Juristprogrammet

Gängse uppfattning har länge varit den här med Uppsala/Lund/Stockholm i en egen kategori.
Att ranka Umeå högre än Stockholm är helt barockt, SU är vida överlägset Umeå med Professorer, föreläsare och kontakt med arbetsmarknaden. INGEN rankar Umeå högre i Sverige.

Uppsala
Lund
Stockholm

Göteborg
Umeå
Örebro

http://www.svd.se/ki-och-handels-i-topp-nar-landets-hogskolor-rankas#sida-5

http://www.su.se/om-oss/fakta/rankning/femton-%C3%A4mnen-rankas-inom-topp-hundra-1.276008

http://www.su.se/om-oss/fakta/rankning/stockholms-universitet-p%C3%A5-plats-196-i-qs-rankningen-1.295649

På sista tiden har Stockholm rankats högst i Sverige inom Juridik i två stycken oberoende rankingar.

Fast ifall du överhuvudtaget läst JackSm1th:s inlägg istället för att direkt bli defensiv och kränkt så hade du ju sett att det var en rankning av städerna som studentstäder.

Utifrån vad jag hört av andra (jag har bara pluggat i Lund) skulle jag nog ändå säga att Lund och Uppsala är i en klass för sig ifall man är ute efter studentliv. När det gäller Göteborg har de jag känner på HHG sagt att det i grund och botten är som i Stockholm, det vill säga att de flesta redan har sina sociala klickar och att staden är så pass stor att det inte riktigt blir tal om något stort och organiserat studentliv (undantag: Chalmers). Umeå vet jag tyvärr väldigt lite om, men procentandelen studenter är i vart fall betydligt högre än i någon av storstäderna.

Jag hade nog inte ändrat min ursprungliga prioritering (SU>UU), men den utgick också helt ifrån att jag ville bo i en storstad och inte ha alltför mycket studentikos.

Samma här. Plus att jag gillar upplägget med flera kurser per termin och den mer självständiga studieformen (läs: få grupparbeten/basgrupper/whatever). Jag valde mellan UU och SU, då jag på den tiden hade bostad ganska exakt mellan de två universiteten. Men jag valde SU av ovan skäl. Jag är på tredje året nu och har inte ångrat mig mer än någon gång ibland när jag har suttit i södra husen en regnig höstdag och sakta avlidit av syrebrist och den fattiga miljön.

Rankingar är värdelösa för svenska juristutbildningar.

Ja, ungefär så. Jag träffade många UU-studenter mot slutet av utbildningen och läste också på mycket om skillnader, så egentligen förtjänar det ett längre inlägg i framtiden. Men min snabba slutsats efter snart avklarat program och otaliga onödiga "vilken skola"-diskussioner är att helt enkelt välja det lärosäte du tror du kommer ha trevligast på.

Ber om ursäkt jag läste dåligt. Sen kan jag hålla med om att rankingar är värdelösa. Har läst på två utav Sveriges juristprogram och kan ärligt inte säga att jag märkte nån skillnad. Lektorerna är i högre utsträckning professorer eller docenter mot kanske doktorander på det mindre lärosätet. SU:s studentliv är inte obefintligt men i jämförelse med studentstäder så har man sin umgängeskrets utanför universitetet av naturliga skäl. Su:s upplägg med små kurser är dock trevligare för studiemotivationen.

Haha, det är lugnt. Blir tyvärr själv alltid lite butthurt av diskussioner om lärosätenas status eftersom jag sedan dag 2 ångrar att jag valde LU istället för GU. Mitt ursprungliga beslut fattades tyvärr till viss del från inlägg i den här tråden om hur mkt bättre UU/LU/SU var :-///

Jag tycker personligen inte att föreläsares titlar är av stor betydelse på grundterminerna. Med tanke på hur översiktligt rättsområdena behandlas tycker jag att lärarens pedagogiska kvalitéer är 100 ggr viktigare än akademiska titlar.

Vi har ivf mest storföreläsningar (150-180 elever) och rättsfallsseminarier (30-50 elever) men med tanke på hur snabbt materielet bearbetas så känns det sällsynt att jag frågat lärare om mer än ett förtydligande eller en jättekort analys av någon konkret bestämmelse/rättsfall. Det är först på fördjupningskurserna jag överhuvudtaget fått intrycket av att studenter för djupa och abstrakta diskussioner med föreläsarna.

Av någon anledning har de föreläsare jag haft absolut svårast för uteslutande varit professorer och auktoriteter på respektive område (Ann*ka N*lsson, M*chael B*gdan, T*rsten S*ndström, P*ter W*stberg). Mina favoritföreläsare har däremot ofta varit hovrätts/kammarrättsassessorer som inte ens doktorerat.

På fördjupningsterminerna och under examensarbetet förstår jag verkligen poängen med att ha en ledande föreläsare/handledare. Men med tanke på att få vet vad de ska fördjupa sig i på T1 känns det nog ändå ganska klöddigt att använda det som argument för att välja lärosäte X. Fastän LU brukar rankas 1:a-3:a så verkar de flesta andra lärosätena ha större auktoriteter i de ämnena jag vill skriva om/gå fördjupningskurser i (konstitutionell EU-rätt, europeisk marknads- och konkurrensrätt, ekonomisk familjerätt och förvaltningsprocessrätt).

