Du är 0

Ja, varför begränsa oss till att vi bara är resultatet när vi så uppenbart även är en grundläggande del av själva utvecklingen? Varför har jag inte hört den synvinkeln i tydligare ordalag förut? (Vad är det med oss människor?)
Vi är såklart en bidragande fas och en huvudsaklig del av själva expansionen, inte något externt sett till själva expansionen, om man nu kan uttrycka det så. Vi är en del av expansionen. Vi är Big bang som du säger.
Nej, jag manipulerar inte. Jag undrar faktiskt på riktigt varför människor är så hemliga av sig och inte vågar ta ut svängarna när de filosoferar. Jämt dessa barriärer, som resulterar i de här missförstånden. Om människor slutade vara så rädda för att uppfattas som vidlyftiga i sina spekulationer och sökanden efter det rätta så tror jag vi alla hade mått bättre och varit mer på rätt spår... lite närmare sanningen. Legenden om oss själva får/bör aldrig bli viktigare än sökandet efter sanningen.

Vi är Big bang, innebär det att vi ÄR en del av oändligheten eller att vi ÄR en del av något begränsat?
Vad innebär det att vara en del av en oändlighet respektive en del av något begränsat? Bör vi värdera oss själva annorlunda om det ena eller andra stämmer?

Nej, jag förväntar mig inget svar. Jag är inte helt ovan med att prata ut i intet.. jag kan nöja mig med att ha öppnat upp lite tankar hos andra.

Vad nu det behovet bottnar i....

När slutar jag vara en del av jorden?
När slutar jorden vara en del av solsystemet?
När är inte systemet en del av galaxen?
När är universum inte jag?

När bestämmer vi oss för det?

Vad är det att bestämma sig?
Att glömma med flit?

Inte vet jag men jag skojar inte.
Jag skjuter bara ammunition som tar ton av sig självt.

Aldrig
Aldrig
Aldrig
Aldrig


Jag är lite inne på att vi människor är väldigt duktiga på att bestämma oss för både det ena och det andra oavsett hur mycket vi faktiskt kan grunda det i verkliga förhållanden. Att vi "bestämmer oss" för att saker och ting ska förhålla sig på vissa sätt.. säger det egentligen inte mer om oss själva än det omkring oss?
"Nu bestämmer jag mig för att det ska vara så här...!!!"
.. det låter knasigt.

Om vi tänker på verkligheten
som det som
vi inte har bestämt oss om då?

Jag menar att det är i det
vi kallar verkligheten
vi hittar saker att bestämma oss om.

Vi är fasta punkter.
Som bestämmer sig om flödet mellan oss.

Ja... jo.. du har en poäng. Beror lite på från vilken synvinkel vi ser det ifrån (i vanlig ordning). Du har såklart rätt i att vi alltid har saker vi kan vara säkra på och bestämma oss för utifrån vår tolkning.
Men då får man också hoppas att det är grundat från verkliga förhållanden som jag menar är själva grundförutsättningen för ett lyckat/"godkänt" dömande.
Om det är något jag blivit allergisk mot på senare år så är det folks tendenser att uppslukas av och leva efter sina egna subjektiva "sanningar". Folk får för sig vad som är sant och så är det bara det som gäller rakt igenom. Vissa tittar nog på mig nu och skakar på huvudet.. men kanske är det en titt i spegeln som vore mer konstruktivt och givande. Jag tror de flesta av oss går i fällan. Men vissa av oss är inte ens medvetna om att vi hamnat där.

Hur bestämmer man sig från overkliga förhållanden?

Ingen får för sig.
Alla tror verkligen på sitt egna.
Som du.
Som jag.
Det finns ingen skillnad förutom innebörden.

Vi agerar likadant oavsett vad vi tror på.

Det är huuur vi tror som är grejen.
Det är ett aktivt val.
Som inte många gör.
Om man inte gör aktiva val så blir verkligheten ett passivt accepterande av det som råkar flyta runt dig just då.

För att göra aktiva val måste du bestämma dig om vad din grund är.
Som dina val kommer att stå på.

