Varför fortsätter SD och Jimmie Åkesson visa sådan svaghet?

Det där stämmer inte. Ingen har kapat någon debatt. Nazisterna är kanske 100 pers. När de skulle demonstrera på Gotland så var de kanske 5 personer.

Det som hände var att vanliga människor reagerade på gruppvåldtäkten av en rullstolsbunden kvinna och gick ut och demonstrerade. SEDAN blev de kallade rasister m.m. av Gotlands media som glatt kopplade dem till den lilla fem personers-demonstrationen som nordfront hade någon dag senare. Så debatten är inte kapad, den har blivit smutskastad och brunkletad av journalisterna. Varje kritik mot invandringen blir per deras definition rasistisk. Att de har mage att kalla det för en kapad debatt när det är en debatt som bara får ha en åsikt, det är riktigt vidrigt.

Men jag håller med om att det är en positiv utveckling när såna som Lindeborg byter fot till sist. Men det går alldeles för långsamt tyvärr.

Men argumentet är inte att de ska bli extremare, utan att de ska stå på sig och inte diskutera om de är rasister eller inte. De ska säga klart precis hur jävla illa det är och vems fel det är.

Ja, ett av problemen är att journalisterna är precis lika odugliga som politikerna. Det förekommer inte kritiska frågor om det inte är mot SD. Om journalisterna gjorde sitt jobb skulle det bli svårt för såna som Löfven att förklara varför han måste låna t.ex. Men han kommer undan med "det ingår i budgeten" och får inga följdfrågor från de stolpskotten.

Skolfrågan är ju också ett vidöppet mål. SD skulle kunna trycka på hur hårt som helst om hur skolan blir försämrad när svenska barn får stå tillbaka när det kommer in horder med elever som inte kan svenska. Elever som dessutom många gånger kan vara högljudda, okoncentrerade, stökiga och respektlösa.

Jag finner det märkligt att så många SD anhängare här har så lätt att hänfalla åt beskyllningar för andras nazism, samtidigt som man är fanatsiskt indignerade över att MSM reflexmässigt gör precis detsamma mot SD och dess sympatisörer. Det går inte ihop. Visst måste man kunna uttrycka en åsikt om att Jimpan är ganska inkompetent som debattör och att SD skulle kunna göra mycket bättre från sig med mer kompetent folk på ledande platser, utan att behöva beskyllas för nazistmpatier?

Tänk om det verkligen är så att Jimpan är en suboptimal fågelholk, och att SD:s potential bättre skulle tillvaratas med en ny ledning? Är det bara feghet och bekvämlighet som hindrar oss, och ännu mer SD, att våga göra slag i saken?

Väl talat, precis så är det. Man förvånar sig över att det ska vara så svårt att agera så i praktiken.

Mycket bra formulerat. Jag tycker det är detta som skribenter som Pung och Oyto ofta återkommer till, svenska folkets naturliga rätt till sitt eget land. För många ute i samhället som inte har läst Pungs och Oytos inlägg på FB börjar den här insikten komma även om de inte kan sätta formulera tankarna i ord.

SD under nuvarande ledning har i mångt och mycket själva försatt sig i den situation de är i där extremism och rumsrenhet hela tiden ska diskuteras. För den som ser massinvandringen och mångkulturen som akuta ödesfrågor bleknar frågan om vem som är extremist och rumsren. Då finns varken tid eller energi att bry sig om sådana frågot. Hade SD behandlat dessa frågor med den allvarligheten hade väljarna ställts inför samma frågeställning - "är mångkulturen direkt förödande för vårt land?" istället för "har SD extremister i sina led?".

Att däremot agera mellanmjölk är att sända signalen att frågan blott är av mellanmjölksbetydelse, ungefär som frågan om fastighetsskatt eller kvoterad föräldraförsäkring, varpå man kan ha den "lyxen" som väljare att bry sig om vad ställningstaganden i frågan medför för ev. sociala stigman och liknande. Genom att ständigt attackera andra nationalister och invandringskritiker, ofta i ett krystat och överdrivet tonläge ingen ändå tror på, sänder SD signalen att inte ens de ser mångkulturen som en så akut ödesfråga att allt fokus måste riktas ditåt. Varför ska man då förvänta sig att gemene väljare lyfter blicken över huruvida den ena eller andra företrädaren gjort si eller så?

