22-årige Patrik Linfeldt från Malmö försvunnen i Hallsberg (2017-05-22)

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva efter dina rader.

Starkt av dig att skriva dem iaf o bra att få ditt synsätt. Jag håller med dig om det mesta, för att inte säga allt. Det är inte alltid man kan se en persons mående på utsidan.

Men.. Vad menar du med "rasistiska konspirationsteorier" i denna tråd..?

Några som skrev spekulationer, främst i början, om gäng med somaliska ungdomar etc. Rånmord urfört av invandrare etc. Det är min tolkning ang konspirationsteorier, andra tycker ju att detta är det mest rimliga antagandet varav anledningen till att det ens skrivs i tråden. En åsikt från mig helt enkelt.

Det är inte dugg skumt, hans mobil hade dåligt batteri,och. mitt i hans och mammans samtal la mobilen av,sånt brukar hända mig,aldrig er eller?

Jodå han ringde visst.
När han då fick möjlighet att ringa upp sin mamma. från kvinnans telefon,gjorde han det.
Mamman pratade med både honom och henne på tåget.Hon pratade även med kvinnan efter försvinnandet.
Så det där med extra mycket vittne behövdes aldrig göras.Han syntes ju i vilket fall som helst på kameran.
Det jag skriver är sant, ingen spekulation.Källa:jag har pratat med hans mamma.

Vi gör en höna av en fjäder härinne .
Han åkte tåget för han längtade hem.Han råkade gå av på fel station.Han är borta,försvunnen.Det är inte hans fel. Han vill / ville fortfarande hem och det är någon taskig typ som inte har empati för 5 öre som jävlats med honom . Jag blir så ledsen.....

Men hörrni., ni har ett föräldrapar +en bror som är ledsna och undrandes över var deras familjemedlem är., och då tror ni att allt är påhittat, som tex. vittnen osv.

Har ni ingen empati och medkänsla.
Det känns som om ni driver med de ledsna föräldrarna.

Tänk er in i situationen själva , om erat barn, eller syster eller bror försvunnit spårlöst.....

När jag pratade med den ledsna mamman, var hon så illa berörd utav alla fejkade tips hon fått som gjort att hon fick hoppet tillbaka för en stund.

Hon sa att hon behövde respekt för sin oro, och citat: --Det enda jag vill är att få min son tillbaka (gråt).....

Så vi kan inte skämta om det här......seriöst...

Har läst hela tråden, och hundratals trådar därtill här inne, och detta blir mitt första inlägg.
Vågar mig på att kommentera gällande denna tråd att det är en hel del som borde höra hemma i konspirationsforumet, kanske behövs även en ny underkategori: rasistiska konspirationsteorier.


Med det sagt så verkar väldigt många i tråden ha svårt att förstå och ta in hur en människa i depressivt tillstånd kan handla och tänka, och hur detta kan manifesteras utåt. Med denna okunskap så avfärdas sedan hela scenarion och vidare skapas trådsanningar och fakta förvrängs.

Exempel (ej ordagranna citeringar, utan tolkningar av inläggen):
Tolkningen “Patrik såg målmedveten ut” görs om till att Patrik inte kan ha/haft en psykos.
Tolkningen att ryggsäcken slängts över diket av någon annan än P, för att ingen människa vill bli blöt om fötterna, ses som fakta.

Jag själv erfarenhet av suicida tankar och självmordsförsök, och då även ett som har många likheter med den teori om att Patrik tagit sitt liv.

Att gå av tåget på fel station
Detta har hänt mig flertalet ggr. Det har ibland handlat om ren panikattack, men också vissa gånger om att "förstöra för mig själv".
Alltså, när allt bara är mörkt, skit och ångesten är stor; göra något drastiskt impulsivt som förstärker mörkret. Detta för att "orka" ta sitt liv. En förstör för sig själv. Detta är dessutom vanligt inom vissa psykiatriska diagnoser. Speciellt hos de som känner stor skuld och empati för anhöriga och därför "hindras" från att ta sitt liv. Återkommer till detta om att “förstöra för sig själv” längre ned.

