Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Om det var Sven-Åke eller någon av barnpsykologerna som gav Sandberg tipset att vara auktoritär gentemot 5-åringen under förhöret - det spelar ingen roll i mina ögon
Däremot funderar jag på vad är det för jävla barnpsykolog som säger att lillpojken "kunde bli lugnare då"?
Det ska väl för helvete vara "KUNDE BLI RÄDDARE DÅ"

Ur Magros utdrag från Expressen:
"Det som Rolf Sandberg kritiserats mest för hittills är ett förhör han gjorde med femårige Robin. I tevebilderna är det tydligt att polisen pressar barnet och ställer ledande frågor.

– Han kunde inte sitta still. Då kom*en av barnpsykologerna*till mig, jag satt vid skrivbordet, och sa kan du inte gå in och vara lite stram som hans pappa för att se om han kunde vara lite lugnare."

Men vad menar du att dom skulle göra? om alla myndigheter arbetar emot dig, vem vänder man sig till då?

största anledningen att D.J tog kontakt var att S.Å.C hade varit inblandad i fallet, varningsklockorna ringde. På den tiden köpte man historierna, S.Å.C hade status och "enmansrätten" med sig. Största boven i dramat är S.Å.C som jag ser det!

[”De sa att vi skulle förstöra utredningen om vi inte gjorde som de sa”, DN 2017-05-19, Uppdaterad 2017-05-21]

[//]

[DN träffar bröderna med familj efter presskonferensen, på advokat Thomas Olssons kontor.]

– Det kändes helt lugnt, skönt att det är gjort, säger Robin.

[Minnen:]

– Jag minns egentligen bara en känsla av obehag, att jag var rädd för polisen, säger Robin.

– Jag har haft ett svagt minne av att jag skrek efter mamma. Men det var först när jag såg förhören som jag förstod att det faktiskt var så, säger Christian.

– Det måste ha varit svårt för barnen genom åren, vi föräldrar har varit ganska hårda med att det inte får nämnas. Tänk att inte ens kunna berätta för den man har barn ihop vad man varit med om, säger brödernas pappa, Weine.

[//]

– Jag har läst varenda tråd på Flashback genom åren men det är aldrig någon som har avslöjat vilka vi är. Det är ganska otroligt. När någon har frågat efter våra identiteter har andra svarat att det inte finns någon anledning att skriva ut dem, det är vi väldigt tacksamma för, säger Christian.

[...] Weine kontaktade en av de poliser som kom att stå honom nära under utredningen. Men förundersökningsledaren Rolf Sandberg sa nej och hänvisade till sekretess.

– Jag minns inte varför jag ville det egentligen. Men eftertanken säger mig att jag var tveksam till polisens bevis, att deras slutsats inte var rätt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara varför vi inte var mer kritiska och ifrågasättande just då, men vi var liksom inne i det, vi hade förtroende för myndigheterna, säger Weine.

Två veckor innan utredningen avslutades, redan i mitten av oktober 1998, hämtades bröderna och deras föräldrar av socialtjänsten och kördes till psykiatrin i Karlstad.

– De sa åt mig att packa för ett par dagar. Men vi kom aldrig mer hem igen, säger brödernas mamma, Annika.

– Vi hamnade på behandlingshem, på psykiatrin alltså, där vi fick bo. Vi fick inte träffa någon. Vi blev instängda hela familjen i en lägenhet och fick inte gå ut alls den första tiden. Om vi skulle lämna huset var vi övervakade. De följde med oss när vi skulle köpa lördagsgodis till barnen.

DN: Vad gjorde ni under den här tiden?

– Det var mycket morgonmöten, lunchmöten, utredningar för eventuella diagnoser. Hela tiden. Det kändes som att utredningen fortsatte, säger Weine

DN: Vad hände sen?

– Vi flyttade in i ett samhälle i Karlstadsområdet. Vi fick inte bestämma någonting själva. Ingen visste vilka vi var. Men man tänkte hela tiden att någon visste, man var livrädd för att någon skulle få veta. Det var mycket prat, jag jobbade med utbildningar och eftersom jag kommer från Arvika fick jag ibland frågan om jag visste vilka det var som var inblandade i Kevins död, säger Weine.

