Citat:
Ursprungligen postat av
SigersonHolmes
Sexuella övergrepp mot barn skiljer sig förstås mot andra andra förskräckliga upplevelser barn kan vara med om. Du beskriver bra de skillnader som finns mellan barn som går igenom kanske år av dagliga svåra övergrepp och barn som är med om en enstaka hemsk händelse som de vet de är vållande till.
Men det kan ju också finnas några små likheter vad gäller svårigheten att berätta om svåra upplevelser. För även om vuxna har en klar bild av vem som är vållande och vem som bär skuld är det inte alltid självklart hur barnet upplever det i fall med sexuella övergrepp där vi vet att barn ibland tar på sig en skuld felaktigt. Något som också kan bidra till svårigheten att berätta.
Så barn som varit med om upplevelser där lek lett till död genom olycka kan säkerligen också känna skuld.
Det är vad barn upplever och känner som är av betydelse för deras upplevelse av skuld och även för deras förmåga att berätta.
Men de här barnen berättade ju! De utstrålar ingen som helst skuld eller skam när de (till en början) försöker visa att de bar på lösningen, nycklarna till en spännande kriminalhistoria.
Bröderna blåser (i början) upp sin betydelse, de känner sig viktiga och intressanta genom att fabulera ihop hiskliga detaljer, som de säger sig ha sett någon annan utföra eller som de själva medverkat till. Helt frivilligt - till en början - påstår de sig utan att verka skämmas ett dugg spela huvudrollerna i ett spännande drama.- Jag tror för övrigt att det dröjde innan de verkligen fattade innebörden av denna död och dödande av en liten kamrat.
När tumskruvarna drogs åt och man på allvar krävde av dem att förklara sin medverkan befann de sig i en hopplöst tilltrasslad härva av lögner och fantasier helt utan substans. De hade inte något som helst vettigt att berätta, "man kan inte berätta när man inte vet" mumlar Christian ynkligt i någon av de timslänga utfrågningarna.
