Citat:
Ursprungligen postat av
HMBPTOLEMAJOW
Jag vill inte vara en petig person som klagar på hur folk talar. Men nu tänker jag vara det, för det skär i mina öron när jag hör folk, vanliga svenskar, använda sig av engelska uttryck hela tiden.
Blanda svenska och engelska, what's not to like liksom? Det gifter sig bra. Det är mest enstaka låneord det är fråan om, den svenska syntaxen består ju.
Och engelska och svenska är även strukturellt lika. Germanska språk, anyone?
Jämför: Min fader är en god man -- my father is a good man.
Det är ju nästan bara dialektala skillnader.
Därför tycker jag vi ska blanda språken till max. Iaf i tal. I skrift bör man sansa sig. Dock gör jag det ej på Flashback och liknande.
- - -
I skrift är svenska bra för poesi och romaner. För essäer och faktatexter är det mindre bra -- ty engelska är smidigare där. Engelska med sin enorma batch latinska låneord lämpar sig lätt för konceptualisering, abstrahering av verkligheten. Svenska mindre så.
Därför bör svenska smartingar lära sig skriva engelska. Sedan, om dessa smarties i dagligt tal blandar in engelska -- big deal!
- - -
Svengelska är bara en stil. Att krydda sitt tal med benchmarka, performance option etc. etc. visar bara att man har koll, att man har ett livskraftigt, effektivt språk. Att däremot sträva efter svenska i varje ord blir stelt. Ska vi sluta säga diskett, säga lagringsplatta istället? Fjärrsyn istf TV? Kringkastning istf utsändning?
Nej alltså, man slussar in engelska ord
en masse, sedan får en naturlig process sålla bort dem som inte passar. Natural selection liksom.
Språkpurismen dyker upp då och då i detta land, senast var det 1980 då Island framhölls som ett så fint ideal. Om det säger jag bara
no more.