Jag fick lust att skriva av mig lite om Milan, kanske för att ta vara på känslan av optimism som sakta smygit sig fram. Nästan 10 år sen jag kände den känslan (1 scudetto till trots), så värt att njuta lite. Ursäkta långt inlägg men så här ser jag på Milan 2007-2016.
Det sägs att när Milan vann CL 2007 så sa Maldini till Galliani att han tyckte att ett par lag redan gått om Milan och att man inte riktigt gjorde sig förtjänta av segern. Galliani svarade med att behålla så gott som hela kärnan av truppen, inkl Ancelotti, och krydda med en lovande Pato (och en 30-årig, lite mindre lovande, Emerson) till nästa säsong. Pato leverade iofs direkt i sin debut mot Napoli 2008 och han gjorde sen 8 ytterligare mål den våren. Han visade snabbt att han kunde avsluta på alla möjliga vis, men framför allt charmades jag av hans eleganta, lätt nonchalanta, löpsteg - han var så snabb men ändå såg det ut som om han joggade eller svävade fram. Svårt som naiv Milansupporter att se nyktert på tillvaron då när man stundtals fick njuta av Patos briljans. Startelvor som denna kunde beskådas:
Cafu - Nesta - Kaladaze - Maldini
Gattuso - Pirlo - Seedorf
Kaka
Inzaghi - Pato
Ronaldo mfl på bänken.
Resultatet 2007-2008. Det blev en 5e-plats i Serie A och uttåg direkt i åttondelen i CL. Milan med tre CL-finaler inom senaste fem säsongerna stod nu utanför turneringen. Med en av de namnstarkaste trupperna i klubbens moderna historia. Var det nu dags för den revolution man antog att Maldini menade behövdes? Nja.
En avdankad superstjärna försvann (Ronaldo) och en annan köptes in (Ronaldinho, med Zambrotta med på samma flyg från Katalonien) och man skeppade iväg lite dyra misslyckade investeringar (Gila och Oliveira). Två lågbudget-aktiga inköpstrender som många associerar med Milan numera kan härledas till 2008-2009.
1) Man lånade in nåt populärt namn på nedgång (Shevchenko från Chelsea).
2) Man värvade från Preziosis Genoa (Boriello).
Ungdomsakademien lyste med sin frånvaro och startelvan var typ samma som sist fast 1 år äldre. Just det, Nesta var borta större delen av säsongen pga skada och Favalli ryckte in. Resultatet blev en tredjeplats och hur det gick i UEFA-cupen var det väl få som brydde sig om. Ja ja, det blev CL igen och ny tränare i Leonardo bäddade väl för en välbehövlig omstart 2009-2010? Näe. Leonardo var ju ändå en flirt med det gamla Milan och behöll en väldigt åldrad Milantrupp om än med viss brasiliansk framtoning (T. Silva klev in i rampljuset). I övrigt: Man lånar in åldrande brasilianaren Mancini från Inter och lite senare Beckham från Los Angeles. Huntelaar värvas in efter en medioker säsong i Real Madrid. Abate köps in billigt från Torino. Och så värvas Di Gennaro Från Genoa. Resultatet: Uttåg mot United i åttondelen med 4-0 bland annat. 3a i Serie A.
Så kom 2010-2011 och äntligen en chans för nystart! Eller? Allegri, en av Serie As mest lovande tränare, prisad som årets tränare i Cagliari, värvas in. Superbt tillfälle att börja om. Men på spelarfronten var det mesta sig likt. Unga lovande spelare som Aubameyang och egna produkten Darmian skeppas iväg innan de hinner få chansen. Några gamla namn försvinner utan avkastning (Favalli och Kaladze), men nästan alla övriga namn från Ancelotti-eran stannar kvar. Istället för en revolution kryddar man med ett köplån av Ibra som nyss bråkat med Pep. Robinho köps in från City. Boateng och Amelia lånas in från Genoa. Jag kan dock förstå ledningens tänk här. Det fanns få utmanare till scudetton det året. Juventus hade inte riktigt kommit igång med sitt nya projekt än (slutade 7a året innan). Inter hade nyss haft sin framgångsperiod och var ämnade för en generationsväxling/baksmälla. Roma var Roma. Största hotet var Napoli som aldrig riktigt kändes som ett seriöst hot. Milan hade 1-2 scudetti inom räckhåll och var det nåt som var magert under Ancelottieran så var det ju seriesegrar. Och nyförvärven Ibra/Robinho/Boateng och Van Bommel var extremt tongivande för scudetton så hyfsad mercato var det ändå ur den synvinkeln. Bara det att Contes projekt kom igång snabbare än man hade tänkt och snodde den andra seriesegern.
