Citat:
Ursprungligen postat av
Discgear
Professor Tangen bekräftar det som tycks vara norsk logik inom sport. Så länge som medicinering av olika slag handlar om att hjälpa den norska idrottsmannen/kvinnan att nå ”normal kapacitet” så är det okej. Oavsett om det är doping, gråzon eller inte – allt är okej så länge det inte är ”prestationshöjande” över det norska normala. Med andra ord: skidåkarna ska alltid kunna andas till 100%, de ska kunna bygga muskler lika bra som de bästa, de ska kunna starta varje tävling med full kapacitet även om det är i mitten av en tour eller under ett sprintevent, de ska kunna återhämta sig på snabbast möjliga sätt även efter de tuffaste tränings- eller tävlingspass osv.
Det är precis detta jag har varit inne på tidigare. Norrmännen anser det vara fullt legitimt att medicinera och dopa sina skidåkare så att de alltid skall orka ge fullt i varenda lopp under en hel säsong. Det är deras "normala" tillstånd. Har ni tänkt på att norska skidåkare nästan aldrig blir sjuka? Det om något är sjukt (pun intended).
När man exempelvis lyssnar på en svensk skidåkare som Stina Nilsson igår så resonerade hon om att hon förmodligen inte kommer att köra Tour de Ski eftersom det tar för mycket kraft och hon vill fokusera på att vara i bäst form lagom till VM i Lahtis. Det är gammal hederlig formtoppning som man planerar sin säsong efter. Charlotte Kalla och Johan Olsson resonerar likadant.
Men inte norrmännen inte. Johaug och Sundby pumpar på utför och uppför, vecka efter vecka, i världscupen, Tour de Ski och VM, hela säsongen utan några formsvackor eller förkylningar. Det enda som möjligen kan stoppa dem är att smörrebussen vallat bort sig i något enstaka lopp, annars är det full fart framåt.
Norrmännen har blivit offer för sin egen framgång. Det duger inte längre att vinna några lopp eller några medaljer. Man skall vinna ALLA lopp och ALLA medaljer! Dessutom är det mycket pengar involverade. Sundby och Johaug med flera har ett begränsat antal år i världstoppen - då gäller det att maximera resultatet och mjölka sponsorer och förbund på så mycket pengar det går, så att man har tryggat sin framtid.
Men ju högre man klättrar desto hårdare faller man.