Som hyfsat nybakad jur stud, utan alltför mycket kontakt med andra studenter än T1r, har jag fått känslan av att de allra flesta - inkluderat mig själv - valde programmet utan mycket förekommande eftertanke. Istället var det ett naturligt led i livsbanan; Må vara på grund av att ens föräldrar är jurister, eller att allehanda TV-serier uppmålat en glorifierad bild av yrket, eller för att programmet är kan sägas vara en fortsättning på en gymnasial sam alt ek/juridik-utbildning med goda betyg.

Jag undrar om ni mer erfarna studenter mött en punkt där ni kände att ja, jävlar, juridik är verkligen vad jag vill jobba med, eller för den delen en motsatt insikt, dvs. juridik är definitivt inte min tekopp. Eller har ni kanske inte påträffat endera av de känslorna, utan istället fortsatt utbildningen oreflekterat och funnit er själva sitta och skriva på examensarbetet, undrandes över what could have been?

Jag tror många väljer utbildningen för att den ger goda karriärsmöjligheter - närmast en garant för att alltid ha arbete, goda möjligheter att så småningom få ganska bra lön, och hyfsade chanser att tjäna förhållandesvis grovt med pengar. Det är egentligen inte så konstigt; få har en bra uppfattning om vad juridiskt arbete faktiskt är när man är 19, eller går T1, eller för min del T9 (och då har jag ändå arbetat på byrå, varit forskningsassistent, och gått bredvid en humanjurist). Juristprogrammet är en naturlig fortsättning för en samhällsriktad student; vad är "bättre"? Well, HHS, men jag tror de flesta som väljer det ofta har ett intresse för ekonomi eller företagande eller är lite mer drivna. Jag upplever att de med goda betyg som väljer något annat än juridik eller HHS ofta har ett genuint intresse för sitt utbildningsval (lärare, statsvetenskap i någon form etc).

För min del - jag läste först statsvetenskap i två år - har jag stärks i min övertygelse om att ha valt rätt vid tre tillfällen. Först på T2, som var den roligaste och mest intressata tid jag någonsin haft i skolan trots att ämnena (förmögenhetsrätt) inte var/är mitt huvudintresse. Detta berodde mycket på undervisningen (jag hade Chr*stina R*mberg och är en av de förtappade själar som tycker hon är grym). Problemen och pedagogiken var på en rejält högre nivå än T1, och jag njöt av plugget.

Nästa steg var under straffrätten på T4. Jag var intresserad av brott och straff tidigare och hade väl alltid något vaga planer på att bli åklagare (i andra hand domare, i tredje hand försvarare..) men det var först när jag insåg att ämnet teoretiskt tilltalade mig som jag blev säker. Jag har blivit en sjuk straffrättsnörd; när jag inte har något att göra läser jag straffrättsdomar eller doktrin (jag har distansförhållande..)

Slutligen nu mot slutet - tar examen i januari - när jag pratat med många yrkesaktiva, sökt en massa jobb, och blivit säker på vilken bana jag vill ta åtminstone några år framöver. Mitt examensarbete är i straffrätt och jag tycker fortfarande det är kul. Jag längtar mycket till arbetslivet dock. Jag har varit student i mer än sex år.

^ De senaste två inläggen här på tråden fick mig att tänka igenom och ställa följande frågor:

Ponera att jag pluggar juristprogrammet och vill arbeta med ett utav de "bättre" jobben. Hur blir jag attraktiv i dagens halvdåliga arbetsmarknad? Ska jag kombinera Jp med något annat program eller andra kurser? Eller ska jag enbart fokusera på Jp och se till att nå AB i alla kurser? (Har nämligen hört att det krävs många AB:n (ca 70%) genom programmets gång om jag vill landa något toppjobb för att inte hamna på typ försäkringskassan. Är det sant?

Mina funderingar bottnar i att jag har det så svårt att veta om jag vill bli åklagare, domare eller försvarsadvokat men tänker att det är bäst att ha sådana dörrar öppna så att jag bara kan välja och vraka när jag väl vet vad jag vill bli.

Redigering #1: Vill även tillägga att jag på senaste tid läst lite om notarietjänstgöring. Insåg precis att det är (eller kanske verkar?) vara vårt att antags och därmed sitta ting i t.ex. Stockholm. Det krävdes ca 337.5p (någon gång) och vad jag förstår det får man ca 280p på Jp. Hur når man då 337.5p (eller mer)? Man läser då extra kurser? Har svårt att förstå mig på det, kan någon förklara?

Stor del av tråden (och ett antal andra i arbetsliv och arbetsmarknad) handlar om detta, så sök lite så hittar du fler inlägg. Men kort: betyg är viktigast, andra studier, sommarnotarietjänster och övrigt hjälper också. Det finns inte ett rakt svar.

Jag har vänner som fått jobb på MSA och liknande med ca 50 % AB (och en del relevanta extrameriter).

För att sitta ting krävs i teorin Ba i snitt, om du är villig att sitta i Norrland. Den vägen kan du bli domare. Vad man anser är toppjobb varierar. Ett nyktert sätt att se på saken tycker jag är att biträdande jurist på en affärsjuridisk byrå inte är detsamma som toppjobb (om än vägen till ett sådant). Ett annat är att handläggare på försäkringskassan kanske inte är så dumt att göra ett år (det ger dig arbetslivserfarenhet och meritpoäng till ting).


För att bli åklagare eller domare behöver man sitta ting, och det garanterar inte att man får fortsätta på banan. Välja och vraka får nog få - men vill vara en sådan bör man ivf plugga hårt.

Du kan få 310p på juristprogrammet och sedan upp till 36 extra meritpoäng. Allt detta finns bra förklarat här: http://www.notarie.se/ samt i tråden här på flashback, länkad i min signatur.