen och började planera för avslutningen. Socialtjänsten medverkade sammanlagt 10 timmar. Förundersökningen omfattade 26 personkontakter.


Vecka 10

Christiansson deltog personligen som rådgivare i det avslutande arbetet inom förundersökningen. Planeringen av det avslutande arbetet utvidgades, bland annat planerades hur information till barn och ungdomar och kontakter med de barn som blivit förhörda tidigare skulle ske. Det inre arbetet berör nu endast de barn som är involverade i dödsfallet och deras föräldrar. Socialtjänsten arbetade 4 timmar vid polisen, förundersökningen omfattade 10 personkontakter.


Vecka 11

Polisen fortsatte sina kontakter med barn som tidigare varit förhörda. Personal vid de två skolor som varit berörda i utredningen informerades och information till barn och föräldrar planerades. Socialtjänst, åklagare, barnpsykologer och polis samlades för en sista genomgång och planering av information till media. Bland annat diskuterade man hur pressreleaser skulle formuleras. Kommunledningen informerades, liksom andra myndigheter enligt upprättad åtgärdslista.

I slutet av vecka 11 informerades de närmast berörda familjerna om att förundersökningen nu var avslutad. En presskommuniké gavs samma dag till Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Dagen därefter hölls en särskild information till föräldrar och barn i de berörda skolorna. Kommunen, kyrkan och landstinget gav samma dag en gemensam pressinformation. Stadsdelskyrkan var öppen för besökare och POSOM-gruppen höll en telefonlinje öppen under kvällen.

Under denna vecka arbetade socialtjänstens personal drygt 10 timmar inom förundersökningen. Vid det här laget arbetade socialtjänsten också sedan någon tid, med hjälp av barnpsykiatrin, med en social utredning enligt Socialtjänstlagen, beträffande de barn vars delaktighet kunnat konstateras i polisens förundersökning. Denna utredning fortsatte efter de 11 veckornas förundersökning, och utmynnade så småningom i sociala stödinsatser.

[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling,
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel.
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]

Förundersökningen innefattade ca 1300 förhör, med sammanlagt 482 personer. Många av de förhörda var barn och det var i första hand kring dessa förhörssituationer som samverkan mellan polisen, barnpsykiatrin och socialtjänsten skedde. Det kan därför finnas skäl att närmare beskriva hur dessa förhör organiserades, fysiskt och socialt.

Ett rum på andra våningen i polishuset inrättades som förhörsrum. Det var placerat mellan två korridorer och i anslutning till den ena av dessa, helt nära förhörsrummet, fanns ett uppehållsrum där barnen hade tillgång till videospel, dryck och vid behov även något att äta. Då förhören blev långvariga eller påfrestande för barnen, kunde de ta en paus och vistas i uppehållsrummet. Barn som väntade på att bli förhörda fanns i polisens väntrum. Man försökte arrangera förhören tidsmässigt så att barnen inte skulle mötas i polisens lokaler, så långt detta var möjligt. Förhören togs upp på video, genom en kamera placerad i ett förråd som gränsade till förhörsrummet. I ett rum som gränsade till den andra korridoren kunde man följa förhöret via video och stå i kontakt med förhörsledaren genom öronsnäcka.

Socialtjänstens medverkan vid förhören skedde i fyra olika konstellationer:

1. Båda eller någon av föräldrarna deltog i förhöret, medan socialtjänstpersonal fanns i närheten och kunde stödja såväl barn som föräldrar före och efter förhöret eller då man tog paus.

2. Socialtjänstens personal deltog under förhöret, genom att vara närvarande i förhörsrummet.

3. Socialtjänstens personal satt i det intilliggande rummet och följde förhöret via video under tiden det pågick, samtidigt som man genom öronsnäcka hade kontakt med förhörsledaren.

4. Socialtjänstens personal fanns i lokalerna men var inte närvarande i förhörslokalen och följde inte heller förhöret via video.

Anledningen till att arrangemangen såg olika ut var dels att socialtjänsten bedömde det vara riktigt, eller nödvändigt, att delta, men även på barnet, föräldrarna och på barnets relation med förhörsledaren. Här gjordes en bedömning i varje enskilt fall och i gemensamma beslut av socialtjänstens personal och förhörsledaren. Det kan nämnas att förhör med barn också skedde i helt andra miljöer, t ex i samband med utflykter i skogen, då man kunde stanna för att grilla korv tillsammans.

