Citat:
Då undrar man om de är klara med Hallsberg?
Var det inte så de sa, att de ville gå igenom Hallsberg ordentligt innan de avslutade?
Och Hällabrottet, det låter inte roligt det.
Mina funderingar går runt frågan om Patrik skulle ha gått dit, åkt buss, med en intention (dvs visste han att Hällabrottet låg där, och att det var därför han fick av i Hallsberg?) eller ska han bara vandrat utan mål och råkat hamna där (låter inte så troligt).
Så många veckor utan att finna Patrik.
Läste om någon som de hittade först efter 4 år. Hoppas att det inte blir så lång tid att hitta Patrik.
Var det inte så de sa, att de ville gå igenom Hallsberg ordentligt innan de avslutade?
Och Hällabrottet, det låter inte roligt det.
Mina funderingar går runt frågan om Patrik skulle ha gått dit, åkt buss, med en intention (dvs visste han att Hällabrottet låg där, och att det var därför han fick av i Hallsberg?) eller ska han bara vandrat utan mål och råkat hamna där (låter inte så troligt).
Så många veckor utan att finna Patrik.
Läste om någon som de hittade först efter 4 år. Hoppas att det inte blir så lång tid att hitta Patrik.
Med Patriks lokalsinne i starkt minne - borde han inte ha kunnat lista sig till några ställen alls i Hallsberg!
Citat:
Tack för ditt inlägg och för att du delade med dig av dina erfarenheter.
Vidare från min egna erfarenhet:
Jag skulle hem till en familjemedlem. En som tyvärr visade väldigt lite (eller felaktigt snarare) stöd för mig och min mentala ohälsa. Jag åkte buss men sket i (eller snarare var oförmögen) att gå av där jag skulle. Skickade ett mess med en lögn om att jag missat bussen och tänkte ta en senare. Åkte istället till ändhållplatsen. Hängde kvar en stund på busshållsplatsen tills alla passagerare försvunnit inom synhåll och bussen åkt. Stället hade jag aldrig tidigare varit på. Jag började gå mot det till synes mest ödsliga hållet. Detta är över en åker, mot ett skogsparti. Åkern hade låga grödor och jag kom till ett parti med diken och vatten som jag bara går rakt över, detta trots att jag blir genomblöt och lerig om skorna/benen. Observera detta sistnämnda, då någon/några i tråden bestämt hävdat att ingen människa gör så.
Åkern var inte helt platt och jag kommer till ett parti som är helt undangömt iom lutningen, samt där var en stor sten och därför ett avbrott i åkergrödorna och det växte istället högre sly där. Där valde jag att stanna. Tankarna var att jag inte ville gå in i skogen iom där kan det finnas promenadstråk jag inte känner till och därför kanske heller inte den ödslighet jag önskade just då. Här försökte jag sedan ta mitt liv med tanken att jag ska lyckas med det.
Jag lever ju uppenbarligen idag, så långt fattar ni att jag inte lyckades. Men detaljerna kring det har inget att tillföra Patriks försvinnande.
Skillnaden i detta scenario för mig, kontra många andra av mina scenarion, är att när jag väl slår mig ner så har jag bestämt mig för att avsluta mitt liv. Många ggr tidigare, och även efter det, har jag vandrat långt men inte nått den gränsen där jag till 100% bestämt mig att avsluta mitt liv. Dessa gånger kan jag alltså inte riktigt förmå mig; för finns där ändå en önskan om att inte vilja dö, även om de suicida tankarna är starka.
Dock så kommer jag ju alltid tillbaka till civilisation och mina anhöriga efter dessa gånger och/eller börjar bete mig underligt i sms till polare så att nån iaf hämtar upp mig till slut. Jag försvinner ju inte spårlöst, även om skammen är enormt stor.
Vill även peka på följande:
1. att jag inom båda dessa scenarion har slängt/lämnat/tappat vissa av mina tillhörigheter och inte brytt mig om det. Detta handlade också för mig om att dels "förstöra för mig själv”, som jag skrev inledningsvis. Lämna sådant som är viktigt oavsett om jag helt bestämt mig för att dö eller ej. Tänker att det kan (notera kan, för vi vet inget om Patriks innersta tankar) ha varit en helt naturlig grej att självmant lämna sin väska med dator trots (eller snarare just för) att den innehåller mkt värdefulla saker utifrån sina egna värderingar (egenskapad musik osv).
2. att jag utåt sett betett mig helt "normalt". Är övertygad om att alla främlingar som såg mig, och alla kameror som fångat mig, visat en person som vilken annan som helst, som inte har några synliga tecken på att må dåligt.
Detta kommer för mig själv dels av en skam över att må så dåligt/vara så värdelös att jag inte ens klarar av att sitta på ett kollektivt färdmedel som alla andra, och dels för att jag inte vill väcka någon misstanke och behöva vara med om att någon hindrar en eller ringer snuten. Att få va ifred med min ångest är motivet helt enkelt.
