Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Inför det sista förhöret med sjuåringen Christian invaggas han i förhoppningen att detta verkligen ska bli den sista utfrågningen, "Nu tar vi de sista bitarna här, de blir de absolut sista". Han förstår att om han nu bara lyckas säga de rätta sakerna, de som förhörsledarna förväntar sig, så ska denna hemska mardröm äntligen ta slut.

Förhöret har pågått i över två och en halv timme, och Christian har inte ha fått ha med sig sin mamma som han bett om. Förhörsledaren kräver nu ett avtal med sjuåringen: "Om du ska få träffa din mamma ("viska till henne") så måste du lova att du ska prata sen! Då vill jag att du berättar för mig och Ingrid sen! Annars går det inte !" (Underförstått att detta samtal kommer inte att bli det sista, tortyren kommer att fortsätta)."Det tycker inte mamma om heller!" inflikar Ingrid Harryson.

"Om jag får viska till mamma... så berättar jag." mumlar Christian.

Kameran stängs av, men ljudet är fortfarande på. "Jag orkar inte" snyftar Christian tyst, gång på gång i sin mammas famn. Men mamman uppmuntrar honom att fortsätta sin berättelse, "Du har varit så duktig".
Christian gråter tyst alltmer uppgivet, snyftar "Jag vill inte prata mer". Mamman tröstar och uppmuntrar honom att berätta. "Men jag orkar inte mer!" snyftar den utmattade sjuåringen.
"Jag vill att det här ska vara färdigt idag!" hetsar förhörsledaren, och får Christian att förstå att nu gäller det att svara rätt. Kan han bara göra det tar tortyren äntligen slut, idag, här och nu.

Detta är ingenting annat än fruktansvärd utpressning. Obeskrivligt rättsvidrigt, avskyvärt omoraliskt. Pojken är beredd att tillstå precis vad som helst, gör han bara det kommer allt äntligen att bli bra.
Fasansfullt. Hade inte funnits dokumenterat hade jag inte trott att detta var sant, att det kunnat gå till så här.

Lilla vän. De oskyldiga pojkarna var vittnen ända tills SÅC såg på dem att de ljög.

En vecka efter mordet höll Rolf fortfarande på att trakassera andra personer och dra på sig anmälningar.

Intressant. Men du klippte texten lite märkligt, blandade olika uppgifter och utelämnade viss viktig fakta

Förundersökningen leddes till en början av polismyndigheten. Först efter en dryg månad inträdde åklagaren som förundersökningsledare. JO menade att det fanns anledning för åklagaren att redan från början inta en mer aktiv roll i utredningsarbetet (dvs redan innan 23 september.)

Dåvarande chefsåklagaren Anders Manholm övertog det formella ansvaret för ledningen av förundersökningen den 23 september 1998. Därefter registrerades i diariet hos Åklagarkammaren i Karlstad fyra personer under 15 år som misstänkta för brott.

Av diariebladen i de aktuella ärendena vid Åklagarkammaren i Karlstad framgick att Anders Manholm den 1 november 1998 beslutade att lägga ned förundersökningen avseende ett antal personer under 15 år. JO riktade också viss kritik kring dokumentationen kring de fyra LUL-utredningarna som bedrevs parallellt.

Polisen ledde det operativa arbetet. Där menade JO att åklagaren borde ha varit mer aktiv i sitt förundersökningsledaransvar och inte överlämnat utredningsarbetet till polisen.

Nej, JO konstaterar att åklagaren har en passiv roll och att Sandberg sköter utredningen precis som innan. Är du läskunnig?

Vilken obehaglig historia detta är!
Obehagligt att se de oproffsiga förhören med två små barn. Genomförda av personer som uppenbarligen vet noll om hur så små barn fungerar i pressade situationer!
Obehagliga inlägg i denna tråd av personer som inte ser någon skillnad på små barns överlevnadsstrategier jmf med vuxnas. Man pratar om barnen som fantiserande, kallhamrade brottslingar och olydigt uppträdande i förhörssituationen. Det är en 5 resp 7 åring vi hör o ser! det är inte förslagna vuxna .....

Gränsar till tortyr
Det märkliga är att inte polisens agerande är föremål för en utredning

Vem mördade Kevin då?

Men skit i dem. Utredningen och de inblandade i den hade »inte en siffra rätt« på någon punkt. De utförde ett arbete som på varje punkt skulle kunna utgöra ett lysande exempel på hur man under inga omständigheter ska jobba. Att de skulle ha fångat något att stödja sig på är lika sannolikt som att Kevin inte är död.

Personerna som hävdar skuld har absolut inget att komma med och värdet i de uppgifter de lägger fram är lika med noll. Det är bara hörsägen, tredjehandsuppgifter, egna tolkningar och i bästa fall uttalanden från en totalt avsigkommen RS.

Under alla dessa år har jag, liksom de allra flesta, trott att det var en lek som spårade ur med olycklig utgång. Det var först för några veckor sedan jag lyssnade på programmet Ondskan och hörde RS påstående om »överlagt mord«. Då förstod jag att han inte har fötterna på jorden. I eftermälet kring dokumentären kan man konstatera att det var flera personer som saknade sans och vett.

Att utredningen stängdes med sammanfattningen att det var en lek »som spårade ur« samtidigt som de uppenbart såg det som »överlagt mord« visar också det att de var beräknande i sitt agerande. De insåg att det inte hade tagits emot väl om de sagt vad de uppenbarligen trodde. Således lade de till rätta en annan förklaring. Jojo, det är genomruttet från början till slut.


Vem mördade Palme?

När man först skrev att det var ett barn Kevin som hade drunknat så florerade detta runt i området och säkert hela Arvika under två dagar. Sedan kommer detta med strypt/kvävd och sexuellt våld och folket går bananas i Arvika. Vad hörde alla barnen under dom här dagarna? Hur mycket sög dom in innan dom hördes? För min del är det mer troligt att ALLA pratat i området innan barnen hörs. Därav alla historier som varierar. Knivar i magen, och att Kevin låg i vattnet, godjul, mjölkpaket, bryggor osv.

ja, det finns en hel del obehagliga människor som skriver i tråden, några är dock tonåringar och några är okunniga sen finns det några riktiga gökar, någon kan vara en tjej som C kanske dissade tidigare, nån stalkers osv.. någon här kanske sitter med uppgifter som bara mördaren själv sitter på.

Men är du? Du blandar igen.

Ja, JO är kritisk till åklagarens passiva förundersökningsledning. Men du kan inte hoppa över det formella som står i texten att dåvarande chefsåklagaren Anders Manholm övertog det formella ansvaret för ledningen av förundersökningen den 23 september 1998.

Citat:
Det är av nu angivna skäl inte möjligt att med ledning av handlingarna klarlägga vem som beslutade att inleda LUL-utredningarna och när dessa beslut fattades och inte heller hur Anders Manholm har sett på gränsdragningen mellan förundersökningen och LUL-utredningarna och hur han i övrigt hanterat dessa.

Det är kritik mot åklagarens dokumentationen. I handlingarna ska beslutspunkterna dokumenteras.

Citat:
Enligt en anteckning i en åtgärdsjournal, som under utredningen fördes vid Polismyndigheten Värmland, delegerade Anders Manholm den 23 september 1998 förundersökningsledarskapet till Rolf Sandberg.

Och om du läser vidare ser du att Anders Manholm förklarar detta och har uppgett att han efter den 23 september 1998 var ansvarig för de beslut som fattades men att han och Rolf Sandberg var överens om att denne även fortsättningsvis skulle leda det operativa arbetet.

Nej, man vet inte.