Barnpsykologernas funktion var inte i första hand att delta i förhör, utan att från avlyssningsrummet kunna observera barnet. De kunde därigenom avgöra i vilken omfattning förhöret innebar en alltför stor press på barnet och i så fall genom kontakt med förhörsledaren tillråda att det avslutades eller att man skulle ta en paus.

Organiseringen av förhörssituationen visar således dels den nära och konkreta samverkan som skedde i samband med de många förhören med barn, dels att socialarbetare och barnpsykologer hade delvis skilda roller. Socialsekreterarna arbetade socialt stödjande, men barnpsykologernas arbete var mera kliniskt. Vilket givetvis inte hindrade att de i andra sammanhang – utanför förhörssituationen – arbetade stödjande i högre utsträckning. Den primära uppgiften för såväl socialarbetare som barnpsykologer var att stödja barnen (och vid behov även föräldrarna). De deltog inte i diskussioner med polisen om innehållet i förhören, eller i andra diskussioner som kunde relateras till förundersökningens materiella innehåll. Barnpsykologerna bistod polisen med bedömningar av den inverkan förhöret skulle kunna ha – eller var på väg att få – för barnet. Från såväl socialarbetare som barnpsykologer var således skydd för barnet den primära uppgiften. Samtidigt bidrog de på ett avgörande sätt till att öka kvaliteten på polisens arbete.

[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling,
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel.
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]

[...] Men den allra första reaktionen, redan dagen efter dödsfallet, var mer av intuitiv natur och resultat av god personkännedom och tillit mellan enskilda aktörer – det var något som inte stämde:

Det första som hände var att polisen tog kontakt med, om det var socialchefen eller om det var med NN här på barn- och familjeenheten, det låter jag vara osagt men de talade om att det är inte omöjligt att det är ett sexualbrott som har slutat med ett mord. Och det var mycket dramatik omkring detta. Det fick vi veta på slutet på eftermiddagen. För det stod i tidningen att det var en liten pojke som hade drunknat så alla visste att det hade dött en liten pojke ute i Dottevik, och de trodde att han hade drunknat efter lek nere vid vattnet och sen, samma kväll som det här hade stått i tidningen, tror jag att det var, så talade polisen om att de misstänkte att det låg ett brott bakom och att det eventuellt var ett sexualbrott.

Under de första dagarna efter händelsen tolkades den om från drunkningsolycka till grovt brott. Denna omtolkning och slutsats förändrade radikalt karaktären på de insatser som kom att genomföras av samhällets olika aktörer, i form av organisationer, myndigheter och förvaltningar. Den gav upphov till en omfattande polisiär förundersökning som varade i elva veckor och till en särskild tillfällig krisrelaterad organisering av det arbete som utfördes av kommunen, landstinget och kyrkan. Media uppmärksammade snabbt händelsen vilket ledde till en intensiv och omfattande mediabevakning.

Efter två tre dagar var det full sula och det är klart att stå inför 40 – 50 journalister, kändisar från radio och TV, det är lite skillnad från att bli intervjuad av en allmänreporter från VF på sin höjd. Så det är klart att det blev en väldig omställning för oss.

Både polisen och kommunledningen kom att anordna dagliga presskonferenser. Det var de former för informationsspridning utåt som gav media och allmänheten kännedom om händelsen och de olika skeenden som ägde rum. Media fick en central roll i skapandet av allmänhetens föreställningar om händelsen och vad myndigheterna arbetade med.

Polisen var av utredningstekniska skäl sparsamma med sin information samtidigt som man försökte tillgodose allmänhetens behov av klara besked. Flera olika hypoteser avlöste varandra under förundersökningsarbetet; drunkning, dödligt våld utövat av en pedofil, dödligt våld utövat av offrets anhöriga, dödligt våld utövat av invandrarungdomar. Detta avspeglade sig i media och därmed i de diskussioner som fördes bland allmänheten och i de organisationer som samverkade med varandra för att hantera den uppkomna situationen.

Det var en händelse som ändrade karaktär och som mycket präglades av den oro som utvecklades via media och via polisens presskonferenser. För det var polisen själv som hade de här uttalandena om att det var sexuellt våld. Och det är klart att det bidrog till att det blev en väldigt orolig stämning och det är väl det man minns mest, det här att det trappades upp. Och de här svarta rubrikerna på löpsedlarna var väldigt, ja, igen, ja man glömmer det aldrig. Och den här känslan som fanns då den glömmer man inte. Nej.

