Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

självklart.
Det jag skrev var att grunden för besluten låg i deras ålder. Inte i teknisk bevisning som är det so. SKA avgöra.

Vad gjorde en 4 åring nere vid vattnet utan någon vuxen i närheten är väl den stora frågan?Jag släpper inte själv min 4 -åriga tjej längre bort än jag kan se henne o absolut inte nära vatten.

Ifrågasätter inte att pedofiler är vanligare än vad man vill tro. Men hon skriver ju att Kevin hade setts tillsammans med flera pedofiler den aktuella dagen. Som att det var ett faktum att han hade knallat omkring med flera olika pedofiler den dagen. Är det sannolikt?
Det jag vill säga är egentligen bara att utredarna verkar ha varit oproffsiga.

Ja, han verkar ju ha spelat en huvudroll här också. Som i Quickfallet.

Som juristen Alhem sa i kvällens Opinion Live: att göra sig kompis med barnen, spela fotboll och ha kul tillsammans med dem under förhörsperioden är inte heller bra.
Den hygglige polismannen byggde upp ett förtroende, ett kompisskap som rimligen medförde att pojkarna ville vara honom tillags, bli omtyckta och godkända. De litar på sin polisskompis som är så lekfull, trevlig och snäll.
När de förstår att han (och andra auktoriteter)önskar att de ska svara på ett visst sätt så är risken mycket stor att de gör just det.

- Men, ändå, gjorde de inte riktigt det, "det var inget erkännande, mera fragment, detaljer..." beskriver denne kompispolis. Även den kvinnliga förhörsledaren säger att det egentligen aldrig kom ett erkännande. Pojkarna tycks ha varit vaga, svävande.
Detta skulle kunna stämma med att de var i inre konflikt, med en stark önskan att göra de vuxna nöjda samtidigt som de visste att de inte hade mördat Kevin.
Ett mått av rädsla fanns också med, den då fem år gamla pojken säger idag att han var rädd.
Vilket verkligen inte är ett dugg konstigt.

Jag såg för länge sen en film angående vittnesmåls tillförlitlighet, kan ha varit under min sociologiutbildning. Där fick ett barn fick titta på en film där något alldagligt utspelade sig, personer rörde sig en stund hit och dit på bilderna.
Filmen stängdes av, och en vuxen person med auktoritet frågade barnet om fågeln i filmen flög högt eller lågt. Barnet tvekade lite, men sa sen att den flög ganska lågt. "Flög den fort eller långsamt?" Eh, jo den flög ganska fort svarade barnet.
Men det hade aldrig funnits någon fågel i filmen.

Någon måste ju sitta på P3-dokumentär om fallet?

Kort klipp om fallet från TV4 som lades upp 2009:

http://www.tv4.se/krimarkivet/klipp/4-%C3%A5rige-kevin-m%C3%B6rdas-av-sina-kamrater-681019

Underbart, väntade bara på att en artikel från Illustrerad vetenskap skulle dyka upp. Ställ dig i hörnet och skäms!

Jag har följt fallet sedan det hände, och kan efter programmet inte säga vad jag tror om brödernas inblandning. Har själv barn i femårsåldern och de är ju så ofattbart små då! Svårt att tro att det behövts 30 förhör för att "knäcka" dem.


Dock reflekterar jag över det som beskrivs i Nina H:s redovisning om Kevin som ett barn från trasiga förhållanden. Hur kan man ha så lite intresse för sin fyraåring att man inte börjat leta efter honom förrän 20.30? Och pappan som pratat ut i intervjuer, skrivit en bok mm, verkar knappt ha varit närvarande alls i Kevin liv. Visst han sörjer sitt barn, men borde sörja sitt dåliga föräldraskap. Vet nån hur det gått för Kevins syster? När man läser beskrivningen om Dottevik då så är det svårt att fatta att inte fler barn dött.

Jag såg dokumentären igår och det slog mig som så många andra i den här tråden just argumentet att killarna inte minns händelseförloppet och att dem därför inte vet om dem dödade Kevin. Jag kan ha en viss förståelse för femåringen, då jag själv till största del har minnen från 6 och uppåt. Som några andra har varit inne på kan man möjligtvis få minnesluckor om man varit hög på droger eller alkohol, men annars känns det väldigt orimligt att man ska kunna glömma en händelse som denna, även fast man är väldigt ung.

Jag har två starka funderingar som jag gärna skulle vilja diskutera vidare med er:

1. Hur kommer det sig att båda två inte minns, speciellt inte den äldre?
2. Kan det vara möjligt att polisen genom påtryckningar fått barnen att glömma det "verkliga" händelseförloppet och dem därför nu är förvirrade när dem tänker tillbaka, m.a.o killarna vet inte om de som dem minns verkligen är deras egna minnesbilder eller polisens iscensatta minnen?

Är väl bara och lyssna på P3 dokumentärpodden, där finns ett avsnitt om Kevinmordet.