Jag har också gått av tåg pga ångest och panik, som nämnt.
Detta kan snabbt kännas som ett misslyckande vilket iaf för mig kan ge olika konsekvenser beroende på mitt mående. I mina mest depressiva tillstånd är detta nog förödande för att risken för suicida tankar ska öka markant.

Vidare från min egna erfarenhet:
Jag skulle hem till en familjemedlem. En som tyvärr visade väldigt lite (eller felaktigt snarare) stöd för mig och min mentala ohälsa. Jag åkte buss men sket i (eller snarare var oförmögen) att gå av där jag skulle. Skickade ett mess med en lögn om att jag missat bussen och tänkte ta en senare. Åkte istället till ändhållplatsen. Hängde kvar en stund på busshållsplatsen tills alla passagerare försvunnit inom synhåll och bussen åkt. Stället hade jag aldrig tidigare varit på. Jag började gå mot det till synes mest ödsliga hållet. Detta är över en åker, mot ett skogsparti. Åkern hade låga grödor och jag kom till ett parti med diken och vatten som jag bara går rakt över, detta trots att jag blir genomblöt och lerig om skorna/benen. Observera detta sistnämnda, då någon/några i tråden bestämt hävdat att ingen människa gör så.

Åkern var inte helt platt och jag kommer till ett parti som är helt undangömt iom lutningen, samt där var en stor sten och därför ett avbrott i åkergrödorna och det växte istället högre sly där. Där valde jag att stanna. Tankarna var att jag inte ville gå in i skogen iom där kan det finnas promenadstråk jag inte känner till och därför kanske heller inte den ödslighet jag önskade just då. Här försökte jag sedan ta mitt liv med tanken att jag ska lyckas med det.
Jag lever ju uppenbarligen idag, så långt fattar ni att jag inte lyckades. Men detaljerna kring det har inget att tillföra Patriks försvinnande.

Skillnaden i detta scenario för mig, kontra många andra av mina scenarion, är att när jag väl slår mig ner så har jag bestämt mig för att avsluta mitt liv. Många ggr tidigare, och även efter det, har jag vandrat långt men inte nått den gränsen där jag till 100% bestämt mig att avsluta mitt liv. Dessa gånger kan jag alltså inte riktigt förmå mig; för finns där ändå en önskan om att inte vilja dö, även om de suicida tankarna är starka.
Dock så kommer jag ju alltid tillbaka till civilisation och mina anhöriga efter dessa gånger och/eller börjar bete mig underligt i sms till polare så att nån iaf hämtar upp mig till slut. Jag försvinner ju inte spårlöst, även om skammen är enormt stor.

Vill även peka på följande:
1. att jag inom båda dessa scenarion har slängt/lämnat/tappat vissa av mina tillhörigheter och inte brytt mig om det. Detta handlade också för mig om att dels "förstöra för mig själv”, som jag skrev inledningsvis. Lämna sådant som är viktigt oavsett om jag helt bestämt mig för att dö eller ej. Tänker att det kan (notera kan, för vi vet inget om Patriks innersta tankar) ha varit en helt naturlig grej att självmant lämna sin väska med dator trots (eller snarare just för) att den innehåller mkt värdefulla saker utifrån sina egna värderingar (egenskapad musik osv).

2. att jag utåt sett betett mig helt "normalt". Är övertygad om att alla främlingar som såg mig, och alla kameror som fångat mig, visat en person som vilken annan som helst, som inte har några synliga tecken på att må dåligt.
Detta kommer för mig själv dels av en skam över att må så dåligt/vara så värdelös att jag inte ens klarar av att sitta på ett kollektivt färdmedel som alla andra, och dels för att jag inte vill väcka någon misstanke och behöva vara med om att någon hindrar en eller ringer snuten. Att få va ifred med min ångest är motivet helt enkelt.

Sidenote:
Långt första inlägg, lär väl bli bashad för det. Får se om jag pallar få ihop ytterligare ett inlägg om anhörigas reaktioner. Kan vara nyttigt att visa på andra verklighetsbaserade perspektiv som inte behöver göra att en väljer att tro på mordkonspirationer som första bästa teori. På återhörande.