[//]

Några personer var oerhört viktiga i det akuta skedet. Kyrkans insats som jag har nämnt den var väldigt viktig, men några som var otroligt viktiga också var lärarna i skolan. De var auktoriteter som föräldrarna ute i Dottevik vände sig till. Och liksom pratade om hur man skulle göra och tänka, vad man skall säga till barnen. Det var prästen, diakonissan och det var skollärarna. Och så var det, för de små barnen, hade sjuksköterskan på barnavårdscentralen ett väldigt stort inflytande också, hon var en väldigt viktig person. Så det var alltså dit man gick med sina frågor och där man sökte sitt stöd under de första två veckorna.

Vissa barn och familjer blev särskilt utsatta på så sätt att barn i dessa familjer hade haft en direkt relation till den dödade pojken. Barn blev indragna i förundersökningen och hämtades in till förhör både hemifrån och från skolan i massiv omfattning. Många barn blev förhörda många gånger vilket blev påfrestande såväl för dessa barn som för deras föräldrar som kom att oroa sig för att egna barn skulle vara inblandade i dödsfallet på något sätt.

Ja, fast jag tror att vi var ju också väldigt angelägna om att det här skulle lösas, att man skulle få fram vilken eller vilka det var som hade gjort detta, eftersom så många mådde så dåligt av att det var ouppklarat och så många barn ständigt fick återkomma till förhör. Det var en press, jag menar massor med familjer var ju utsatta för väldigt stor press under den här tiden så att jag tror att det vi ville också det var att det verkligen skulle komma fram så att man kunde, de som var oskyldiga kunde få gå så att säga. Så att jag tror, jag menar att där, för mig var det i alla fall och det tror jag att det var för alla att vi var, det var riktigt angeläget för oss att få fram sanningen.

Att få händelsen och brottet uppklarat var inte endast en polisiär och juridisk sakfråga utan en allmän psykosocial angelägenhet med avseende på människors hälsa och välbefinnande. Det fanns ett generellt omsorgsperspektiv i det omfattande arbete som inleddes när händelsens karaktär som grovt brott blivit uppenbar, vilket endast tog ett par dagar.

[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling,
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel.
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]

Händelsen som inträffade och de följdverkningar den gav upphov till blev en angelägenhet för en mängd olika samhälleliga aktörer. "Samhället" tvingades svara upp mot händelsen på grund av dess sällsynta, dramatiska och allmängiltiga karaktär, eftersom så många blev så djupt berörda. Det var en händelse som gav upphov till så akuta och svåra psykiska och sociala fenomen att det blev nödvändigt att snabbt skapa en organisation som svarade upp mot en mängd olika behov. I brist på erfarenhet var formerna inledningsvis mycket öppna. Så pass öppna att en viss sårbarhet förelåg innan man hann markera gränser, göra överenskommelser och etablera former för samverkan och dialog. Det fanns inget direkt tillämpbart reglemente att följa för andra än polisen. Kommun- och landstingsorganisationerna var i ett tidigt inledningsskede och under en kort omställningsfas relativt vilsna i att finna sina former. Tidigt ”klev” representanter för räddningstjänsten in i den relativt oförberedda kommunala organisationen och kom på ett avgörande sätt att bidra till att lösningsfokuserade och situationsanpassade arbetsformer skapades i denna obekanta situation. Nära samverkan, intensiv dialog, gemensam problemlösning och öppna kommunikationer var generellt bärande principer för dessa nya, relativt informella och tillfälligt mobiliserade organisationsformer.

[...] Eftersom ett brott var begånget blev polisens arbete centralt, inte enbart för den egna förundersökningen utan också för de flesta andra processer som utvecklades. [...]

[//]

I detta fall kom frågan om åtal aldrig att bli avgörande eftersom det relativt snart blev klart att de som varit inblandade i händelseförloppet inte var straffmyndiga. De var barn under 15 år och kunde därmed inte dömas till påföljd om de befanns skyldiga till brott. En åklagare följde förundersökningen nära men blev aldrig utsedd formellt i och med att de misstänkta inte var straffmyndiga.

