Citat:
Ursprungligen postat av
enfindam
Det var märkligt att se Per Holknekt vända ut och in på sig själv i "Min Sanning" Ikväll. Varför?
Ja, grubblar på det samma. Jag pendlar mellan att känna oerhörd sympati för honom och att tycka han bara är en tröttsam narcissist.
Han lutade sig fram mot intervjuaren likt en hök hela tiden, gav ett oroligt intryck. Nog är jantelagen tröttsam, men visst fan skryter han och framställer varje sak han gjort som den största saken i världen. Men det jag slås mest över: karln är ledsen. Att tårarna ständigt är nära att komma kan vara tecken på att han är obehandlad för psykisk sjukdom. Han talar om terapi som han har fått, men terapi är inte samma sak som verkligen få behandling för någon som till exempel har en diagnos som bipolär. Hans liv verkar ständigt vara kaotiskt, mycket uppbrott och konflikter. Å ena sidan skryter han om gamla vänner som stått vid hans sida, men samtidigt har han sårat sin egen bror så denne ej vill ha kontakt med honom.
Men det finns helt klart något sympatiskt över honom också och det kommer sig väl av att han verkligen varit på botten. Hemlös eller ej, han fick uppsöka socialen och hade supit bort allt. Han har nog förstått på djupet vad som verkligen betyder någonting har fått djupa insikter om själva livet. Men han har nog lidit av och lider fortfarande av dålig självkänsla, något som kan vara ett stort handikapp. Det togs inte upp i intervjun men han har ju tidigare berättat om hur det sårat honom som barn att tjejerna tyckte han var väldigt ful. Här framställdes han mer som "balla killen" och "rebellen" som barn. Ännu ett försök kanske att överdriva färdigheter.
Jag ser en talangfull person, kvick och rapp, men ganska trasig. Tunnhudad. Som om han fick rätt vård för sitt psyke kanske skulle bli mindre gråtmild.
Sen blir jag inte klok på hans kvinnoaffärer. Damerna känns mer som troféer som ska visas upp på premiärer än några han verkligen är kär i. Möjligen är han smygbög.