Jag kan inte låta bli att reagera mot framför allt att folk överutnyttjar "dem". Så svårt kan det ju inte vara – ingen skulle ju säga "mig går och handlar" eller något sådant.
Sedan kommer ju alltid frågan huruvida det svenska språket i en objektiv mening skulle bli ett sämre (skrift)språk om någon "dom" (eller någon annan kasusneutral form) vann ökad acceptans i skrift. Om varje förändring i den språkliga normen är ett uttryck för ett kulturellt förfall, kommer ju följdfrågorna om vi inte borde ta och återinföra verbens pluralformer, eller upphäva 1906 års stavningsreform, eller återinföra skillnaden mellan maskulina och feminina substantiv, eller... Jag kan inte upphöra att förundras över alla som verkar tro att just det som de fick lära sig på svenskundervisningen när de var små utgör något slags evig, oföränderlig norm.
Den uppenbara fördelen med att acceptera "dom" i det standardsvenska skriftspråket är att det kan bli lättare att lära ut. Och det finns ju egentligen ingen anledning att göra normer svårare än nödvändigt. Om det enda syftet med en norm är att de som behärskar dem skall kunna känna sig överlägsna de som inte gör det, då tycker jag mycket väl att normen kan ifrågasättas.
Samtidigt finns det nackdelar med att alltför snabbt göra sig av med distinktionen mellan "de" och "dem" i skriftspråket:
–Det kan göra äldre litteratur mer svårtillgänglig. Visst, enbart en "dom"-reform skulle inte göra så mycket, men många små sådana anpassningar till rådande talspråk kan tillsammans göra att äldre litteratur uppfattas som mer främmande.
–Det kan uppfattas som exkluderande/diskriminerande gentemot de dialekter som fortfarande upprätthåller distinktionen (det kan göra skillnaden mellan Sverige-svenska och Finlands-svenska större).
-Det ger mindre redundans i skriftspråket. Genom att upprätthålla distinktionen mellan subjekts- och objektsformer kan man tillåta omkastningar av ordföljden, för att uppnå olika poetiska eller litterära syften.
Sammantaget finns det alltså principer, som drar åt olika håll. Det är svårt att säga exakt hur den optimala avvägningen mellan historisk kontinuitet, redundans och lätthet att lära ut ser ut. Själv skulle jag nog i princip kunna leva med att det finns parallella normer, sedan får vi väl se vilken norm som går segrande ut...
Sedan kommer ju alltid frågan huruvida det svenska språket i en objektiv mening skulle bli ett sämre (skrift)språk om någon "dom" (eller någon annan kasusneutral form) vann ökad acceptans i skrift. Om varje förändring i den språkliga normen är ett uttryck för ett kulturellt förfall, kommer ju följdfrågorna om vi inte borde ta och återinföra verbens pluralformer, eller upphäva 1906 års stavningsreform, eller återinföra skillnaden mellan maskulina och feminina substantiv, eller... Jag kan inte upphöra att förundras över alla som verkar tro att just det som de fick lära sig på svenskundervisningen när de var små utgör något slags evig, oföränderlig norm.
Den uppenbara fördelen med att acceptera "dom" i det standardsvenska skriftspråket är att det kan bli lättare att lära ut. Och det finns ju egentligen ingen anledning att göra normer svårare än nödvändigt. Om det enda syftet med en norm är att de som behärskar dem skall kunna känna sig överlägsna de som inte gör det, då tycker jag mycket väl att normen kan ifrågasättas.
Samtidigt finns det nackdelar med att alltför snabbt göra sig av med distinktionen mellan "de" och "dem" i skriftspråket:
–Det kan göra äldre litteratur mer svårtillgänglig. Visst, enbart en "dom"-reform skulle inte göra så mycket, men många små sådana anpassningar till rådande talspråk kan tillsammans göra att äldre litteratur uppfattas som mer främmande.
–Det kan uppfattas som exkluderande/diskriminerande gentemot de dialekter som fortfarande upprätthåller distinktionen (det kan göra skillnaden mellan Sverige-svenska och Finlands-svenska större).
-Det ger mindre redundans i skriftspråket. Genom att upprätthålla distinktionen mellan subjekts- och objektsformer kan man tillåta omkastningar av ordföljden, för att uppnå olika poetiska eller litterära syften.
Sammantaget finns det alltså principer, som drar åt olika håll. Det är svårt att säga exakt hur den optimala avvägningen mellan historisk kontinuitet, redundans och lätthet att lära ut ser ut. Själv skulle jag nog i princip kunna leva med att det finns parallella normer, sedan får vi väl se vilken norm som går segrande ut...