Vi hade inriktning på två saker egentligen. Vi skulle lösa ett brott och sedan, fanns det någon här som är över femton som är straffmyndig? För då ter sig utredningen på ett annat sätt. Det var därför vi hade åklagare också som var kopplad och som följde fallet även om vi inte hade någon misstänkt över femton år, för vi kan hamna på det. Och då är det inte bara att hoppa in just då, och sätta sig in i det här. Utan vi hade en åklagare kopplad som följde ifall att det leder in i en rättsprocess. För annars var ju vår uppgift att vi skall hålla på så här länge tills vi kan säga att detta är de här som har gjort det och de är inte femton, då skall vi lämna över till socialtjänsten. Sedan skall inte vi göra mer vi. Bara vi har fått lagt klarhet i det att så är det, vi kan utesluta annat och överlämna till socialtjänsten. Då är vi borta ur spelet. Så det var liksom två, det är två bitar i det.

Eftersom brottet var grovt aktualiserades ”planen för grova brott” vilket ledde till en särskild organisering av förundersökningen (RPSFS 2006:14). Det betydde framförallt att polisens lokala organisation utvidgades och ställdes under centraliserad ledning.

Vi skall ju ha en övergripande uppgift i länet om det händer svåra brott och de vanliga resurserna inte räcker till. Och våra små resurser på en liten ort de räcker inte till. Utan man måste ta hjälp.

[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling,
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel.
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]

Det övergripande målet för polisens arbete var att finna en lösning på händelsen och brottet. De grundläggande frågor man sökte svaret på var ”vad har hänt?” och ”vilken eller vilka kan ha gjort det?”. I enlighet med ”planen för grova brott” tog man in den kompetens som behövdes för att svara på dessa frågor. Man skapade en särskild och tillfällig organisation i organisationen. Polisens utredningsarbete blev i hög grad styrande för de processer som ägde rum under de 11 veckor förundersökningen varade och man försåg sig med de resurser som behövdes och personer som kunde hjälpa till.

Chefen för utredningsarbetet kom från länskriminalpolisen där han arbetade som kommissarie. Inledningsvis fick polisen arbeta med flera hypoteser vilket krävde rekrytering av flera olika former av kompetens och resurser.

NN [Rolf Sandberg?] ringde och ville ha hjälp av fler utredare än de som kommit in. Man jobbade utifrån olika teser vad som kunde vara, det var både pedofilspår och anhörigspår och allt. Jag [Ingrid Harrysson?] hade länge jobbat med incestutredningar och barn och sexuella övergrepp. Och därför var det nog att jag blev tillfrågad att komma ner och jobba med pedofilspåret, om det kunde vara något sådant. Så på så vis blev jag hitkallad.

Relativt snart började polisen misstänka att barn under 15 år var inblandade.

Då måste jag säga att det var intensivt hela, hela tiden, men för min del förändrades det. Det blev mer inriktat på barn efter att den här pojken kom in när det hade gått en vecka och sade att han hade sett. Då blev det mer inriktat på barn och man började släppa lite på de andra spåren. Men lika intensivt måste jag säga att det var, för min del ända fram till när vi fick så pass klart för oss att det måste vara så här.

Det var alltså förhör, förhör, förhör och alla tips och spår från alla boende. Så det var förhör som det gick ut på hela tiden för min del. Det var ju många barn som skulle höras, som bodde där, så jag ingick i många, just de här barnförhören. Och det var det som dagarna var fullt med.

Förhör av barn visade sig kräva särskilda metoder och en särskild organisation. En sådan formerades tillfälligt genom att man samordnade polisen, socialtjänsten och barnpsykiatrin. Polisen, som ansvarade för utredningen av brottet, fick hjälp av socialtjänsten med barn och föräldrar och av barnpsykiatrin för direkt tillgång till specialkunskap om barnens agerande under förhören. Dessutom anlitades professorn i psykologi vid Stockholms universitet Sven-Åke Christiansson, psykolog och minnesforskare, som extern konsult för att få strategisk tillgång till vetenskaplig kompetens i metod- och analysfrågor.

'Magro' vill du ha något sagt så uttryck då det istället för att nu börja citera ännu en undermålig rapport!

I råga på allt så fetar du sådant som du vid det här laget måste veta är rena felaktigheter!
Har du själv några synpunkter på innehållet i det du citerar?
Nej visst ja, du svara ju inte på frågor ställd direkt till dig - glömde det!

