Citat:
Har läst hela tråden, och hundratals trådar därtill här inne, och detta blir mitt första inlägg.
Vågar mig på att kommentera gällande denna tråd att det är en hel del som borde höra hemma i konspirationsforumet, kanske behövs även en ny underkategori: rasistiska konspirationsteorier.
Med det sagt så verkar väldigt många i tråden ha svårt att förstå och ta in hur en människa i depressivt tillstånd kan handla och tänka, och hur detta kan manifesteras utåt. Med denna okunskap så avfärdas sedan hela scenarion och vidare skapas trådsanningar och fakta förvrängs.
Exempel (ej ordagranna citeringar, utan tolkningar av inläggen):
Tolkningen “Patrik såg målmedveten ut” görs om till att Patrik inte kan ha/haft en psykos.
Tolkningen att ryggsäcken slängts över diket av någon annan än P, för att ingen människa vill bli blöt om fötterna, ses som fakta.
Jag själv erfarenhet av suicida tankar och självmordsförsök, och då även ett som har många likheter med den teori om att Patrik tagit sitt liv.
Att gå av tåget på fel station
Detta har hänt mig flertalet ggr. Det har ibland handlat om ren panikattack, men också vissa gånger om att "förstöra för mig själv".
Alltså, när allt bara är mörkt, skit och ångesten är stor; göra något drastiskt impulsivt som förstärker mörkret. Detta för att "orka" ta sitt liv. En förstör för sig själv. Detta är dessutom vanligt inom vissa psykiatriska diagnoser. Speciellt hos de som känner stor skuld och empati för anhöriga och därför "hindras" från att ta sitt liv. Återkommer till detta om att “förstöra för sig själv” längre ned.
Jag har också gått av tåg pga ångest och panik, som nämnt.
Detta kan snabbt kännas som ett misslyckande vilket iaf för mig kan ge olika konsekvenser beroende på mitt mående. I mina mest depressiva tillstånd är detta nog förödande för att risken för suicida tankar ska öka markant.
Vidare från min egna erfarenhet:
Jag skulle hem till en familjemedlem. En som tyvärr visade väldigt lite (eller felaktigt snarare) stöd för mig och min mentala ohälsa. Jag åkte buss men sket i (eller snarare var oförmögen) att gå av där jag skulle. Skickade ett mess med en lögn om att jag missat bussen och tänkte ta en senare. Åkte istället till ändhållplatsen. Hängde kvar en stund på busshållsplatsen tills alla passagerare försvunnit inom synhåll och bussen åkt. Stället hade jag aldrig tidigare varit på. Jag började gå mot det till synes mest ödsliga hållet. Detta är över en åker, mot ett skogsparti. Åkern hade låga grödor och jag kom till ett parti med diken och vatten som jag bara går rakt över, detta trots att jag blir genomblöt och lerig om skorna/benen. Observera detta sistnämnda, då någon/några i tråden bestämt hävdat att ingen människa gör så.
Åkern var inte helt platt och jag kommer till ett parti som är helt undangömt iom lutningen, samt där var en stor sten och därför ett avbrott i åkergrödorna och det växte istället högre sly där. Där valde jag att stanna. Tankarna var att jag inte ville gå in i skogen iom där kan det finnas promenadstråk jag inte känner till och därför kanske heller inte den ödslighet jag önskade just då. Här försökte jag sedan ta mitt liv med tanken att jag ska lyckas med det.
Jag lever ju uppenbarligen idag, så långt fattar ni att jag inte lyckades. Men detaljerna kring det har inget att tillföra Patriks försvinnande.
Skillnaden i detta scenario för mig, kontra många andra av mina scenarion, är att när jag väl slår mig ner så har jag bestämt mig för att avsluta mitt liv. Många ggr tidigare, och även efter det, har jag vandrat långt men inte nått den gränsen där jag till 100% bestämt mig att avsluta mitt liv. Dessa gånger kan jag alltså inte riktigt förmå mig; för finns där ändå en önskan om att inte vilja dö, även om de suicida tankarna är starka.