DN: Den familj som var på besök hos er den 16 augusti 1998 och som också gav Robin och Christian alibi, har ni haft kontakt med dem?

– Det känns ont att tänka på, men det här var våra allra bästa kompisar och i alla år har vi trott att de svikit oss. Tills för ett halvår sedan när vi kunde se vad de sagt i förhören och insåg att de hela tiden gav oss alibi. Det är... Jag längtar faktiskt efter dem fortfarande. Jag vill gärna träffa dem igen, säger Weine.

DN: Hur känner ni inför Rolf Sandberg och poliserna som förhörde er i dag?

– Jag vet faktiskt inte. Jag är ganska tom på ord. Jag vet inte vad jag skulle säga, säger Christian.

Weine fortsätter:
– Jag känner inte den största bitterheten mot Rolf Sandberg, utan mot de barnpsykologer och socialtjänstsekreterare som stod där och lyssnade utan att gripa in. Att de accepterade det här. Men om de skulle gå ut och be om ursäkt nu skulle jag åka dit och krama dem direkt.

DN: I en artikel i Expressen försvarar Rolf Sandberg de många förhören med att era föräldrar hela tiden hörde av sig med nya detaljer om vad ni sagt hemma. Vad tänker ni kring det?

– De uppmanade oss att fråga. De sa: prata med barnen, visa att du vill veta vad de har att säga, skriv ner allt och ring oss när de sagt något, säger Annika.

– Hotade kanske är fel ord, men de sa att vi skulle förstöra utredningen om vi inte gjorde som de sa och vi skulle ställas till svars om vi inte gjorde det, säger Weine.

[//]

[Om bevistalan:]

– Hade vi vetat att man kunde det hade vi absolut krävt det. Vi visste ju att något inte stod rätt till. Men det var ingen som informerade oss om möjligheterna, säger Weine.

DN: Hur ser ni på fortsättningen nu?

– Vi hoppas så klart att åklagaren skriver av misstanken mot oss, att vi blir rentvådda även juridiskt. Men jag har sagt att jag ska jobba och leva på som vanligt, säger Christian.

– Det blir lite lättare nu, att slippa tänka på att någon ska komma på vem man är, att kunna stå för att det var jag som var med om det här, säger Robin.

['Föräldrarna ifrågasätter sönernas skuld i Kevinfallet', SVT Nyheter 2017-05-03]

[Endast uttalanden och nödvändig kontext]


Weine: Varför jag sitter här i dag beror på att mina barn Christian och Robin vill det här. Den starkaste som driver det här är Robin. Då ställer jag upp för mina barn.

Weine: De har fått hot på sina telefoner och genom datamiljön, internet och Facebook eller vad det är för någonting. Ett tag för några år sedan var det väldigt mycket hotelser, då tänkte vi faktiskt polisanmäla.

Weine: Det är ett stort frågetecken alltihopa. Polisutredningen är det också jättemånga frågetecken i i dag.

Annika: Både Christian och Robin har ju levt med en känsla som de har satt ord på till mig på olika sätt. ”Jag får inte ihop det här, det kan inte ha varit så här, varför blev det så här mamma”, de orden har etsat sig fast. Vad var det egentligen som hände?


Hon tror inte att hennes söner dödade Kevin.

Annika: Jag vet inte, men nej, jag tror inte det. Jag har nog aldrig fått svart på vitt att det är så här, men jag har hela tiden levt utifrån att det är fastställt att det är så.

Annika: Den här dagen när det här så kallade förhöret med det här erkännandet kom, det var ingen av oss som satt med där inne och fick höra det här eller var med som ett stöd för barnen. Du sitter i ett rum bredvid och vet inte vad som händer och hur barnen mår. Det är den känslan du kommer ihåg, fullkomligt hjälplös på något vis.


Weine tror inte att hans söner har kommit med ett direkt erkännande.

Weine: De säger inte ”ja” rakt ut, ”det är vi som har gjort det”. Det kan jag aldrig tänka mig. Det här förhöret har inte jag hört, läst eller sett någonstans.


Annika: Det är ofattbart hur de kan lösa en så här stor grej på sådana grunder.

Är tråden stängd nu, inga nya kommentarer.
Ska klipp och klistra Magro/Nina få sista ordet.
Varje långt utdrag från dig får mig, (om möjligt)
ännu mer övertygad att bröderna är helt
oskyldiga.