[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling,
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel.
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]

Den inledningsvis dominerande uppgiften för socialtjänstens individ- och familjeomsorg var att biträda polisen i deras arbete. Man fick ha en ständig beredskap att med kort varsel medverka vid förhör. Antingen för att bistå barn eller ungdomar i samband med förhören eller för att efteråt hjälpa och stötta dem och deras vårdnadshavare då förhören ofta varit uppslitande och det fanns ett påtagligt behov av någon att prata med.

Det var ju flera socialsekreterare som var med på väldigt många förhör. Vi försökte vara med för det var ju återkommande förhör med barn och ungdomar. De blev hörda flera gånger och då försökte vi göra så att samma socialsekreterare var med vid samtliga förhör då för just den ungdomen eller barnet då. Så att jag var med på flera förhör med en pojke då som ju faktiskt först var skäligen misstänkt för att ha gjort det, att vara den skyldige. Och sedan visade sig det vara fel.

Socialtjänstens socialarbetare fyllde en integrerande roll under förundersökningsarbetet, dels i förhållande till polisens allmänna arbete med sin utredning, dels och kanske framförallt i förhållande till de barn, ungdomar och föräldrar som var föremål för det. Många var utsatta för svår press och mådde psykiskt dåligt av att fallet var ouppklarat under lång tid. Det fanns en stor oro och rädsla hos föräldrar att deras barn skulle ha något med händelsen att göra och många hämtades till förhör gång på gång. Kommunens flyktingsamordnare blev inblandad i utredningsarbetet då det var många utländska barn som skulle förhöras. Hon deltog i arbetet för de utländska barnens skull men också för att försöka förklara för deras föräldrar vad som hände och varför. Socialarbetarna utgjorde en allmänt närvarande resurs genom att bistå, finnas till hands och försöka se vad barn, ungdomar och familjer behövde för stöd och försöka ge dem det.

Att förhöra barn om ett grovt brott av detta slag visade sig vara en svår sak som krävde särskild kompetens.

När polisen upptäckte att det var ganska svårt det här… det var ingen där som var direkt tränad för barnförhör, och en del var ju väldigt små som man förhörde och man såg väl till slut att det gick inte så bra med de här förhörsmetoderna som de hade, till lite äldre, så det var väl då som NN började plocka in barnpsyk och så vidare. Men att det var svårt att förhöra sådana små barn, det var en lärdom, att det inte alls var enkelt.

Kompetensen att förhöra små barn fanns inte direkt och internt tillgänglig för polisen i dess utredningsarbete. I brist på detta anlitades särskilda resurser för att kompensera för den. Polisen insåg behovet av expertkunskap om barn i det direkta förhörsarbetet och rekryterade sådan genom de lokala och inarbetade nätverken och samarbetsformerna i Arvika i form av psykologer från barnpsykiatrin, men inte utan svårigheter.

När jag [Rolf Sandberg?] skulle ha tag i en barnpsykolog var det nästan omöjligt. Jag fick först vända mig till PKL6 för jag fick ingen barnpsykolog. Men de kunde inte lösgöra någon psykolog. Till sist fick vi tag på NN och MM som var guldkap, både som människor och deras delaktighet i utredningen och då blev vi en organisation. Och vad den gav var framför allt att vi fick en samverkan och en dialog att diskutera och det hjälpte utredarna.

Barnpsykologerna från den lokala barnpsykiatrin medverkade i anslutning till förhören och fyllde en direktverkande konsultativ roll. De anslöt till ett särskilt team inom polisen som formerats som stöd för förhörsledaren i hennes [Ingrid Harryssons?] arbete. Medlemmar i detta team följde förhören via intern-TV för att göra olika former av bedömningar och förse förhörsledaren med direkta råd och synpunkter dels under pågående förhör dels i analyserande diskussioner under hand. Förhörsledaren hade hörsnäcka i en öppen linje till teamet som såg och lyssnade till förhören och kunde på så sätt ta emot teamets tankegångar.

Finns det ingen repris på SVT du kan se på?

'Undermålig' får stå för dig och KlausStein som du är 'vi' med.

Men du kan förstås säkert förklara hur du resonerar...?


Vad är 'rena felaktigheter'?


Säkert massor, men jag får återkomma till det.

Jag har inte sett rapporten citeras ännu, och jag föredrar att citera utan värdering, istället för att bara citera till stöd för vad jag själv tycker etc.