Dock så kommer jag ju alltid tillbaka till civilisation och mina anhöriga efter dessa gånger och/eller börjar bete mig underligt i sms till polare så att nån iaf hämtar upp mig till slut. Jag försvinner ju inte spårlöst, även om skammen är enormt stor.
Vill även peka på följande:
1. att jag inom båda dessa scenarion har slängt/lämnat/tappat vissa av mina tillhörigheter och inte brytt mig om det. Detta handlade också för mig om att dels "förstöra för mig själv”, som jag skrev inledningsvis. Lämna sådant som är viktigt oavsett om jag helt bestämt mig för att dö eller ej. Tänker att det kan (notera kan, för vi vet inget om Patriks innersta tankar) ha varit en helt naturlig grej att självmant lämna sin väska med dator trots (eller snarare just för) att den innehåller mkt värdefulla saker utifrån sina egna värderingar (egenskapad musik osv).
2. att jag utåt sett betett mig helt "normalt". Är övertygad om att alla främlingar som såg mig, och alla kameror som fångat mig, visat en person som vilken annan som helst, som inte har några synliga tecken på att må dåligt.
Detta kommer för mig själv dels av en skam över att må så dåligt/vara så värdelös att jag inte ens klarar av att sitta på ett kollektivt färdmedel som alla andra, och dels för att jag inte vill väcka någon misstanke och behöva vara med om att någon hindrar en eller ringer snuten. Att få va ifred med min ångest är motivet helt enkelt.
Sidenote:
Långt första inlägg, lär väl bli bashad för det. Får se om jag pallar få ihop ytterligare ett inlägg om anhörigas reaktioner. Kan vara nyttigt att visa på andra verklighetsbaserade perspektiv som inte behöver göra att en väljer att tro på mordkonspirationer som första bästa teori. På återhörande.
Vågar mig på att kommentera gällande denna tråd att det är en hel del som borde höra hemma i konspirationsforumet, kanske behövs även en ny underkategori: rasistiska konspirationsteorier.
Med det sagt så verkar väldigt många i tråden ha svårt att förstå och ta in hur en människa i depressivt tillstånd kan handla och tänka, och hur detta kan manifesteras utåt. Med denna okunskap så avfärdas sedan hela scenarion och vidare skapas trådsanningar och fakta förvrängs.
Exempel (ej ordagranna citeringar, utan tolkningar av inläggen):
Tolkningen “Patrik såg målmedveten ut” görs om till att Patrik inte kan ha/haft en psykos.
Tolkningen att ryggsäcken slängts över diket av någon annan än P, för att ingen människa vill bli blöt om fötterna, ses som fakta.
Jag själv erfarenhet av suicida tankar och självmordsförsök, och då även ett som har många likheter med den teori om att Patrik tagit sitt liv.
Att gå av tåget på fel station
Detta har hänt mig flertalet ggr. Det har ibland handlat om ren panikattack, men också vissa gånger om att "förstöra för mig själv".
Alltså, när allt bara är mörkt, skit och ångesten är stor; göra något drastiskt impulsivt som förstärker mörkret. Detta för att "orka" ta sitt liv. En förstör för sig själv. Detta är dessutom vanligt inom vissa psykiatriska diagnoser. Speciellt hos de som känner stor skuld och empati för anhöriga och därför "hindras" från att ta sitt liv. Återkommer till detta om att “förstöra för sig själv” längre ned.
Jag har också gått av tåg pga ångest och panik, som nämnt.
Detta kan snabbt kännas som ett misslyckande vilket iaf för mig kan ge olika konsekvenser beroende på mitt mående. I mina mest depressiva tillstånd är detta nog förödande för att risken för suicida tankar ska öka markant.
Vidare från min egna erfarenhet:
Jag skulle hem till en familjemedlem. En som tyvärr visade väldigt lite (eller felaktigt snarare) stöd för mig och min mentala ohälsa. Jag åkte buss men sket i (eller snarare var oförmögen) att gå av där jag skulle. Skickade ett mess med en lögn om att jag missat bussen och tänkte ta en senare. Åkte istället till ändhållplatsen. Hängde kvar en stund på busshållsplatsen tills alla passagerare försvunnit inom synhåll och bussen åkt. Stället hade jag aldrig tidigare varit på. Jag började gå mot det till synes mest ödsliga hållet. Detta är över en åker, mot ett skogsparti. Åkern hade låga grödor och jag kom till ett parti med diken och vatten som jag bara går rakt över, detta trots att jag blir genomblöt och lerig om skorna/benen. Observera detta sistnämnda, då någon/några i tråden bestämt hävdat att ingen människa gör så.