Så var allt slut sommaren 2012. Milan hade sysslat med konstgjord andning sen 2007 och betalde nu priset. Pato kunde få oss att glömma bort bekymrena ibland och det gick allt som oftast att vila ögonen på den så elegante Nesta. Men fan vad kristallklart det plötsligt blev 2012. Inzaghi, MvB, Seedorf, Gattuso avslutade karriären samma dag. Ibra och Silva stack efter att Galliani hade gjort trettioelva uttalanden om att de skulle stanna. Inte mycket till ungdomsakademi att prata om, utan lån och Genoa-köp präglade varenda mercato sen dess. Men om sommaren 2012 präglades av hopplöshet så övergick den känslan i direkt avsmak och äckelkänsla med åren. Milan som var kända för trotjänande spelare med till synes hög moral och gentlemannastill tillika eleganter som Maldini, Costacurta, Baresi, osv associerades nu med följande problematiska karaktärer tillika legoknektar plockade ur realådorna mellan 10-15.
Ibrahimovic
Robinho
Boateng
Cassano
Muntari
Balotelli
Mexes
Menez
Taraabt
Constant.
Det där är fan en rimlig topp-10 lista över världens mest osympatiska fotbollsspelare (okej jag är svag för Mexes och Balotelli ändå!). Utöver det hade man en tveksam italiensk kärna med Montolivo, Abate, Cerci mfl som ryktades ha gått bakom ryggen på både Seedorf och Mihajlovic. Fy fan för den truppsammansättningen, Galliani!
Men med Mihajlovic 2015-2016 föddes en optimism. De flesta bad boys försvann och helt plötsligt lägger man dyra sommarpengar på en ung(!) italiensk(!) skötsam(!) mittback(!) i Romagnoli. Handplockad från Sampdoria enligt tränarens önskemål. Calabria, Donnarumma, Locatelli flyttas upp från ungdomsakademien. Vad hände där Galliani?

Galliani som försökt sälja Niang till höger och vänster behåller nu densamme och värvar även in unga hyfsat lovande CMs i Bertolacci och Mauri (även om det gått sådär för dem). När det blåser som mest kring Sinisa under hösten petar han Lopez och helt plötsligt har Milan en centrallinje med Donnarumma, Romagnoli, och Niang - alla unga spelare med en framtid. Det som saknades var en centralmittfältare av samma dignitet. Laget slutar sjua och missar Europa men nu fanns det iaf en stomme att bygga vidare på. Med Montella så har Locatelli tagit stora kliv framåt, och med De Sciglio på bättringsvägen, Calabria i periferin, och nya spelare på gång från ungdomsakademien (Cutrone, anfallare, med i truppen senast) så är det fog för att andas optimism igen. En försäljning till ett konsotrium med bla två av världens rikaste företag och ny ledning på det - om det händer.
Optimismen kulminerade såklart när just Locatelli avgör mot Juventus och just Donnarumma gör en jätteräddning i matchens slutskede - 1-0 efter nio raka jävla förluster mot Bianconeri. Speciellt 1-0 förlusten ifjol minns jag, när Milan parkerade bussen första 70, Juve gör 1-0, och kontrollerar sen matchen utan att Milan skapar en enda målchans - som om vi var ett provinslag som gett upp långt innan slutsignalen gått. Otroligt förnedrande, mer så än en förlust med 3-4 mål där man iaf försökt reducera. Nu vann vi äntligen igen och Locatelli firar mål lika smittosamt som en Anders Svensson a la VM 2002.
Optimismen till trots så fattar jag såklart att Milan saknar både spets och bredd just nu. T.ex. Inter som har det tufft nu kan ändå byta in spelare som Jovetic, Eder, och Brozovic vid behov, medan Milan byter in Poli...och ja, en trött Honda? Men nu finns det iaf en plattform för ett Grande Milan igen, och nu blir jag inte längre rent förbannad när jag kollar upp startelvan inför match.