Intervju med Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, som kom med tipset som ledde till den uppmärksammade SVT-dokumentären om fallet Kevin.
http://nwt.se/arvika/2017/05/11/vittnesmalen-ar-vardelosa#cxrecs_s
Citat:
Rickard L Sjöberg var som sakkunnig involverad i resningsförfarandet för Thomas Quick, och det var i det efterspelet han kom att intressera sig för det misstänkta mordet på fyraårige Kevin i Arvika.
”Obehaglig känsla”
Anledningen: psykologen Sven Å Christianson, som hade en central roll i Quickutredningarna, var polisens rådgivare i utredningen som slutade med att två barn, 5 och 7 år, pekades ut för att ha dödat Kevin.
Ett utpekande som nu är kraftigt ifrågasatt.
– När jag började läsa om det fick jag snabbt en obehaglig känsla av att något var väldigt fel, säger Rickard L Sjöberg.
– Genom polisens egen information om fallet gick det att utläsa att man gjort ganska oortodoxa förhör med en femåring och en sjuåring.
Vad var det?
– Många och upprepade förhör med inställningen att man skulle få dem att erkänna. Ett av de kanske enskilt viktigaste fynden inom den tillämpande minnespsykologin, och framförallt rättspsykologin, är att små barn är mycket känsligare vittnen än äldre barn och vuxna. Man måste vara extremt försiktig med upprepade förhör om man ska kunna få fram användbara uppgifter.
Vad reagerade du på?
– Känner man till forskningsläget räcker det att veta att man pressat förskolebarn under många, långa och upprepade förhör att säga något de först inte velat säga för att man ska bli betänksam.
Enligt ditt sätt att se det betyder det barnen i slutändan säger ingenting?
– Ja, det kan man säga. Att på det här sättet där man hållit uppemot 15 förhör per barn och där barnen sätts under press och med mycket påverkan, det gör vittnesmålet värdelöst.
Polisens rapport
Något som verkligen fick honom att rygga tillbaka var en formulering i rapporten om Kevin-fallet, som polisens förundersökningsledare Rolf Sandberg skrev tillsammans med en journalist.
– Jag minns inte den exakta formuleringen, men det stod något i stil med att Christianson tittat på förhören med pojkarna och genom sin kunskap kunde se att barnen visste mer än de sa om själva gärningen. Christianson hade vid den här tidpunkten vad jag vet ingen egen erfarenhet av forskning om barnförhör. Den erfarenheten har däremot jag, och jag hade inte genom att titta på ett förhör kunna komma med ett sådant påstående.
”Obehaglig känsla”
Anledningen: psykologen Sven Å Christianson, som hade en central roll i Quickutredningarna, var polisens rådgivare i utredningen som slutade med att två barn, 5 och 7 år, pekades ut för att ha dödat Kevin.
Ett utpekande som nu är kraftigt ifrågasatt.
– När jag började läsa om det fick jag snabbt en obehaglig känsla av att något var väldigt fel, säger Rickard L Sjöberg.
– Genom polisens egen information om fallet gick det att utläsa att man gjort ganska oortodoxa förhör med en femåring och en sjuåring.
Vad var det?
– Många och upprepade förhör med inställningen att man skulle få dem att erkänna. Ett av de kanske enskilt viktigaste fynden inom den tillämpande minnespsykologin, och framförallt rättspsykologin, är att små barn är mycket känsligare vittnen än äldre barn och vuxna. Man måste vara extremt försiktig med upprepade förhör om man ska kunna få fram användbara uppgifter.
Vad reagerade du på?
– Känner man till forskningsläget räcker det att veta att man pressat förskolebarn under många, långa och upprepade förhör att säga något de först inte velat säga för att man ska bli betänksam.
Enligt ditt sätt att se det betyder det barnen i slutändan säger ingenting?
– Ja, det kan man säga. Att på det här sättet där man hållit uppemot 15 förhör per barn och där barnen sätts under press och med mycket påverkan, det gör vittnesmålet värdelöst.
Polisens rapport
Något som verkligen fick honom att rygga tillbaka var en formulering i rapporten om Kevin-fallet, som polisens förundersökningsledare Rolf Sandberg skrev tillsammans med en journalist.
– Jag minns inte den exakta formuleringen, men det stod något i stil med att Christianson tittat på förhören med pojkarna och genom sin kunskap kunde se att barnen visste mer än de sa om själva gärningen. Christianson hade vid den här tidpunkten vad jag vet ingen egen erfarenhet av forskning om barnförhör. Den erfarenheten har däremot jag, och jag hade inte genom att titta på ett förhör kunna komma med ett sådant påstående.
http://nwt.se/arvika/2017/05/11/vittnesmalen-ar-vardelosa#cxrecs_s
