[(PDF) 11 veckor av oro och kraftsamling
Per Folkesson, Bengt G Eriksson & Marit Grönberg Eskel
IKU-rapport 2009:3, ISSN 1651-2138]
[//]
För tydlighetens skull följer redovisningen en veckostruktur, från vecka 1 till vecka 11. Framställningen baseras främst på en genomgång av polisens förundersökning. I tillägg kommer uppgifter från samtal och informella intervjuer med anställda inom socialtjänsten och polisen. Att det huvudsakliga materialet härrör från polisens förundersökning innebär en viss skevhet, i förhållande till andra aktörer. Givetvis pågick arbete relaterat till den händelse som förundersökningen handlade om också inom psykiatrin och socialtjänsten, utöver det som innebar att man bistod polisen. Redogörelsen som följer nedan har ändå sitt berättigande, dels därför att den avspeglar förundersökningens primat i relation till arbetet inom andra samhällsinstanser, dels därför att samverkansarbetet i allt väsentligt fokuserade kring just förundersökningen, under dessa 11 veckor. [...]
Vecka 1
Dagen efter dödsfallet fanns inga uttalade misstankar om brott. Händelsen utreddes på sedvanligt sätt, utifrån att en olyckshändelse hade inträffat. Dock togs en informell kontakt från polisen till socialtjänsten, snarare utifrån en känsla hos polisbefälet att det var något som inte stämde, än ett sakligt underbyggt konstaterande. Tack vare denna kontakt byggdes det upp en mental beredskap inom socialtjänsten. Kommunens telefonväxel höll öppet till kl 23 för att kunna besvara frågor från allmänheten, något som tyder på att kommunens tjänstemän uppfattat att en osäkerhet redan då börjat sprida sig i kommunen.
Genom ett initiativ från Räddningstjänsten samlades, redan någon dag efter det inträffade, en grupp personer i ansvarig ställning. Räddningstjänsten, med erfarenhet av att snabbt skapa överblick och handlingsstruktur i akuta situationer, bidrog till att ge en första bild av läget, prioritera de viktigaste åtgärderna på kort sikt och åstadkomma en arbetsfördelning. Dessa personer kom under de följande veckorna att utgöra en form av ledningsgrupp, som kontinuerligt träffades för att noggrant följa utvecklingen och planera för de kommande dagarnas verksamheter. I gruppen, som i varje fall inledningsvis leddes av räddningschef och biträdande räddningschef, ingick, förutom representanter för kommunledningen, socialtjänsten, informationsavdelningen och skolan, även en präst och avdelningschefen för psykiatrin.
De följande dagarnas händelser var intensiva. Misstankarna om brott övergick i visshet. Länskriminalen övertog ansvaret för förundersökningen, en omfattande polisiär förundersökning inleddes omgående. PKL-gruppen3 aktiverades liksom POSOM-gruppen4. Kommunen öppnade en kristelefon kopplad till POSOM, kyrkan öppnade ett kriscenter i stadsdelskyrkan/församlingshemmet i det berörda området. Tre dagar efter dödsfallet informerade polisen om att ett brott låg bakom. Olika personalgrupper, skolpersonal, psykiatri och inte minst personal inom socialtjänsten informerades. Socialtjänsten beredde sig på insatser i samband med förhör – eftersom det var ett litet barn som omkommit räknade man med att också andra barn skulle komma att förhöras av polisen. Polisen arbetade utifrån flera tänkbara ’spår’, varav ett baserades på att pojken skulle kunna ha bragts om livet av en pedofil. Redan under denna vecka formulerades också tanken att ett eller flera barn skulle kunna vara inblandade i händelsen.
Under veckan hade polisen kontakt med närmare 350 personer. Socialtjänsten arbetade närmare 50 timmar – i samband med förhör med barn - hos polisen. Barnpsykologer fanns också med i samband med en del förhör.
Vecka 2
Det mediala intresset var synnerligen stort. Lokala, regionala, nationella och internationella media bevakade händelseutvecklingen på ort och ställe. Polisen höll dagliga presskonferenser kl 10, kommunen kl 11. Mot slutet av veckan intensifierades psykiatrins, främst barnpsykiatrins insatser. Materialet visar för det första - att polisens åtgärder var styrande för händelseutveckling under denna vecka, för det andra - att kommun, landsting och kyrka mobiliserade stödresurser för allmänheten och för att bistå i polisutredningen, samt för det tredje - att hanteringen av media krävde organisering och tog energi i anspråk.5. Förundersökningen inriktades på att bearbeta den information som kommit in första veckan. Resurser från Rikskriminalen förstärkte den lokala och regionala polisen. Landstinget utlöste katastroflarm – vilket innebar att alla tillgängliga resurser skulle användas, utan formella restriktioner, i den mån så behövdes. Två barnpsykologer deltog i förhörssituationer med barn. Socialtjänsten arbetade ca 10 timmar hos polisen. Ca 110 kontakter togs inom polisutredningen.