Jag skulle hem till en familjemedlem. En som tyvärr visade väldigt lite (eller felaktigt snarare) stöd för mig och min mentala ohälsa. Jag åkte buss men sket i (eller snarare var oförmögen) att gå av där jag skulle. Skickade ett mess med en lögn om att jag missat bussen och tänkte ta en senare. Åkte istället till ändhållplatsen. Hängde kvar en stund på busshållsplatsen tills alla passagerare försvunnit inom synhåll och bussen åkt. Stället hade jag aldrig tidigare varit på. Jag började gå mot det till synes mest ödsliga hållet. Detta är över en åker, mot ett skogsparti. Åkern hade låga grödor och jag kom till ett parti med diken och vatten som jag bara går rakt över, detta trots att jag blir genomblöt och lerig om skorna/benen. Observera detta sistnämnda, då någon/några i tråden bestämt hävdat att ingen människa gör så.
Åkern var inte helt platt och jag kommer till ett parti som är helt undangömt iom lutningen, samt där var en stor sten och därför ett avbrott i åkergrödorna och det växte istället högre sly där. Där valde jag att stanna. Tankarna var att jag inte ville gå in i skogen iom där kan det finnas promenadstråk jag inte känner till och därför kanske heller inte den ödslighet jag önskade just då. Här försökte jag sedan ta mitt liv med tanken att jag ska lyckas med det.
Jag lever ju uppenbarligen idag, så långt fattar ni att jag inte lyckades. Men detaljerna kring det har inget att tillföra Patriks försvinnande.
Skillnaden i detta scenario för mig, kontra många andra av mina scenarion, är att när jag väl slår mig ner så har jag bestämt mig för att avsluta mitt liv. Många ggr tidigare, och även efter det, har jag vandrat långt men inte nått den gränsen där jag till 100% bestämt mig att avsluta mitt liv. Dessa gånger kan jag alltså inte riktigt förmå mig; för finns där ändå en önskan om att inte vilja dö, även om de suicida tankarna är starka.
Dock så kommer jag ju alltid tillbaka till civilisation och mina anhöriga efter dessa gånger och/eller börjar bete mig underligt i sms till polare så att nån iaf hämtar upp mig till slut. Jag försvinner ju inte spårlöst, även om skammen är enormt stor.
Vill även peka på följande:
1. att jag inom båda dessa scenarion har slängt/lämnat/tappat vissa av mina tillhörigheter och inte brytt mig om det. Detta handlade också för mig om att dels "förstöra för mig själv”, som jag skrev inledningsvis. Lämna sådant som är viktigt oavsett om jag helt bestämt mig för att dö eller ej. Tänker att det kan (notera kan, för vi vet inget om Patriks innersta tankar) ha varit en helt naturlig grej att självmant lämna sin väska med dator trots (eller snarare just för) att den innehåller mkt värdefulla saker utifrån sina egna värderingar (egenskapad musik osv).
2. att jag utåt sett betett mig helt "normalt". Är övertygad om att alla främlingar som såg mig, och alla kameror som fångat mig, visat en person som vilken annan som helst, som inte har några synliga tecken på att må dåligt.
Detta kommer för mig själv dels av en skam över att må så dåligt/vara så värdelös att jag inte ens klarar av att sitta på ett kollektivt färdmedel som alla andra, och dels för att jag inte vill väcka någon misstanke och behöva vara med om att någon hindrar en eller ringer snuten. Att få va ifred med min ångest är motivet helt enkelt.
Det du skriver är som jag har tänkt med de dumpade väskorna och fälten i närheten. Man skiter i allt, men lägger kanske ändå värde i att datorn och andra tillhörigheter hittas. Sedan går man bara och någon form av mål har man.
Vad gäller eventuellt självmord så finns det andra metoder än hängning och överdos, det räcker med ett vasst föremål
Mobilen kan han mycket väl ha stängt av då han "bestämt sig", eftersom han inte ville bli störd (spekulation, jag vet).
Jag har hela tiden haft en dålig känsla för fälten. Det verkar väl som att det är bekräftat att det är raps som odlas där och det är en hög gröda, en riktig snårskog
I "Hitta Patrik" har de skrivit att de inte får gå ut på fälten för att söka med FIKK och MPS, så fälten har endast sökts av från luften, vad det verkar. Jag tvivlar på att en person som ligger på ett rapsfält syns från ovan.Eftersom fälten ligger så nära platsen där han senast sågs och nära där väskorna verkar ha hittats, så är det oroväckande.
En annan tanke är att man bara vandrar och vandrar till man hittar en bra plats och då kan man ha vandrat i flera timmar...
__________________
Senast redigerad av evaveva 2017-07-19 kl. 20:04.
Senast redigerad av evaveva 2017-07-19 kl. 20:04.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera