Vilken film såg du senast?

The lodger (1944)

Ett antal unga damer mördas i London, en mystisk man hyr ett rum hos en familj med vacker dotter.
Den mystiske gästen vill bli lämnad ifred, men tassar ut om nätterna.

Känns titeln och beskrivningen bekant.
Det är nämligen samma som i ett inlägg tidigare idag.
Den här filmen bygger, faktiskt, på samma bok som Hitchcock använde 1927.
Trots att man hade tillgång till ljudfilm, så lyckas man aldrig uppnå någon spänning.
2/5

Another mans poison (1951)

En författarkvinna lever isolerad på landsbygden, en kväll får hon besök av en man som kräver att få vara hennes äkta man.

Underlig film, full med logiska luckor och lösa trådar.
Bette Davis ser närmast sjuk ut, obegripligt hur karlarna kan jaga henne.
Ett bra slut räddar en det.
OK, då 3/5 får det väl bli.

http://www.imdb.com/title/tt0177347/?ref_=fn_al_tt_1

Vägen ut (1999). Ung, idealistisk skådespelare tar jobb som fritidsledare på Kumla efter ett missöde på hans teaterjobb. På anstalten försöker han intressera en grupp fångar för att spela en pjäs, som i så fall senare kanske kan spelas upp för publik på hans gamla teater (en riktig teater alltså). Fångarna, som aldrig har varit på en teater i sitt liv, tycker först att det är nys. Men sedan får de upp ögonen för chansen att rymma, om de spelar med och får komma utanför murarna genom pjäsen.

Bra och berörande svensk film som jag faktiskt missat upp till nu. Det är spännande och det flyter på hela tiden. Det ryms både humor och allvar, både glädje och mycket obehagliga scener. Jag gillar att filmen inte var så hundraprocentigt förutsägbar som man kunnat tro, även om man såklart snabbt fattar vad huvudidén är:


Jag har kluvna känslor till sådana idealister, för å ena sidan så ser jag hur naiva de är, för jag växte själv upp i ett hårt område och har ingen naivitet kvar. Men å andra sidan kan man ju inte förändra människor om man inte KAN vara just lite naiv... för då vågar man ju inte tro på (sådana här) människors inneboende kraft och förändringsbenägenhet, och tror inte ens de som arbetar med dem på dem så lär de inte göra det själva...

På den här tiden kunde svenska skådespelare fortfarande tala så där härligt tydligt också - det gillar jag!

8/10

Highlander (1986)

Svulstig 80-tals fantasy med en praktfull Sean Connery i en minnesvärd biroll. Synd bara att han inte var tillräckligt ung nog för att spela huvudrollen istället. Christopher Lambert, var detta den bästa manliga skådisen man kunde hitta till en storfilm anno 1986? Plus för soundtracket med Queen och en välsjungande Freddie Mercury, men tyvärr så blir det ett stort minus för fjantigheten. Replikerna och sättet de levereras på är stundtals riktigt larviga. Jag stönar högt i soffan och utbrister flera gånger ”Amen vad fan, vad är det här?” över hur cheesy vissa scener är. Filmens slagord, "There can be only one", är en välkänd filmreplik som t.o.m. jag har hört utan att ha sett filmen. Tyvärr så lyckas inte någon säga det på ett riktigt maffigt eller coolt sätt under de här knappa två timmarna. Besvikelse infinner sig vid sluttexterna.

Filmen utspelar sig i New York med tillbakablickar i de skotska högländerna. Fantasy light, typ. De dramatiska landskapsvyerna i Skottland passar bra med den mäktiga musiken. Fick stundtals väldigt starka Bravehart-vibbar. Det uppskattades.

Highlander underhåller när den ska, men fjantigheten hindrar den från att få ett högre betyg. Bristerna till trots är det dock svårt att inte gilla den. Med viss överseende, typ kanske att man ser den med nostalgiska glasögon, gör att den kan gå ner lättare för vissa än vad den gjorde för smågriniga undertecknad. Det blir svagt godkänt, en stark tvåa.


Betyg: 2.5/5

Längesen jag såg dig här, har du haft filmuppehåll?

Tjena!
Mjo, tog ett break från filmer efter påsk och har levt på serier och böcker istället sen dess. Därför jag har varit frånvarande här den senaste månaden. Men känner att jag fått tillbaka filmsuget nu och kommer förhoppningsvis att posta lite mer här framöver.

The Dark Crystal (1982)

Den unga gelflingen Jen måste hitta åt en kristallskärva för att hela den mörka kristallen i Skeksisarnas slott innan de tre solarna sammanträffar. Om han misslyckas så kommer Skeksisarna att leva för evigt och härska över världen.

The Dark Crystal har ett extremt enkelt narrativ. De första 10 minuterna är en berättarröst som säger till oss hur landet ligger, vilka som är de onda och de goda i den här fantasyvärlden. Sedan följer det ”Ung hjältes resa” standardmall 1A. Dockorna var dock riktigt välgjorda. Stort plus för världsbygget och alla figurer som de lyckats skapa och konstruera. Kanske lite för läskiga dock för att fungera som barnfilm för de allra minsta. Som fantasyfilm med inriktning för yngre tittare kan den mycket väl ha varit vägröjande på sin tid, men att se den idag får mig bara att tänka på hur pass daterad den är. Imponerande set-design och dockteater, men handlingen och karaktärerna är så outhärdligt enkla och intetsägande att jag har svårt att behålla uppmärksamheten mot slutet och gäspar tyvärr när det väl blir klimax.


