Bara detta hur pojkarna betedde sig när de togs till platsen visar att de är oskyldiga, det behöver man varken psykologexamen eller professorstitel för att fatta.
Sjuåringens pigga klättrande på stenarna och glada min när han klänger i trädet visar att för honom finns ingenting traumatiskt kopplat till platsen.
Femåringen har absolut ingen aning om vad som förväntas av honom när han står på flytbryggan med dockan och pinnen. Han försöker hitta på olika alternativ för att få tant polisen nöjd. Han är undrande, och vill vara till lags, men inte ett spår hos honom av trauma eller obehag inför något minne av en hemsk händelse på platsen.
Och hans försök till "rekonstruktion av mordet" var ju åt helvete fel. Han chansar på att försiktigt putta ner dockan i vattnet med foten, och sen efter utfrågarens: "Vad gjorde du med pinnen då?" försöker han rädda dockan från drunkning genom att peta den tillbaka in mot bryggan.
Ingenting sådant kan ha hänt eftersom Kevin inte var blöt och inte hade vatten i lungorna. Han hade inte drunknat, men det visste ju inte femåringen som gjorde allt han kunde för att göra den snälla polistanten nöjd.
Jag vill kräkas när jag ser filmen.
Detta är justitiemord.