Så klart är väl tråden öppen. Men för en konstruktiv diskussion fordras nog att en mängd personer snarast gör sig av med såväl illusioner som sitt "sverige-syndrom" ; och inser att rättssystem m.fl. gjorde bort sig ordentligt 1998.
Låt oss spåna om skadeståndsrekvisit!

Något underligt är det ju med en person som kontaminerar tråden med rent dravel veckor innan hen ens tittar på dokumentärserien... Så du kan vara något stort på spåret.

Inga anklagade med klockrent alibi har varit mer oskyldiga än bröderna.

Bröderna har aldrig erkänt. De har aldrig sagt "Ja, det var vi som gjorde det".
När polischefen får frågan av en journalist "Har de erkänt ?" Gör han en halv sekunds paus innan han svarar "Ja, de har sagt det, ja."
Jag tycker det syns att han tar sats, och sen blåljuger.
Allt talar för att bröderna, fem och sju år gamla, är fullständigt oskyldiga.
De har manipulerats, skrämts av auktoriteter, tröttats ut i ändlöst malande förhör tills de själva inte visste vad som var upp eller ner. Tyvärr har även föräldrarna bidragit till att få dem att tro att de var skyldiga genom att efter myndiga instruktioner (och hot, om föräldrarna inte lydde) pressat barnen med insinuerande frågor där de borde haft en fristad: deras eget hem.
"Erkännandet" satte guldkant på polischefen med fleras karriär, detta var ju sensation! Ära och berömmelse väntade. Fruktansvärt grymt.

Upprinnelsen till denna förfärliga soppa var troligen att de på barns vis ville göra sig intressanta, "Jag har sett något" säger sjuåringen, strax efteråt säger femåringen på småsyskons vis "Jag har också sett något!" Föräldrarna, främst fadern tar dem naivt på gravallvar, och vill pliktskyldigt hjälpa polisen på alla sätt. Tragiskt.
Nu gäller att få fram ett erkännande, ett äkta sådant den här gången, från den skyldige.
Sedan ett riktigt saftigt skadestånd till pojkarna och deras föräldrar.

Jag är inte Nina Hjelmgren.

Jag har däremot bildat mig en positiv uppfattning om nämnda journalist och statsvetare, varför jag gärna citerar henne och även känner mig nödgad att ta henne i försvar från diverse angrepp i detta forum.


Vid tidpunkten för ditt inlägg var de två senaste inläggen i tråden mina inlägg med citat från intervjuer SVT och DN haft med bröderna och deras familj.

Du beklagar dig över att dessa två inlägg står oemotsagda (?), för att sedan berätta att de stärker dig i din övertygelse att 'bröderna är helt oskyldiga'? Vad är du då egentligen missnöjd över?

Ezras, jag har även svarat på dina tidigare inlägg riktade till mig:
(FB) Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998
(FB) Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

En tanke som slagit mig är att man i många kanske mer rigida familjer inpräntar i sina barn att "man ljuger inte".
Särskilt förr i tiden, och fortfarande i mindre ifrågasättande familjer var och är detta mycket viktigt, en hederssak. Stor besvikelse, skam och ett kanske kännbart straff väntade det barn som for med osanning. Kanske var detta en regel i brödernas familj.
Av olika tänkbara skäl, som t ex barnens legitima önskan om uppmärksamhet, eller deras önskan att avleda från en problematisk situation i hemmet (skilsmässofamilj, med alla de komplikationer som detta mycket ofta medför) eller kanske önskan om att avleda uppmärksamhet från någon annan, mindre förseelse typ snatteri snickrade pojkarna ihop en historia om att de "sett", att de "visste" något.
Men sedan gällde det att med liv och kniv hålla fast vid sin rövarhistoria för att inte avslöjas som lögnare. - Vad som helst, bara inte stå där med skammen hos en som ljugit, den som hittat på.
De trasslade in sig mer och mer, men det blev inte en siffra rätt, eftersom de egentligen inte hade en aning om någonting, mer är att deras kamrat Kevin dött.

Jag undrar hur minnesforskaren Rickard L. Sjöberg förenar sin forskning från millenieskiftet med sin senare karriär som implantatvittne vid rättegångar?