Så jäkla starkt och bra skrivet. Vet inte vad jag skall skriva mer, hoppas allt är bra med dig nu.

Det slog mig att jag i mitt inlägg inte gav någon fokus eller utrymme till att uttrycka mina tankar och mitt medlidande till de anhöriga. Tänker att det visar hur lätt det är som människa att tappa fokus, även när det finns betydligt viktigare saker runt om en som en “borde” fästa vikt vid.

Apropå det så tror jag vidare att det även är den närmaste förklaringen till det vi vet om Ps föräldrars beteende. Det beteende som vissa här i tråden vill få att framstå som skumt.

Att svara på frågan “vad hoppas ni kommer hända idag?” under ett av söken borde rimligen vara “Att hitta Patrik”. MEN, det är inte orimligt, eller skumt öht att svara “att så många som möjligt dyker upp idag”.
Den närmaste förklaringen skulle snarare vara att det största fokuset en haft under dagen är att känslomässigt och praktiskt engagera sig i frågan “varför är det så få som hjälper till?”. Kanske är det vad Ps föräldrar tänkt på hela dagen och försökt hitta en lösning på (skönt för vissa i kris att få ha ett praktiskt fokus).
En lösning som jag tror de flesta skulle tänka på är att just att nå ut i media. Att när en då blir intervjuad av just denna, och säga en sån sak, visar bara på hur våra hjärnor fungerar gällande vårt fokus.
Och på det ha massa stressfaktorer som sorg, resande, kanske sömnbrist och möta massa organisationer och privatpersoner en normalt inte gör. Ja, jag vet inte, men det är inte en konstig situation att fela i.

Att föräldrarna inte åkte upp till Hallsberg direkt kan bero på många saker.
Fysisk/psykisk ohälsa hos dem själva eller annan nära anhörig. Avrådan från polisen. Att en inte ens har den typ av relation som gör att det ens är hjälpsamt att åka. Kan ju dra parallell till mitt egna liv igen, tror inte mina föräldrar hade åkt dit om det var jag som försvann, det betyder inte att de har något att göra med mitt försvinnande, eller att de inte skulle älska mig eller inte vara utom sig av oro. Dock finns detaljer i anledningarna som jag inte ens vill dela som anonym på Flashback. Jag tänker då att det inte är konstigt att Ps föräldrar/vänner vill dela liknande detaljer (om det finns några) till allmänheten. Det betyder inte att det är något fuffens bakom.

Vidare ang att föräldrarna modifierade Ps facebookinställningar så att vänlistan doldes för allmänheten. Även här har det blivit en trådsanning om att Ps föräldrar skulle ha tillgång till Ps lösenord och därav spekulationer om kontrollerande skumma föräldrar.

De hittade datorn i den ena väskan, och som folk redan skrivit i tråden så räcker det att de kan låsa upp själva datorn, om den ens har huvudlås och sen har de flesta autoinlogg för facebook i webbläsaren.
Om datorn har ett huvudlås är det inte allt för ovanligt att åtminstone en polare har lösenordet (som dessutom brukar vara av svagare karaktär). En hänger hos polarn och vill ändra playlist på Spotify, datorn är i viloläge och polarn ger en lösenordet snabbt. Det har väl hänt de flesta någon gång. Detta lösen kan då ha getts till föräldrarna av en vän med uppmaning att begränsa behörigheterna på visningarna av Ps facebook-konto. Inte heller det en konstig handling.

Sen säger jag inte att jag inte tycker och tänker saker kring andra människors (eller facebookgruppers ) beteenden och sätt, men jag låter dock inte det ligga till grund för spekulationer som inte har någon som helst verklighetsförankring.

Tror inte någon här i tråden inte förstår hur fruktansvärt föräldrarna måste må. Min son försvann i en vecka mitt i en depression och det var ett helvete. Men en vecka är ju ingenting mot två månader.

Det här med alla spekulationer har ju uppkommit för att faktan har varit så förvirrande och ändrats hela tiden. Plus att det varit så gott som förbjudet att fråga något i gruppen. Sånt där är som gödsel för rykten och skvaller. Ibland tror jag att den där FB-gruppen har varit till mer skada än nytta....