Betyg: 2/5

Jag tycker att det finaste med både filmerrna (1 och 3 menar jag då, de andra räknar jag inte) och TV-serien, är att de erbjuder tillfällen till flashbacks i tiden och därmed lite historieundervisning. Det är inte så pjåkigt heller, det är inte det allra enklaste, utan de har tagit sig tid att sätta sig in i de olika tidsepokerna och göra dem trovärdiga. Och detta gäller som sagt även TV-serien, jag är imponerad av hur de framställer konflikten mellan Rom och Egypten i ett av avsnitten t.ex.. Man kan lära sig lite, samtidigt som det är spännande, mäktigt och romantiskt.

Jag gillar för övrigt Lambert i rollen, även om han såklart inte var lika sexig som Adrian Paul som fick huvudrollen i Tv-serien. Men Lambert ÄR The Highlander!

Ett av mina favoritvideoklipp kommer för övrigt ifrån Higlander III: "Bonny Portmore". Har nog tittat på det hundratals gånger..!

Hm, jag visste att det fanns en eller två uppföljare till långfilmen, men TV-serien kände jag inte till alls.

Jo, själva storyn är ju helt schysst. Det håller jag med om. Tycker också att de får till tillbakablickarna på ett bra sätt. Den gröna härliga vildmarksmiljön i Skottland och det råa skitiga urbana New York blir en kraftig och härlig kontrast.

Tyvärr måste jag säga att jag tycker inte att Christopher Lambert håller som skådis. Visst, det är inte direkt guldmaterial han har att arbeta med här, men både han och skurken levererar ju sina repliker så att det låter extra klyschigt. Å andra sidan kanske det är ett barn av sin tid, ostiga 80-talet.

Children of Men (2006)

Wow. Alltså, wow, vilken överskattad hög med dynga. Dystopier är gråa i min värld, både bildligt och bokstavligt talat. Världen är grå och moralen är grå. Det finns inga "onda". Så är inte fallet i Children of Men, här är ondingarna superonda, disneyonda. Det är storytelling på barnnivå. Det är även scenografi på ett barns nivå - hela filmen känns inomhusfilmad, b-teaterrekvisita och jävligt plastig.

Usch.

1/5.

SSF: Whale Rider (2002) | 🌑🌑🌕🌕🌕 |

Tolvåriga Pai har inte fått en lyckad start i livet. Hon tillhör Whangara folket som är en del av den ursprungliga Maorier-befolkningen på Nya Zeeland, en djupt traditionell och vidskeplig grupp som tror att de härstammar från den mytomspunna Paikea som red på en val. När Pai föddes dog samtidigt hennes mamma och tvillingbror som var menad att ärva ledarskapet. En kvinna kan inte vara ledaren, därför ses Pai på med fördömande ögon av främst hennes farfar Koro som hon bor med.

En film som lärare älskar att visa upp för sina elever för att visa Nya Zeelands kultur och historia och det är så fint så. Jag har aldrig hoppat på det tåget att så fort en film berättar om ett lands ursprung och traditioner så ska det automatiskt sättas ett högt betyg - för man får ju lääära sig så mycket och måste visa respekt. Jag har förstås inget emot att lära mig något nytt men en dramatiserad film är inte alltid det bästa formatet och Whale Rider är ett exempel på hur tråkig en historielektion förklädd som film kan vara.

Historien är absolut intressant och välskriven - baserat på en bok av Witi Ihimaera - med en fräsch vinkling där moderna könsroller krockar med tradition men filmen lyckas aldrig engagera mig och blir snabbt tråkig med ett olidligt utdraget sentimentalt slut. Det är också extremt förutsägbart och har inga scener som står ut och lyfter intresset. Keisha Castle-Hughes i huvudrollen gör en stabil insats för sin ålder men så sensationell är hon absolut inte så att hon förtjänade en Oscarsnominering. Jag önskar att hon hade mer interaktion med sin pappa, spelad av Cliff Curtis, för det är den relation som ger störst intryck.

Miljöerna är förstås vackra och tillsammans med skådespelet höjer det betyget till godkänt. Men det blir aldrig den perfekta symbiosen som mot slutet vill locka fram en känslostorm hos tittaren - istället faller det platt, historien har vid det laget redan tappat mitt intresse genom att vara så förutsägbar och tråkig. Inblicken i den här kulturen var harmlös och fin men ack så substanslös. Jag har högre krav än så på en film.

Crime and Punishment | Årgång: 1998
http://www.imdb.com/title/tt0144041/?ref_=nv_sr_7
Varning: TV Movie

Jag gillar handlingen i denna film. Både hur den börjar och att den inte är så förutsägbar längs vägen. Boken som denna är baserad på kanske vara ganska fin kan jag tänka mig.

Överdrivet eller bara rent konstigt skådespeleri drar ner filmen onödigt mycket. Onödigt? Jo, det finns bra dialoger och ganska mycket intelligenta vinklar, men det finns så mycket annat att det är svårt att ta det mesta på allvar. Det finns en del "minnen" eller "tankar" som hoppar in. Första är kul, men sen blir det mest konstigt och fyller ingen större funktion. Ibland känns filmen som en parodi på sig själv.

En typisk film som skulle kunna vara en pärla, men skjuter sig själv i foten helt i onödan. Underhållande och en de tänkvärda budskap, men mycket tveksam helhet.

Betyg? Svag 3 / 5