Citat:
Ursprungligen postat av
Sonnenwende
Lite märkligt att tråden köper tugget om att SD står still och att det är "märkligt" att negativa händelser för SD höjer stödet. Vad som sker är att SD växer kontinuerligt, men att stödet normalt sett inte börjar synas över hela linjen tills valåret börjar närmar sig.
2015 var ett exceptionellt år, vilket bryter trenden och visade på en massiv tillväxt under en kort tid.
Ser man på telefoninstituten så är det uppenbart att de ligger 4-5 % för lågt kontra vad de borde vikta upp SD till. Givetvis har det en stor betydelse medialt och i debatten om SD stabilt ligger på 20-22 % eller låtsas ha 17 %. Ett SD som växt med nära 10 % sedan valet ger en klar indikation att missnöjet ökat och att blockpolitiken är omöjlig som den ser ut.
Nu ligger det varken i 7 klöverns eller msm´s intresse att redovisa detta för svenska folket. Den agendasättande journalistiken och makthavarnas intresse är att SD skall framstå som ett mindre lyckat försöka ändra samhällets utformning och vart vi är på väg.
Vi kommer se hur SD helt plötsligt börjar klättra hos även fuskinstituten och den sedvanliga spurten sätts in 2018, de dolda sympatisörerna plockas fram ur institutens fickor.
Alltså - det verkar ju som om Crispy med bara sådär fem års eftersläpning har tagit till sig det jag predikat om mekanismen som avgör om SD stiger i opinionen:
Partiet ökar när polariseringen och konflikten med övriga partier och medier åskådliggörs - inte när man hukar eller försöker anpassa sig.
Allt prat om och alla ansträngningar att "normalisera" partiet har - i bästa fall - varit meningslösa. Många gånger rent kontraproduktiva.
Partiet har per definition varit ett sunkigt litet rasseparti - så länge etablissemanget ägde monopol över definitionerna.
Kallsvettigheten kring alla "läskiga" frågor, förnekandet av svensk etnicitet och självflagellerandet inför en hånfull media - inget av detta har någonsin gett utdelning i stigande opinionssiffror. Möjligen - eftersom allmänheten hjärtligt avskyr mobbare och hycklare enligt den av Crispy citerade Jantelagen - har det varit direkt skadligt att fjäska, kompromissa och hymla.
Järnrörsaffären var ett illustrativt exempel: Initialt steg SD, antagligen i spåren av att det talades ogillande om mediernas särbehandling av partiet. Det var först efter Åkessons gråtmilda skuldbekännelse som luften gick ur det tillfället att ta det vinnande avstånd som Trump gjort till MSM.
Ett annat förlorat tillfälle var tårtattacker och fascistanklagelser som kom efter valet 2014 - då kunde ett högljutt trots mot oanständigt hetsande medier kunnat tvinga dessa till reträtt. Folk hatar mobbare och inser att "fascist" är ett hatord så gott som något. Ivar Arpi på SvD anklagade Lövfen för att ha "gått full Arnstad", genom att kalla SD fascister.
Vad gör då SD? Jo, man anklagar förstås Fria Tider och SDU för att vara "neofascister" - och legitimerar statsministerns ordbruk och journalisters förföljelse av invandringskritiker.
Vare sig man vill det eller inte, är SD ett populistiskt missnöjesparti. Om allt är frid och fröjd i landet, hjälper det inte hur beskedlig och icke-Hitler Åkesson är. Och är människor arga och oroliga på allvar, är det inte Stig Helmer man vill ha.
Grejen är ju denna:
Det är BILDEN av SD som avgör om det går upp eller ned i opinionen, mer än vad partiet "egentligen" står för. När media polariserar och demoniserar visar det sig att SD:s politiska magnetism ökat - även om man själva gjort allt man kan för att framstå som en harmlös nyans av grått, så har BILDEN av ett svart-vitt val gynnat partiet.
Det kommer därför sannolikt att gynna partiet att vara högprofilerade och söka konflikt om "Sverigebilden", vilket man väl ändå gjort på slutet. Förhoppningsvis lär man sig.