Citat:
Hej. Tråkigt att höra om din situation. Jag tror inte självmedicinering är rätt väg att gå, speciellt inte med hormoner som är så känsliga. Som jag har förstått det så stängs egenproduktionen av när man tillför testosteron utifrån och utan regelbundna kontroller så kan jag lätt se hur man skulle kunna förvärra sin situation. Men jag förstår hur uppgiven du känner dig och jag förstår att du går i de tankarna. Jag tror inte vården kan se sådana domar så det är nog ingen fara men jag tror du gör rätt i att först och främst verkligen pusha på vården så långt det går innan du gör något drastiskt. Känns som att du beskriver min vardag.
Jag är 24 år.
Har testat 12 hos vårdcentral och testade mig nyss i veckan med en stor hälsokontroll med werlabs. Hamnade på 11 där.. Har funderat på hur jag ska gå till väga och om jag skall skriva en Egen remiss till läkare. Men då jag ligger över 10 nmol/L så verkar de som det kommer vara en större kamp för mig att bli tagen på allvar än exempelvis dig. Känns helt ärligt piss att ligga precis över 10 när jag,liksom du mår som vi gör
"Forskar" i självmedicinering med testosteron då det känns tungt att behöva jiddra med läkare med stor risk att man inte blir tagen på allvar eller att man skall fuska men det verkar fortfarande vara en lång väg att gå i lilla landet lagom.
Sen när man är över 30 år kanske lägga ner och gå till läkare för utredning av hormonbrist då de verkar vara lättare för äldre och att man sänkt sin Egen produktion rejält.
Hur skulle de vara om man skulle ha oturen att torska för dopingbrott och chanserna att få behandling i framtiden? Har man då skitit i de blå skåpet eller är de lugnt och bara vara ärlig med sin läkare?
Edit: alla andra prover jag tagit (30st+ blodprover, koloskopi, gastroskopi, urinprover & avföringsprover ser bra ut)
Jag är 24 år.
Har testat 12 hos vårdcentral och testade mig nyss i veckan med en stor hälsokontroll med werlabs. Hamnade på 11 där.. Har funderat på hur jag ska gå till väga och om jag skall skriva en Egen remiss till läkare. Men då jag ligger över 10 nmol/L så verkar de som det kommer vara en större kamp för mig att bli tagen på allvar än exempelvis dig. Känns helt ärligt piss att ligga precis över 10 när jag,liksom du mår som vi gör
"Forskar" i självmedicinering med testosteron då det känns tungt att behöva jiddra med läkare med stor risk att man inte blir tagen på allvar eller att man skall fuska men det verkar fortfarande vara en lång väg att gå i lilla landet lagom.
Sen när man är över 30 år kanske lägga ner och gå till läkare för utredning av hormonbrist då de verkar vara lättare för äldre och att man sänkt sin Egen produktion rejält.
Hur skulle de vara om man skulle ha oturen att torska för dopingbrott och chanserna att få behandling i framtiden? Har man då skitit i de blå skåpet eller är de lugnt och bara vara ärlig med sin läkare?
Edit: alla andra prover jag tagit (30st+ blodprover, koloskopi, gastroskopi, urinprover & avföringsprover ser bra ut)
mvh