Kan Rickard L. Sjöberg ha hittat sig 'en lucka i systemet som är möjlig för hänsynslösa individer att utnyttja'?

Vem granskar Rickard L. Sjöbergs utanförvetenskapliga aktiviteter?

[Limited Disclosure of Sexual Abuse in Children Whose Experiences Were Documented by Videotape, Rickard L. Sjöberg, and Frank Lindblad, M.D., Ph.D.]

OBJECTIVE: The authors describe obstacles to children’s disclosure of their sexual abuse experiences.

METHOD: Ten children’s descriptions of 102 incidents of sexual abuse and the process of disclosing these incidents during police interviews were studied. Children’s self-reports of the abuse were compared to videotapes of the incidents made by the lone perpetrator.

RESULTS: There was a significant tendency among the children to deny or belittle their experiences. Some children simply did not want to disclose their experiences, some had difficulties remembering them, and one child lacked adequate concepts to understand and describe them.

CONCLUSIONS: Failure by children to disclose their experiences of sexual abuse might have diverse explanations. Professionals will most likely never be able to identify all cases of sexual abuse on the basis of children’s narratives.

----
Empirical studies suggest that sexually abused children may deny or only reluctantly disclose their experiences (1, 2); the explanation for this is currently subject to controversy (3, 4).

[//]

The perpetrator was 13–14 years old at the time of the first incident and 18–21 years old during the remaining ones. Abuse ranged in severity from exposing children’s genitals to oral/anal/vaginal intercourse and forced urination/defecation. He was convicted on numerous charges of child sexual abuse as well as illegal Internet distribution of some 47,000 pictures and 800 films featuring child pornography. He was sentenced to psychiatric care. The videotapes used in this study were most likely not distributed to others.

----

RESULTS:

[//]

No child reported sexual abuse behavior not documented on video. Three children described other forms of maltreatment for which there was no corroborative evidence.

Three disclosing children and one nondisclosing child stated that they did not want to tell. Two of them gave no specific reason, the other two presented different motives for not wanting to tell; one of them disclosed only after an option-posing intervention (“Has someone told you that you’re not allowed to tell me?”). One of the four who did not want to tell also presented as important a lack of motive for telling.

Three disclosing children stated that they had difficulties remembering all or part of the investigated incidents. Two of them said that they had actively tried to forget the events and had avoided thinking about them. Mechanisms of “common forgetting” and childhood amnesia were present in the third child, who was unable to recount certain aspects of the abuse, such as when and how it started.

Another mechanism seen in one child that complicated disclosure was a lack of adequate concepts for understanding what happened and for communicating about it.

---

DISCUSSION:

Despite the use of confrontational utterances, leading questions, and accusatory suggestions, there was a significant tendency of the abused children to deny or belittle their experiences. There was also an absence of false claims of sexual abuse.

[//]

Our study suggests that failure by children to disclose their experiences of sexual abuse might have diverse motivational and cognitive explanations. It furthermore suggests that professionals will never be able to identify through children’s narratives all victims of sexual abuse.

[//]

[Wikipedia: Rickard L. Sjöberg]

Rickard L Sjöberg, i folkbokföringen Johan Rickard Lage Sjöberg, född 13 september 1965,[1] är en svensk läkare och forskare. Han är känd som minnespsykologisk sakkunnig vid flera uppmärksammade rättsfall.

[//]

Sjöberg har vid sidan av sin minnespsykologiska forskning även engagerat sig i debatten om hur psykologisk kunskap tillämpas inom svensk sjukvård och svenskt rättsväsende [12]. Han bidrog som sakkunnig med kritik mot det vetenskapliga stödet för två av de morddomar, där Högsta domstolen senare beviljade resning för rättsärendet gällande Thomas Quick [13][14]. Han anlitades även som sakkunnig i ett omskrivet fall där en pappa dömdes för sexuella övergrepp mot sin dotter av Göteborgs tingsrätt efter att dottern återuppväckt minnen av detta under hypnosterapi. Sjöbergs vittnesmål bidrog till att fadern småningom frikändes efter förnyad prövning av Hovrätten för Västra Sverige.[15]

Mer: Dan Josefsson/SVT sågar Rickard L. Sjöbergs larmrapporter om Kevinfallet