Citat:
Betyg: 3/5
Tråkigt att den inte gick hem hela vägen. Filmskapande blir inte mycket bättre än så för mig. Har lite av allt som intresserar mig i film från den klaustrofobiska känslan och erotiken till det satans snygga fotot och de allegoriska poänger som görs.
Omgång B
#8 Woman in the Dunes (1964), JAPAN
En insektsforskare (Eiji Okada) på jakt efter sällsynta exemplar blir lurad av lokalbefolkningen att spendera en natt hos en kvinna djupt nere i en sandgrop. Det visar sig att hon mer eller mindre slavar åt byn genom att skyffla sand upp till dem, inspärrad i botten på sandgropen. Nu är även insektsforskaren fångad där nere och måste hjälpa till att skyffla sand mot sin vilja.
En tagline för den här filmen hade kunnat varit Deliverance möter Lawrence av Arabien. Eller nja, riktigt så illa är det inte, men det är sjukt mycket sand här. För mycket sand. Hjälplösheten smittar av sig när Eiji Okada desperat försöker klättra uppför sluttningarna men bara ramlar ner från de porösa branta väggarna. Lika fångad som hans egna nålade insekter kämpar han och kvinnan i sin ensamhet, beroende av de yttre makterna från ovan på mat och vatten för att överleva i sandhelvetet.
Det går inte att komma ifrån att det är naturporr med alla scenerna med sanden som rasar ner, flyger runt och finns överallt för våra två huvudkaraktärer. Sanden är närapå en karaktär i sig själv. Ett ständigt hot och något som måste bearbetas dag för dag. Till slut blir sandskyfflandet en del av identiteten, på gott och ont.
Jag känner för Woman in the Dunes ungefär detsamma som med David Cronenbergs filmer. Det är en teknisk skicklig och välgjord film med bra skådespelarprestationer, men själva ämnet intresserar mig inte det minsta. Det finns en intressant allegori över insekter och människor, att vi alla är fast i våra fatalistiska umbäranden. Det skapar en nästan existentialistisk aspekt med sisyfostemat. ”Do you shovel sand to live, or live to shovel sand?” som huvudkaraktären säger är en träffande beskrivning dels för deras egen situation men också för all form av monotont livsglädjedödande arbete.
Woman in the Dunes är ett snyggt och proffsigt gjort hantverk, men tyvärr gäspar jag mer än ett par tillfällen under filmens gång. Det är inte bra och jag vet att det är mer mig själv det beror på än någon brist hos filmen. Men tyvärr kan jag inte ge något högre betyg än en stabil trea. Jag önskar att jag kunde uppskatta den mer än vad jag gör, men i slutändan finner jag den alltför seg och utdragen med sin långa speltid.
#8 Woman in the Dunes (1964), JAPAN
En insektsforskare (Eiji Okada) på jakt efter sällsynta exemplar blir lurad av lokalbefolkningen att spendera en natt hos en kvinna djupt nere i en sandgrop. Det visar sig att hon mer eller mindre slavar åt byn genom att skyffla sand upp till dem, inspärrad i botten på sandgropen. Nu är även insektsforskaren fångad där nere och måste hjälpa till att skyffla sand mot sin vilja.
En tagline för den här filmen hade kunnat varit Deliverance möter Lawrence av Arabien. Eller nja, riktigt så illa är det inte, men det är sjukt mycket sand här. För mycket sand. Hjälplösheten smittar av sig när Eiji Okada desperat försöker klättra uppför sluttningarna men bara ramlar ner från de porösa branta väggarna. Lika fångad som hans egna nålade insekter kämpar han och kvinnan i sin ensamhet, beroende av de yttre makterna från ovan på mat och vatten för att överleva i sandhelvetet.
Det går inte att komma ifrån att det är naturporr med alla scenerna med sanden som rasar ner, flyger runt och finns överallt för våra två huvudkaraktärer. Sanden är närapå en karaktär i sig själv. Ett ständigt hot och något som måste bearbetas dag för dag. Till slut blir sandskyfflandet en del av identiteten, på gott och ont.
Jag känner för Woman in the Dunes ungefär detsamma som med David Cronenbergs filmer. Det är en teknisk skicklig och välgjord film med bra skådespelarprestationer, men själva ämnet intresserar mig inte det minsta. Det finns en intressant allegori över insekter och människor, att vi alla är fast i våra fatalistiska umbäranden. Det skapar en nästan existentialistisk aspekt med sisyfostemat. ”Do you shovel sand to live, or live to shovel sand?” som huvudkaraktären säger är en träffande beskrivning dels för deras egen situation men också för all form av monotont livsglädjedödande arbete.
Woman in the Dunes är ett snyggt och proffsigt gjort hantverk, men tyvärr gäspar jag mer än ett par tillfällen under filmens gång. Det är inte bra och jag vet att det är mer mig själv det beror på än någon brist hos filmen. Men tyvärr kan jag inte ge något högre betyg än en stabil trea. Jag önskar att jag kunde uppskatta den mer än vad jag gör, men i slutändan finner jag den alltför seg och utdragen med sin långa speltid.
Betyg: 3/5
