Citat:
Om du menar mormor AM så får man väl förstå det som en vilja att klarlägga om han agerat efter egna bevekelsegrunder (hat mot dem, kärlek till JM, kärlek till arvet) eller om han handlat på JM:s uppdrag. Eftersom det senare ger lite lägre straffvärde så finns det ju en risk att han påstår det oavsett hur det verkligen var. Och dessutom pekar han ju ut hennes dotter som anstiftare -- vilket ju inte vore så roligt för AM om det inte stämmer med verkligheten.
Om MR agerat själv så är det ju mindre personligt för AM, och om han handlat på JM:s uppdrag så är det desto mer personligt, men mellan AM och JM. Personligt mellan AM och MR blir det ju om han ljuger om att JM är anstiftare. Att kommunicera vilja att förlåta gynnar också tilliten och strävan till sanning. Så hon har skäl att visa tillmötesgående gentemot honom.
Så i alla händelser så har ju AM inte så stor anledning att vara explicit arg mot MR, eftersom det skulle göra det svårare för sanningen att komma fram och möjligen styra MR åter i en hållning som skulle gynna JM.
Men det är inte samma sak som att hon skulle anse att MR inte borde dömas till det han befinns skyldig till. Och det är ju precis det hon vill komma fram till.
Nu är det ju inte så mycket tvivel längre hur skulden ska fördelas men där var vi inte när rättegången startade.