Citat:
Bra skrivet, det är synd att vissa personer missbrukar de mediciner som i många fall är livsviktiga för oss, bara för att få ett rus, bli höga, osv. