Diskussioner om The Sopranos

Nja, i mitt tycke är likheterna ganska ytliga. Poängen med Meursault är ju att han knappt har något "inre liv". Han är en hedning, han värderar alla upplevelser lika mycket. När aspektskiftet väl sker i slutet av boken så görs ingen kvalitativ omvärdering av allt. Meursault känner ingen skuld. Det enda som händer är att han inser sin egen ändlighet och vill få ut så mycket som möjligt av sin sista tid, alltså rent kvantitativt. Därav slutorden om att han önskar att det ska komma mycket folk på hans avrättning och att de ska skrika hatiskt (eller hur det nu lyder i detalj).

Tony Soprano är inte absurd och han är inte en hedning. Han lever i en (post-)kristen värld och bör väl därför snarare klassificeras som existentialistisk, om man nu vill använda den typen av etikettering. Det som utmärker Tony Soprano är att han ständigt gör sig själv till ett undantag. Han vet om att han gör det och därför känner han skuld och ångest.

När han blir medveten om sitt eget hyckleri genom andras beteende känner han skuld och reagerar med ilska och våld. Han blir förbannad när A.J. är deprimerad och självömkande, trots att han själv stundvis gör exakt samma sak. När Carmella berättar om sina fantasier om Furio blir Tony rasande, trots att han själv är konstant otrogen etc.

När andra försöker ta ansvar för sina liv -- d.v.s. ta ansvar för samma typ av saker som han själv försakar -- får han ångest, och försöker aktivt motarbeta deras försök. När hans kusin Tony tänker skaffa sig ett hederligt yrke försöker Soprano dra in honom i maffiaverksamheten igen. När Christopher försöker sätta stopp på sitt missbruk försöker Tony få honom att börja dricka igen o.s.v.

Poängen med mina två sista inlägg var inte att mena att Sopranos skapare på ett identiskt sätt har försökt kopiera/återskapa någonting från exempelvis Camus ''Främlingen'', men att beröringspunkterna finns där vad gäller de två filosofiska ''skolornas'' tankesätt och teman, men som du säger, så lever Tony Soprano i en (post-)kristen värld. Meursault var, sett ur dåtidens värld (åtminstone den litterära värld, som han i ''Främlingen'' befann sig i - men troligtvis även som det franska/fransk-algeriska samhället såg ut då) uppseendeväckande mycket på grund av att han aldrig bad om ursäkt för sig själv eller sina handlingar eller sökte botgörelse/upprättelse, varken hos kyrkan eller samhället. Karaktärerna i The Sopranos befinner sig ofta någonstans mittemellan ett föråldrat, katolskt, gudfruktande, pre-modernt, italienskt samhälle (deras kulturella arv, sett ur ett vidare generationsperspektiv), som kanske (?) kan liknas vid det franska/fransk-algeriska vid tidpunkten för ''Främlingen''s tillkomst, och ett modernt, gudlöst USA.

Möjligt men det jag märkte var att innan han tog beslutet så tittade han på den krossade barnstolen och det känns som att han kände att Chris sjuka och självdestruktiva leverne hade kunnat skada barnet. Tony hade en svaghet för både barn och djur.

Jag skrev om det i ett av mina tidigare inlägg i den här tråden: (FB) Diskussioner om The Sopranos och hur Dr. Melfi mot slutet av s. 6 kopplar den här svagheten för barn och djur till Tonys förmodade sociopati.

Du har rätt. Som tittare kan man klart se en röd linje genom hela serien där Tony uppvisar genuin fallenhet och kärlek gentemot barn och djur. Tänker primärt på hans genuina reaktion och behandling av diverse släktingar och "bröders" barn. Man ser även som du tidigare skrev kärleken till Pie-O-My och änderna som dyker upp lite här och var under seriens gång. Ytterligare ett bevis på Chases geni och Gandolfinis superba gestaltning.

Jag är inne på avsnitt 11 på säsong 5 och tycker nog det är den säsongen som gett mig minst. Men hög lägsta nivå får man säga.

Jag kan inte undvika att älska serien rakt igenom. Varenda avsnitt, varenda säsong. Men om jag spontant måste välja ut en favoritsäsong just nu, så är det nog s. 6. Fast när jag tänker efter så skulle min favoritsäsong lika gärna kunna vara s. 3 eller 4 eller... samtliga säsonger. Vad är det som du upplever som negativt med just s. 5?

Tycker inte det händer så mycket jämfört med tidigare säsonger. Inte lika intensiva konflikter mellan olika personer. För lite Bobby Baccala. Är också skittrött på bråken mellan Carmela och Tony. Men ljuspunkten i säsong 5 är Steve Buscemi.

Jag gillade aldrig Buscemi i Sopranos även fast han är en skicklig skådespelare. Dels kändes det så krystat att Tonys kusin Tony plötsligt dyker upp från fängelset utan att ha varit nämnd tidigare, dels är Buscemi så förknippad med andra roller att det förtar lite av känslan. Handlingen i sig är dock bra, det är antagligen rätt många mafiosos som släppts och haft svårt att hitta sin plats i sin familj och crew eftersom de varit borta länge, de blivit äldre och mycket förändrats. Vi såg samma problematik med Feech La Manna.

Roligt att Vito tycker han har gått ner i vikt när han fortfarande är tämligen megafet. Vaggar som en anka när han gick bredvid Tony på sjukhuset. Även om Tony lagt på sig rejält och är längre känns ändå Vito fetare, även om Tony väger mer. Hur många kilo kan skilja dem åt, +10 kg hos Tony? Baccala däremot ser förhållandevis fit ut i säsong 6.

Jag antar att du är i början på s. 6 nu? Jag tänker inte spoila för mycket för dig, men Vito är en karaktär, som du kommer att få se mer av framöver. Faktiskt en av de mest intressanta subplotsen i hela serien. Vito är ju kortare än Tony, det kanske är därför, som man får intrycket av att han är fetare; däremot så skulle jag inte beskriva honom som ''megafet'' efter sin viktnedgång. Visst, han är fortfarande tjock, men inte på samma sätt som i tidigare säsonger. Här har du en bild på honom från säsong 3, för jämförelsens skull.

Det där med att karaktärer plötsligt dyker upp från ingenstans utan att ha nämnts tidigare är ju inget unikt för Tony Blundetto. Detsamma gäller ju för Ralph Cifaretto, som dyker upp utan närmare introduktion i s. 3, eller Vito (som tidigare enbart syntes till i en kort sekvens som Gino, en kund på bageriet, där Chris Moltisanti skjuter biträdet i foten i s. 1).