Annars kommer andras val att forma din grund.

Du måste hitta sätt att bygga dig själv.
Inifrån och ut.

Och du måste vara beredd att verkligen lyssna på andra.
Och ompröva hur dina val stämmer ihop med vad dom andra säger och på du tror är verkligheten.

Ärligheten. Är inte bara ett ord.
Att vara sann mot sig själv.

Kommer någon med ord som slår undan din grund så måste du vara redo att börja om från början.

Till slut så lär man sig vad som är starkast.
Vad som står i blåst.
Tills nästa storm kommer och blåser ner allt.
Och då måste man vara beredd att börja om och bygga bättre.

Förlusten av det man trodde blir alltid vinsten i det man vet.
Tro mig.
Jag har börjat om pinsamt många gånger.
Du skulle sett mig när jag hittade filosofiforumet för första gången.
Tack alla som fick mig att tänka extra.

Energi = 1
Svart/mörker/icke energi = 0

Det var väl inte en helt lyckad formulering. Jag vet att många drar sina slutsatser om allt möjligt från förhållanden som jag personligen aldrig hade sett som tillräckligt tillförlitliga att lägga min själva tro i. Det finns massor av exempel. Gör det lite ont här eller där så är det väldigt lätt att internetdiagnostisera sig själv och sen se informationen man uppsnappat som sanning, och sprida det som sanning. Är man oense med någon så är det ens egna synvinkel på saken som är sanning - den andras version ses inte som en del av sanningen överhuvudtaget.
Jag tror att det är vårt självförtroende och vår stora viljestyrka som i många fall sätter krokben för oss själva. Vi vill egentligen väl men har orealistiskt höga förhoppningar som vi tillslut börjar tro på. Vi har behovet av att tro på en gud..... och därför tror vi på den. Hamnar vi i fängelse eller om någon nära omkring oss dör, då kommer tron.
Det vi tror på är nog ganska sällan det som faktiskt är sant, sett ur ett brett perspektiv med alla 7 miljarder individer i åtanke. Eller ja... det skulle vara de "subjektiva sanningarna" då... de brukar stämma.


Ja men jag respekterar människor bra mycket högre som står för sina kunskapsbrister och inte bara göra en massa ogenomtänkta val för sakens skull bara för att "ha en åsikt". Bättre är då att låta det aktiva valet belysa att man ibland faktiskt inte vet. Det är en styrka jag ser allt för sällan.


Jag har haft en liknande resa. När jag tittar tillbaka 10 år och ser mina första trevande steg kan jag inte annat än plocka fram skämskudden. Men nånstans vill jag ändå se det vackra och oskyldiga i det hela. Jag visste ju inte bättre. Och med den vetskapen kan jag tackla det jag idag ser som andra människors oförstånd och brist på insikt, eller min egna brist på insikt som jag ofta upptäcker på söndagsförmiddagarna efter lördagens bravader. Vem vore jag att döma andra som inte hunnit tänka tankarna som jag själv hunnit tänka med tanke på hur många miljoner människor som tänkt tankar jag själv inte hunnit tänka idag? Hur skulle man med gott samvete kunna titta nedåt och skratta nedlåtande när man har miljoner andra som tittar en ned i nacken och skrattar åt en från ovan? Även den som är herren på täppan inom sina områden och tittar ner på alla andra har bara just sina områden som hen briljerar inom. Inom andra områden är det andra som tittar ned på hen och skrattar. Vi är på många sätt alla noll. Det har du helt rätt i.

Kvantum.
Vi är 1.
Vi är 0.
Vi är 1,0.

Vi är totalen.

Vi är döden.
Vi är livet.

Mitt emellan båda.
Vi är gnistan av mörker och ljus.

Allt vi aldrig sagt, beskriver allt vi har sagt.

Allt du är, beskriver allt du inte är.

Och du kan beskriva dig själv från båda håll.

Vad du inte gör, beskriver vad du gör.

Fel, vi är 1.

Med den argumentationen så är det svårt att sätta emot.

Jag hade fel.
Vi är 1.

Vi är köttbullar med potatis.