Citat:
Ursprungligen postat av
Reimer
Mentalt sett så är hon en tonåring, hon har aldrig kommit längre i sin utveckling trots sina 40 år, stagnerat totalt och tror att hon kan göra som alltid, skylla på någon annan när det skiter sig.
Och har det inte gått att skylla på någon så har ju pappa fixat det i alla fall, hon har aldrig någonsin behövt ta något som helst ansvar för vad hon gjort, GM och AM har fixat det åt henne på något sätt, när äntligen de satte ner foten så var det alldeles för sent och JM var totalt genomfördärvad.
Vore det inte för förmåga att manipulera (ju högre intellekt, ju mer effektivt) så är personlighetsstörda egentligen rätt barnsliga hela högen om man skrapar under ytan. Det fattas givetvis nåt som finns hos andra normala och det är samvete samt empati.
Det är intet för intet det heter störning..
Det är illa ställt med emotioner; ett flackt känsloliv. En personlighetsstörd har ingen avsaknad av känslor - de är däremot extremt primitiva vilket leder till ett överdoserat ego:
hybris/storhetsvansinne/grandiositet - en övertro på sig själv - och narcissism. Guu' va jag är bäst.
Varma känslor är inlärda via för att söka egenvinning.
Känslospektrat är basalt och driftstyrt.
JM försöker via sin överdos av hjärtan och superlativ när hon vill nåt - i nästa stund är hon kall och oberörd som en reptil som vid samtalet där AG gråter.