Citat:
Ursprungligen postat av
Pynkis
Det är något som inte stämmer...
Förhören är verkligen inte bra och förtjänar kritik. Men det saknas svar på vissa följdfrågor. DJ verkar alldeles för känslomässigt kopplad till fallet och är nu ute efter R.S. Oavsett vad man tycker så har det antagligen varit ett 20-tal poliser inblandade som har samlat in information, gjort förhör, kartlagt personer osv. och en åklagare har fattat avgörande beslut.
Det här var en LUL 31 utredning eftersom barnen var under 15 år. Då är syftet att reda ut om och hur de deltog. Det räcker med att det är tillräckligt utrett hur det gick till. Eftersom barn inte kan åtalas eller dömas för brott så lämnades det över till soc för stt bröderna skulle få stöd och vård. Bevistalan gjordes inte. Det är fortfarande mycket ovanligt med bevistalan, men borde bli obligatoriskt precis som kriminolog Rying säger.
•Om bröderna inte medverkade i Kevins död så tror jag att de kan vara vittnen.
• Vad sägs mer i de inledande förhören med föräldrarna och bröderna?
•Ang alibit verkar det inte vara vattentätt. Såklart sa mamman från början att hon hade koll på barnen eftersom hon inte ville att hennes egen som skulle misstänkas. Motsägs alibit av andra uppgifter?
•Vad säger styvmamman om de sista förhören som hon var med på?
•Pappan säger redan innan han läggs in på psyket att han tror att barnen kan vara inblandade. Varför säger han så?
• Vem skulle en tredje person kunnat vara?
Det är en vinkling redan i syftet. DJ säger att han ska berätta brödernas historia
Bröderna var inte vittnen.
När de skulle peka ut var mordet skedde, och hur det skedde var alltihop fel, fel plats, fel tillvägagångssätt. De lockades av den vänliga och intresserade hållningen ( tex på flytbryggan) hos utfrågarna, vilket psykologen rått dessa till, "de skulle bygga upp en relation". Barnen kände en sorts ansvar för att inte göra snälla tant polisen besviken. Hon berömde varmt när någon av pojkarna "svarade rätt" på frågor, hon uppmuntrade honom att fortsätta på den ingångna -ihopfantiserade- beskrivningen.
Alla barn vill ha uppmärksamhet och beröm från vuxna.
Många barn känner stor respekt för farbror polisen, och ibland rädsla, vilket femåringen som nu är vuxen beskriver, "Jag var rädd". Farbror polisen i uniform (!) säger strängt : "Se mig i ögonen!" och man ser hur den lille verkar krackelera inombords, ålar nervöst omkring på stolen, grimaserar okontrollerat.
Fasansfull tortyr, det är ett under att pojkarna ändå höll fast vid att de var oskyldiga, de kunde lika gärna erkänt mordet på Olof Palme eller vem som helst för att slippa dessa samvetslösa torterare.