Jag har inte svar på allt och jag orkar inte traggla missförstånd. Det kan vara skäl till att jag inte svarar men det kan också finnas andra.

[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling,
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel.
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]

Till Polismyndighetens och förhörsledarens hjälp fanns inga skrivna riktlinjer att gå efter inom detta område, så de konkreta frågorna blev många: Hur beter sig ett barn som har dödat? Vad berodde det på att ett barn betedde sig som det gjorde? Hur tänker, känner och reagerar barn i pressade situationer? Hur skall man bete sig för att få veta? Barnpsykologerna utgjorde ett externt stöd i denna process genom sina specialkunskaper om barn.

Efter avslutade förhör, då fallet funnit sin lösning, vidtog en annan viktig funktion för psykologerna i det behandlingsarbete de kom att bedriva med hela familjen inom den ordinarie barnpsykiatriska verksamheten. (Detsamma gällde för övrigt de socialarbetare som senare skulle arbeta med utredning och behandlingsinsatser.) Under utredningsarbetet hade de fått information som var användbar för detta. Dessa dubbla roller, att dels bistå under förhören, dels delta i behandlingsarbetet krävde särskilda rutiner som innebar att man inte ”smittade” den roll som behandlare som vidtog efter förhören.

[Ingrid Harrysson?:] Vi försökte vara väldigt noga med det alltså, vi pratade om det innan också att det är viktigt här nu så att barnen, framför allt barnen vet sedan, att nu går jag till någon som skall hjälpa mig och behandla, och inte till en polis som skall se på det som ett brott. Och det var därför vi försökte då att barnpsykologen ska inte sitta med inne i och synas när jag håller förhör, utan han fick gå via TV skärm för att kunna stötta och hjälpa mig plus att han också läste av barnets beteende som han kunde ha nytta av i sin behandling sedan.

På strategisk nivå när det gällde metodfrågor och analyser av såväl förhör som av brottet och dess bakomliggande händelseförlopp utnyttjades professor Sven-Åke Christianssons vetenskapliga kunskap och erfarenhet inom området. Han får själv uttrycka sin roll genom två längre citat.

Jag [Sven Å Christianson] kom in i utredningen då man misstänkte att ett syskonpar, fem och sju år gamla var dom pojkarna, hade delaktighet med NN:s död. Man hade tydligen haft en fas med andra personer, med ungdomar och så vidare men det hade jag inget med att göra utan först när barnen kom in i bilden. Och man hade då intervjuat de här barnen, hört dem om skeden under den här dagen då NN dog och omkring det här och bad mig att titta igenom videoinspelade förhör med barnen och utskrifter som jag bad dem skicka då förstås med post, och kommentera. Vad jag trodde utifrån hur barn berättar och så vidare. Och för mig då stod det klart ganska tydligt från början att de här barnen hade med skeendet att göra. Vilka roller de hade haft, det var ju oklart förstås, men att, på det sätt de berättade och den information de använde för att beskriva vad de hade gjort och inte gjort talade för det. Det är så att när barn hittar på, så gör dom det utifrån sina begränsade erfarenheter och kunskaper. Man förstod helt enkelt att de hade någon form av delaktighet. Och då gav jag förslag till NN, som jag hade kontakt med från början, och förhörsledaren hur man bör förfara. Sedan fortlöpande hade jag kontakter med dem. De höll förhör, de umgicks med de här barnen, de byggde upp trygghet och tillit framför allt och jag gav fortlöpande kommentarer omkring förhållningssätt och intervjuteknik och bakgrundsinformation om hur barn beter sig minnemässigt, känslomässigt kring den här typen av händelser det vill säga i starkt känslomässiga händelser. Så det var min roll helt enkelt att vägleda.

