Citat:
Ursprungligen postat av
Lenette77
Förhören med pojkarna blir bara hemskare att se ju fler ggr jag ser dem, den "snälla" käcka IH som inte är intresserad av vad pojkarna säger utan bara vill ha ett erkännande. Hua vilken skräckrulle. Vad händer i Sverige?? Vi är väl kända för att vara världens mest barnvänliga land?? Önskar dessa gossar allt gott.
Jag håller med dig. Jag har också tittat flera gånger på delar av förhören, till exempel det på bryggan med Christian, det blir bara hemskare ju mer man tittar.
Han är ett barn, och fullständigt utlämnad i situationen.
I början, innan han inser att han ska klämmas in i en fälla med en domedagsutfrågning som skulle dra ut i en och en halv timme, leker han avspänt på "mordplatsen", klättrar på stenarna och klänger i trädet på pojkars vis. Den som har minsta kännedom om barn ser att denne sjuåring inte är någon mördare - om man inte tror på SÅC:s hemmagjorda floskler om "bortträngda minnen" förstås.
När pojken sedan konfronteras med Kevindockan har han fortfarande inte fattat vad polistanten kommer att kräva av honom, han kommenterar förtjust "goa ben!"om dockan.
Men när Harryson allvarligt börja tala om "dockans" död, att Kevin nu inte finns mer, att han slutade andas, och att nu ska Christian berätta hur han gjorde när han fick Kevin att sluta leva böjer Christian ihop sig som en förstummad boll.
Hans beteende är helt adekvat, den lille kamraten är borta för alltid, död, och han förstår dessutom nu att det krävs av honom att han ska "erkänna", något.
Hans uppgivna men ändå bestämda "Man kan inte berätta när man inte sett vad som hände" är rent förtvivlat att behöva lyssna till.
Om det nu satt en drös fiffiga barnpsykologer (förutom charlatanen SÅC) och följde detta i hörsnäckor (?) skulle även den mest obegåvade av dem insett att pojken är fullständigt oskyldig och att denna tortyrsituation omedelbart skulle avbrytas.
Varför detta inte skedde? Därför att alla de här så kallade experterna såg till sin egen karriär. Det låg i tiden att hänga med på den då nya framgångsrika men absurda "Bortträngda minnen"- idén. Fanns man med på det här tåget hägrade ära och berömmelse. Den som vågat ifrågasätta skulle med säkerhet frysts ut.
Grupptryck, kallas sådant. Svinigt, kallar jag det, i synnerhet när man offrar barn.