Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Med tanke på hur JMs små barn kan må är detta en läsvärd artikel.
http://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/mammans-sms-till-12-ariga-stephanie-jag-ar-domd-till-fangelse/
Jag är fortfarande av uppfattningen ett det kan vara ett väldigt stort trauma för 13-årige sonen Ale*ander att veta om att hans vittnesmål om att mamma ofta ljuger och att hon bad honom ljuga morddagen användes i domstol. Nu kanske han klarar av det mentalt, men framöver kan det ge honom många inre grubblerier och tankar. JM är och kommer alltid förbli hans mamma som tagit hand om honom tillsammans med pappan i hela hans liv fram till nu.
Även om vi skrattar och applåderar hans förnuft och klokskap nu, är han faktiskt bara ett barn som ska ha sin mor bakom galler i många, många år framöver. Barn behöver sina båda föräldrar som de knutit an till. Vi går vidare, Ale*ander lever med detta i hela sitt liv.
Men, återigen, hur hade det varit att veta att han låtit en mördare ha framgång med sina manipulationer ? Uppleva sig själv som feg, oärlig ? I värsta fall kanske ha medverkat till att en mördare går fri ? Hur skulle han se på rättssystemet, som inte respekterat hans vilja (det hjälper ju inte att säga, att detta var för hans eget bästa, eftersom han förutsätts inte kunna bedöma situationen övergripande och långsiktigt) ? Om framtiden vet vi lite, speciellt andras. Du ser inte det existentiella dilemmat.
Jag tycker också, milt uttryckt, att du överdriver en ovanligt mogen tonårings behov av en genomkorrupt och mordisk mor - det är i värsta fall ett beroende, som bör brytas.
JM kommer förhoppningsvis att befinna sig bakom galler i många, många år framöver. Men en vuxen man kan väl inte generellt sägas behöva någon förälder ? Speciellt en riktigt dålig. Jag är medveten om att beroendet av föräldrarna verkar livslångt nuförtiden. Förr i tiden var det föräldrarna som var beroende av sina barn. Det senare förefaller mera med naturen överensstämmande.