Citat:
Ursprungligen postat av
anenome
Du kan göra vilka tjusiga liknelser du vill men faktum är att att automatiskt hänfalla till "retorisk jujitsu" som du förespråkar leder precis till det som Pung säger. Ett talande exempel är republikanerna i USA. De har i ca 2 decennier försökt vrida demokraternas beskyllningar om rasism till att det är demokraterna som är de riktiga rasisterna. Man har börjat dyrka MLK, man påpekar att demokraterna var de som styrde i södern, att KKK bestod av demokrater, att Abraham Lincoln var republikan, man har byggt en egen teori om hur demokraterna, genom välfärdssamhället håller kvar de svarta på golvet, på "the democratic plantation" osv. Man har gjort precis det som du förespråkar, nämligen att klandra.
Detta har lett till enbart förluster. Av de svarta röstar fortfarande 90 - 95 % på demokraterna och beskyllningarna om rasism haglar lika tätt som tidigare, bara det att nu måste man, för att visa att det verkligen är demokraterna som är de riktiga rasisterna, undvika allt tal om ras och ta avstånd från alla som påpekar problem som har sitt ursprung i ras. Samtidigt så lämnar man sina supporters utan en verktygslåda med goda argument som vinner över sympatisörer, och ens sympatisörer har börjat godhetssignalera om rasism så att rasism, som den största synden och det största problemet i samhället, blivit ett förhärskande narrativ inom samhällsdebatten och mainstreampolitiken, eftersom alla när rasism kommer på tal signalerar att det är fruktansvärt.
Det har enbart skapat problem för både vita och republikanerna och man har inte vunnit några sympatisörer alls på detta. Alla, utan de mest övertygade partisympatisörerna, känner fortfarande att det är republikanerna som är rasisterna, uppenbarligen, eftersom man dels fortfarande får motta beskyllningar om rasism och dels inte har vunnit några nya sympatisörer pga argumentet.
Retorisk jujitsu kan fungera, men den är inget universalbotemedel. Den fungerar bara när det hos folket redan finns en uppfattning om att det som sägs inte stämmer. T ex debatten om fake news där Trump m fl snabbt kunde vända det narrativet mot MSM just för att folket har så dåligt förtroende för media, inte av någon sorts kraft hos orden i sig (Hela jujutsu-liknelsen nog dålig, eftersom ord inte har rörelseenergi och en vektor på samma sätt som människor i rörelse). Att tro att man ska kunna vända ett narrativ utan att det finns en existerande opinion att appelera till, det är helt futilt.
Du bygger upp en konservativ halmgubbe som du sedan angriper för att per definition förlora i längden mot en progressiv motståndare. Om en situation så kräver så är en
reaktionär politik förstås svaret. Att rulla tillbaka förlorad mark med verklig politik i sinnevärlden - något jag aldrig sett exempel på att Pung eller bergsturk försöker formulera.
Det ingen av er verkar förstå är att det är ANSPRÅKET som är det politiska målet och det enda som ska vara oprutat radikalt. FORMEN är sekundär och styrs av sammanhang och målgrupp. Gandhi var - uppenbarligen - en stone cold OG VINNARE i slutänden. Visst, hans metod hade inte funkat mot invaderande mongoler eller Stalin - men de var framgångsrika i hans historiska sammanhang, i konflikt med altruistiska britter och är relevanta även i dagens Europa.
På samma gång välkomnar jag om någon av er blir en svensk
based stick man och kopplar upp er mot den sortens tribalistiska energier, som också kan ha sin plats i den subversiva verktygslådan. Det var ju det jag var inne på först av allt, att t o m den självhatande SD-svansen uppskattar det tydliga, radikala som de samtidigt skäms för hos sig själva. Att man måste resa på sig för att fungera som åskledare och inte ha åsikter nära balanspunkten om man vill påverka.
Det krävs polarisering för politisk magnetism - det tror jag ni håller med. Men det ni med er självbegränsande utblick inte greppar är att det är lika värdefullt att motsidan tappar laddning genom att kortslutas av sina egna ideologier och berättelser, om de så är feministiska, liberala, miljövänliga eller socialistiska.
Att all kommunikation inte har samma målgrupp.
Menar någon av er t ex att det hade varit att "förstärka motståndarens narrativ", att kontra Björklunds
Hibo med döda barn i Syrien och Indien?
Eller inte tillräckligt stark medicin att koppla samman den förtvivlat kallsvettiga svenskheten (etnisk, kulturell, exkluderande, vad ni vill) med judiskhet eller kurdiskhet och stillsamt fråga vari skillnaden ligger?
Strategin, ANSPRÅKET, ska vara radikalt. SPRÅKET och politiken kan anpassas taktiskt,
like water - där det tydligt kommunicerade gärna kan, men inte måste vara kontroversiellt.