Vecka 3
Förundersökningen fortsatte som tidigare. Under veckan gav polisen information om att det var barn som hade bragt pojken om livet. Kyrkan drog ned på öppettider i stadsdelskyrkan. Kommunen ändrade tiden för dagliga presskonferenser till kl 13. Två socionomer och två barnpsykologer deltog vid förhör med barn. Förundersökningen omfattade runt 80 personkontakter.
Vecka 4
Professor Sven-Åke Christiansson, specialist på vittnesförhör, engagerades i utredningen. Socialtjänsten arbetade drygt 10 timmar i samband med förhör. Förundersökningen omfattade 60 personkontakter.
Vecka 5
Under denna vecka genomfördes ett stort antal förhör med barn, bland annat vid ett tillfälle då 9 barn hämtades samtidigt till förhör. Tretton socialsekreterare arbetade hos polisen vid detta tillfälle. Under veckan gav Christiansson sin första analys av utskrifter av förhör. POSOM-gruppen var på nytt i beredskap under en kväll. Sammanlagt arbetade socialtjänsten drygt 60 timmar i samband med förhör under denna vecka. Förundersökningen omfattade 55 personkontakter.
Vecka 6
Förundersökningen ändrade karaktär såtillvida att den nu sorterade under Lag om unga lagöverträdare (LUL). Formellt övertog en åklagare ledningen av förundersökningen, som nu inriktades mot person och inte mot den händelse som utlöst utredningen. Christiansson gav fortsatt handledning till förhörspersonalen vid polisen. Socialtjänsten arbetade nära 20 timmar hos polisen. Förundersökningen omfattade 56 personkontakter.
Vecka 7
Arbetet i förundersökningen inriktades nu mot en mindre krets av barn och föräldrar. Socialtjänsten deltog också i samtal med föräldrar. Kontakterna med Christiansson fortsatte. Under veckan arbetade socialtjänsten 7 timmar tillsammans med polisen, som sammanlagt hade 45 personkontakter.
Under veckan hölls en konferens i regi av Rädda Barnen, där bl a socialtjänsten, barn- och vuxenpsykiatrin samt polisen deltog. Den innebar ett ’kvalitativt språng’ i aktörernas syn på varandra och sig själva. Det har beskrivits som att man före konferensen såg sig som tre samverkande parter, men att man i och med konferensen såg sig som en enhet, må vara med olika inriktning och uppdrag.
Vecka 8
Förundersökningen inriktades mot en mindre grupp personer. Medverkan från psykologisk expertis, på lokal och nationell nivå, intensifierades, liksom stödet från Christiansson. Polisen har under denna vecka 36 personkontakter. Ingen medverkan från socialtjänsten finns dokumenterad.
Vecka 9
Polisen beslutade att en barnpsykolog skulle medverka vid alla förhör med barn. Det intensiva samarbetet med Christiansson fortsatte. Socialsekreterare medverkade vid förhör. Förundersökningens ledning såg nu slutet på utredningen och började planera för avslutningen. Socialtjänsten medverkade sammanlagt 10 timmar. Förundersökningen omfattade 26 personkontakter.
Vecka 10
Christiansson deltog personligen som rådgivare i det avslutande arbetet inom förundersökningen. Planeringen av det avslutande arbetet utvidgades, bland annat planerades hur information till barn och ungdomar och kontakter med de barn som blivit förhörda tidigare skulle ske. Det inre arbetet berör nu endast de barn som är involverade i dödsfallet och deras föräldrar. Socialtjänsten arbetade 4 timmar vid polisen, förundersökningen omfattade 10 personkontakter.
Vecka 11
Polisen fortsatte sina kontakter med barn som tidigare varit förhörda. Personal vid de två skolor som varit berörda i utredningen informerades och information till barn och föräldrar planerades. Socialtjänst, åklagare, barnpsykologer och polis samlades för en sista genomgång och planering av information till media. Bland annat diskuterade man hur pressreleaser skulle formuleras. Kommunledningen informerades, liksom andra myndigheter enligt upprättad åtgärdslista.
I slutet av vecka 11 informerades de närmast berörda familjerna om att förundersökningen nu var avslutad. En presskommuniké gavs samma dag till Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Dagen därefter hölls en särskild information till föräldrar och barn i de berörda skolorna. Kommunen, kyrkan och landstinget gav samma dag en gemensam pressinformation. Stadsdelskyrkan var öppen för besökare och POSOM-gruppen höll en telefonlinje öppen under kvällen.
Under denna vecka arbetade socialtjänstens personal drygt 10 timmar inom förundersökningen. Vid det här laget arbetade socialtjänsten också sedan någon tid, med hjälp av barnpsykiatrin, med en social utredning enligt Socialtjänstlagen, beträffande de barn vars delaktighet kunnat konstateras i polisens förundersökning. Denna utredning fortsatte efter de 11 veckornas förundersökning, och utmynnade så småningom i sociala stödinsatser.