Åkern var inte helt platt och jag kommer till ett parti som är helt undangömt iom lutningen, samt där var en stor sten och därför ett avbrott i åkergrödorna och det växte istället högre sly där. Där valde jag att stanna. Tankarna var att jag inte ville gå in i skogen iom där kan det finnas promenadstråk jag inte känner till och därför kanske heller inte den ödslighet jag önskade just då. Här försökte jag sedan ta mitt liv med tanken att jag ska lyckas med det.
Jag lever ju uppenbarligen idag, så långt fattar ni att jag inte lyckades. Men detaljerna kring det har inget att tillföra Patriks försvinnande.
Skillnaden i detta scenario för mig, kontra många andra av mina scenarion, är att när jag väl slår mig ner så har jag bestämt mig för att avsluta mitt liv. Många ggr tidigare, och även efter det, har jag vandrat långt men inte nått den gränsen där jag till 100% bestämt mig att avsluta mitt liv. Dessa gånger kan jag alltså inte riktigt förmå mig; för finns där ändå en önskan om att inte vilja dö, även om de suicida tankarna är starka.
Dock så kommer jag ju alltid tillbaka till civilisation och mina anhöriga efter dessa gånger och/eller börjar bete mig underligt i sms till polare så att nån iaf hämtar upp mig till slut. Jag försvinner ju inte spårlöst, även om skammen är enormt stor.
Vill även peka på följande:
1. att jag inom båda dessa scenarion har slängt/lämnat/tappat vissa av mina tillhörigheter och inte brytt mig om det. Detta handlade också för mig om att dels "förstöra för mig själv”, som jag skrev inledningsvis. Lämna sådant som är viktigt oavsett om jag helt bestämt mig för att dö eller ej. Tänker att det kan (notera kan, för vi vet inget om Patriks innersta tankar) ha varit en helt naturlig grej att självmant lämna sin väska med dator trots (eller snarare just för) att den innehåller mkt värdefulla saker utifrån sina egna värderingar (egenskapad musik osv).
2. att jag utåt sett betett mig helt "normalt". Är övertygad om att alla främlingar som såg mig, och alla kameror som fångat mig, visat en person som vilken annan som helst, som inte har några synliga tecken på att må dåligt.
Detta kommer för mig själv dels av en skam över att må så dåligt/vara så värdelös att jag inte ens klarar av att sitta på ett kollektivt färdmedel som alla andra, och dels för att jag inte vill väcka någon misstanke och behöva vara med om att någon hindrar en eller ringer snuten. Att få va ifred med min ångest är motivet helt enkelt.
Sidenote:
Långt första inlägg, lär väl bli bashad för det. Får se om jag pallar få ihop ytterligare ett inlägg om anhörigas reaktioner. Kan vara nyttigt att visa på andra verklighetsbaserade perspektiv som inte behöver göra att en väljer att tro på mordkonspirationer som första bästa teori. På återhörande.
Tack för att mycket bra beskrivande inlägg. Precis så, plus känslan och tankarna: "ingen tycker om mig", "jag kan inte göra nånting rätt", "jag orkar inte med detta mer", "ingen Skulle ändå bli ledsen om jag försvann" och "varför lever jag" .... Är tankar som blir väldigt påtagliga när man är i en djup depression.
Verkligheten ser man på ett annat sätt, svart, segt, och klibbigt.
Man kan vandra runt i timmar med dessa tankar och inte veta vart man går.
Alla hoppas givetvis på ett positivt återfinnade, och hoppet är ju det sista....
__________________
Senast redigerad av NinaBe 2017-07-19 kl. 19:54.
Senast redigerad av NinaBe 2017-07-19 kl. 19:54.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera