Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Nu uttalar du dig mot bakgrund av ett material som produktionsteamet arbetat med i fyra år. Du har ingen helhet i vad de egentligen har sagt. Du får lösryckta strofer presenterade för dig. Sådant som passar in i det pussel som DJ vill lägga. Om du klipper mindre delar ur ett större resonemang är det full möjligt att få fram sådant som antyder något helt annat än vad personen sammantaget sa.

Jag skulle vilja kontra och säga att polisen och förhörsledaren inte sa någonting som på något sätt är anmärkningsvärt eller oväntat. Det fattar de flesta att små barn inte kan ge ett »erkännande« på ett vardagligt vuxet sätt. Dessutom handlar många »erkännanden« även när vuxna är inblandade om en successiv process.

Programmet använde klassisk tendentiös klippning för att få till just de effekter de önskade. Det fungerar alltid.

Jag har två starka funderingar som jag gärna skulle vilja diskutera vidare med er:

1. Hur kommer det sig att båda två inte minns, speciellt inte den äldre?
2. Kan det vara möjligt att polisen genom påtryckningar fått barnen att glömma det "verkliga" händelseförloppet och dem därför nu är förvirrade när dem tänker tillbaka, m.a.o killarna vet inte om de som dem minns verkligen är deras egna minnesbilder eller polisens iscensatta minnen?

Fast i program av det här slaget kan man inte läsa upp långa förhör och ta upp alla detaljer. Det kan knappast vara en nyhet för dig.

Du läste inte vad jag skrev. Jag upprepar i annan form så att du förstår:

De intervjuer som gjorts är betydligt längre än det som kommer med i programmet. Det innebär att vi får se inklippta delar ur längre intervjuer tagna ur det som den intervjuade sammantaget sagt. Du kan vara säker på att intervjuklippen är tagna för att passa in i det syfte som programteamet (i synnerhet DJ) har. Det kallas för tendentiös bearbetning. Nyhet för dig?

Jag såg dokumentären igår och det slog mig som så många andra i den här tråden just argumentet att killarna inte minns händelseförloppet och att dem därför inte vet om dem dödade Kevin. Jag kan ha en viss förståelse för femåringen, då jag själv till största del har minnen från 6 och uppåt. Som några andra har varit inne på kan man möjligtvis få minnesluckor om man varit hög på droger eller alkohol, men annars känns det väldigt orimligt att man ska kunna glömma en händelse som denna, även fast man är väldigt ung.

Jag har två starka funderingar som jag gärna skulle vilja diskutera vidare med er:

1. Hur kommer det sig att båda två inte minns, speciellt inte den äldre?
2. Kan det vara möjligt att polisen genom påtryckningar fått barnen att glömma det "verkliga" händelseförloppet och dem därför nu är förvirrade när dem tänker tillbaka, m.a.o killarna vet inte om de som dem minns verkligen är deras egna minnesbilder eller polisens iscensatta minnen?

Fast i program av det här slaget kan man inte läsa upp långa förhör och ta upp alla detaljer. Det kan knappast vara en nyhet för dig.

Jag tror fortfarande att rätt personer pekades ut för detta brottet. Det är väldigt lätt att så här långt i efterhand sprida tvivel om hur utredningen gick till när det inte ens gick till rättegång då det handlade om barn som gärningsmän.
Jag litar på att utredarna fick fram tillräckligt med information som barnen själva berättade utan att leda frågeställningen för att se att det var de som dödat Kevin.
Med tanke på att bröderna behövde 5 månader på sig för att bestämma sig om de skulle ställa upp på denna dokumentären så tror jag att de vet att de är skyldiga men ser chansen att utåt sett få tillräckligt många att tvivla på utredningen i tron att de på något vis ska känna sig bättre.

Ledsen grabben. Men du är lika clown-aktig som mannen på din bild. Du är snart ensam om att tro på allt fjams runt den här s k dokumentären. Josefsson har suttit länge ochfunderat på hur han ska kunna slå igenom stort. Vad är enklare än att leta upp ett uppmärksammat fall i Svergie och sen copy paste på valfri känd kriminal-dok. Fingertoppskänsla men lite väl genomskinligt. Han kliver bokstavligen över lik.