I grund och botten handlar det om att det samhälle vi lever i styrs mot att konsumera mera. Historiskt har man haft en ekonomi där folk sparade ihop till saker, undantaget bilar och boende. Man sparade för att köpa tvättmaskin, TV, telefon osv.
Den första vågen där man försöker få oss att ändra sättet vi konsumerar på kom med TV apparater och vitvaror, istället för att tänka 10.000:- i sparat kapital fick marknaden folk att tänka 450:- / månaden.
Sedan kom mobiltelefoner, och raskt var vi även där inne på endast månadskostnad som det fokus sattes på, allt för att vi skulle sluta spara och börja köpa direkt.
Nu började folket få just månadskostnadstänket, i samma veva började bostadsmarknaden röra på sig, tillsammans med sjunkande räntor, tänket kring endast månadskostnad började här att bli väldigt farligt.
Nu är vi inne i nästa fas, privatleasing av bilar, vi ska inte längre reflektera över att vi köper splitternya bilar för 400.000:- som tappar halva värdet på 3 år, det är ju så låg månadskostnad.
Denna konsumtionskultur som endast tar hänsyn till månadskostnad är extremt farlig kombinerat med låga räntor, eftersom konsumtionsapparaten driver upp tillgångspriser till månen.
Det som går att producera i takt med efterfrågan är relativt prisstabilt, även om marknaden jobbar hårt på att få oss att välja dom dyrare alternativen, eftersom månadskostnaden inte skiljer så mycket.
Men på bostadsmarknaden får det förödande konsekvenser, eftersom där har inte tillgången kunnat matcha efterfrågan dom senaste 15 åren, men nu byggs det som aldrig förr.
Det som skapat inflationen i penningmängd är inte en enskild sak, som tex räntan. Utan det är marknadskrafterna som fått klorna i alla och övertygat dom om att det enda man behöver tänka på är månadskostnaden.
Ivrigt påhejade av de som såklart tjänar på fortsatt uppgång, fult, cyniskt men fullt mänskligt