Mitt perspektiv var ju då som jag nämnde att bygga upp trygghet och kan man väl säga lite okonventionellt att träffa barnen även utanför förhörssituationen. Man var ute och grillade korv eller umgicks och så vidare. Och det är ju från forskning som visar helt enkelt att barn berättar inte om de inte känner förtroende och trygghet. Dessutom så kan man ju då tänka sig att barn som begår den här typen av handlingar har ingen berättarerfarenhet. Det är ju en handling som tar ett skutt över skall vi säga, känslor, tankar och minnen. Någonting finns ju hos barnet som gör att man agerar ut på det här sättet. Det är ingen lek som spårar ut. Det finns en slags mental förberedelse för att utagera det här, i form av fantasier om och tankar på dödligt våld. Och det sker och då måste man också tänka sig att när man möter barn i en sån här berättarsituation så är det A och O att bygga upp tilllit och att det kommer att ta tid. Det var en synpunkt som jag hade då att det här låter sig inte göras på några förhör eller på några veckor, utan att det kommer att ta tid och jag refererade till annan forskning. Och det lät man ju det ta. Sedan visste jag att man hade kontakt med barn och ungdomspsykiatrin. Jag hade inte så mycket kontakt med dom utom vid ett tillfälle då jag föreslog att man skulle göra en rekonstruktion eller förhör med barnen på plats, nere vid sjön…, vallning… men det är inte bara en vallning, det är förhör på plats kan man säga. Och det gjorde jag också utifrån forskning och annan erfarenhet som jag har. Det där visade ju sig vara tveksamt från psykiatrins sida därför att man tyckte att man traumatiserade barnen genom att ta ut dem till platsen, att det måste ha varit en svår händelse och så vidare.

[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling,
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel.
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]

Genom Sven-Åke Christiansson introducerades en meta-nivå i utredningsarbetet. Han förankrade sitt tänkande och arbete i vetenskapliga teorier och aktuella forskningsresultat och bidrog på så sätt med en teoretisk referens- och tolkningsram på generell nivå i utredningsarbetet. Begreppet berättarerfarenhet formulerades i utredningsarbetet och brist på sådan som en tänkbar mekanism i händelseförloppet; ”Någonting finns ju hos barnet som gör att man agerar ut på det här sättet. Det är ingen lek som spårar ut. Det finns en slags mental förberedelse för att utagera det här.” Dessa meningar uttrycker en form av mikroteori som verkat centralt begripliggörande och vägledande för arbetet med utredningen.

Professor Sven-Åke Christiansson bidrog med kunskap om hur barns minne fungerar under starkt känsloladdade psykiska tillstånd vilket var användbart såväl i förhörs- som analysarbetet. När det gäller förhörsmetoder fokuserades begreppet och fenomenet tillit som avgörande i utredningsarbetet och vikten av att det måste få ta tid. En konkret ståndpunkt när det gällde förhörsmetodiken var förslaget om förhör på plats, vilket kom att bli avgörande i förundersökningen.

S: [Ingrid Harrysson?:] Ja, det var den tuffaste dagen, det. Den på platsen, den var absolut den tuffaste.

F: Då var det mycket folk med?

S: Ja, men det var bara jag och pojken.

F: Hade du bärbar bandspelare eller?

S: Jag hade bandspelare med som allt gick in på när både jag och han pratade, men det var den tuffaste. För då mådde pojken så fruktansvärt dåligt. Då vart det så nära, tror jag. Allt i precis den miljön.

F: Det gick inte att tränga bort?

S: Nej, det värsta. Men han stängde igen då, gick in i sig själv. Då vart en orolig, men då sade han att det är ingen fara. Du behöver inte vara orolig, det är ingen fara. Det var på gränsen men det gick bra, det gjorde det. Men bara som polis hade jag aldrig i världen...

F: Hade du ens kommit på tanken att göra en rekonstruktion? Med barn i den åldern?

S: Svårt att svara på. Det hade allt vart under väldiga överväganden i sådana fall, ja, väldiga överväganden. Det är klart att utifrån att det var den händelsen som var, lett till ett dödsfall, okej då kan man kanske förstå att man, att det var viktigt att göra det. För mig personligen var det på gränsen alltså om man skall ta till det. Utifrån att jag fick se hur barnet blev.

F: Men då hade du de andra med som någon slags backupsystem i bakgrunden?

S; Ja, jag hade ju Sven Åke med. Och sedan gick det, och ifrågasätta liksom, hur långt man kan…. De här pojkarna, det var ju mest sjuåringen, femåringen var ju mindre som du har sett, varje gång när vi var klara eller när vi hade slutat så var det; hej då jag kommer tillbaka. Och då sade barnpsykologerna det att så länge han säger det, hur han än beter sig innan och efter förhöret, men när du släpper han och han då börjar hoppa och studsa, då är det ingen fara. Och det var ju väldigt gott för mig för ibland så funderade jag, uja mejen, vad håller jag på med. Fördärvar jag de här barnen fullständigt?

Kom inte en av bröderna hem med blöta byxor? Märkligt.....

(FB) Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998