Lite lattjo debatt det här!
Då jag understundom dristat mig att påpeka SD:s fortlöpande "normalisering" och systemanpassning i takt med val- och opinionsframgångarna, drabbas jag vanligtvis arga motdebattörer, som frenetiskt påstår att jag desinformerar.
I den här tråden säger emellertid flera av mina mest intensiva kritiker i sak detsamma, som jag själv om partiledningens nuvarande förhållningssätt. Låt vara att jag använder ett mer sansat och mindre frenetiskt fradgande ordval.
Den, som studerat politikens flygelpartier känner igen mönstret. När ett parti väl lyckats etablera sig parlamentariskt inleds per automatik en omvandlings- och normaliseringsprocess. När den kommunistiska rörelsen nått riksdagen och börjat arbeta parlamentariskt uppstod också svåra splittringstendenser. Revolutionsromantiker och sovjetfantaster anklagade partiledningen för undfallenhet och passivitet. En rad partisprängningar, avhopp och uteslutningar följde. Samtliga lika politiskt misslyckade.
När SD bildades drogs en mängd överspända nationalromantiker, rasister, invandrarhatare, högerrevolutionärer, nazister och fascister till det nya partiet. För en nybildad rörelse under uppbyggnad är varje ny medlem viktig. För ett riksdagsparti däremot blir den nyssnämnda medlems- och eller supporterkategorin alltmer en belastning. Uteslutningarna blev många. Och torde bli fler.
Mest sannolikt kommer partiledningen att ytterligare distansera SD från avgrundshögern i samma mån som fler sympatisörer erövras från annat håll. Man vad sker om SD drabbas av varaktiga bakslag på opinionsfronten? Kommer ultrafigurer och sekterister då att vinna ökat inflytande över partiet?

Det handlar om att myntet äntligen ska trilla ned, att det där förlösande heureka-ögonblikcket kommer:

Frågan är inte om det finns svensk kultur, svensk etnicitet, svensk folkrätt - bevisbördan ligger på den som påstår motsatsen.

Först trodde jag att det handlade om att SD-ledningen är enkla killar, lite yxiga män som saknar polemisk begåvning och psykologin att övertyga naturligt. Det finns ingen naturlig orator eller skriftställare, men heller ingen talskrivare eller kommunikatör bakom frontpersonerna.

Men kan det verkligen stämma? Varför har man då inte bundit någon begåvning till sig - eller lyssnat på goda råd som inte kunnat vara mer lättillgängliga och pedagogiska?

Ett folk som alla andra är ett fulländat slagord och helgjuten ideologi som vilken korkboll som helst kan memorera. Öppen svensk kulturentitet skild från etnicitet är en tanke som kan leda till nervös utbrändhet och göra ett åtlöje av partiföreträdare. De framstår antingen som falska eller självutplånande när de dagtingar och hymlar om den förbannat självklara existensen av det egna folket.

Vilka "nationalister" som inte vill kännas vid sitt eget folks lika, universella rätt och existens.

Istället för att kunna vända VARENDA JÄVLA UTFRÅGNING till sin fördel genom att undra varför och på vilka grunder reportern eller den politiska motståndaren gör skillnad på, problematiserar och nedvärderar svensk kultur etnicitet och folkrätt jämfört med andra kulturer etniciteter och allmänmänskliga rättigheter till företräde i det egna landet.

Och vad för illojal företrädare ställer sig inte i vägen för fascistkletande mot de egna, genom att i högsta möjliga tonläge påminna om att demonisering leder till våld, ord leder till handling när medmänninskor kallas fascist. Pim Fortuyn kallades fascist av samme socialdemokratiske statsminister, som sedan fick gå på hans begravning när han mördats av en febrigt triggad miljöaktivist som trodde sig stoppa den inkarnerade ondskan.

Istället kastar man sina medlemmar till vargarna och utmålar själva svenska ungdomar som fascister.

Om jag fått coacha SD, så hade varje insinuant fråga om svenskhet och fascistanklagelse blivit en strömförande boskapstråd och snart slutat komma.

Men - målet är väl snarare att söndra och härska i den egna rörelsen än att lojalt värna den.

Japp så är ju verkligheten men jag misstänker att så länge personer som t-ex Kent Ekeroth tillåts uttala sig och utmanar den demokratiska processen i tex flyktingfrågan så är man inte riktigt moget eller rumsrent för full integration i det demokratiska rummet.

Du kan vara lugn - fler uteslutningar följer! SD är ett parti i förändring och behöver inte längre avgrundshögerns hysteriska supporters. Frågan är om SD:s parlamentariska motståndare ska applådera partiledningens jakt på nazister inom SD. Eller ska man istället stimulera högerextremisterna inom SD, så att det blir lättare att i valrörelsen utpeka sverigedemokraterna som nazianstucka? Vilken taktik funkar bäst? Kan vara knepigt att köra båda metoderna samtidigt.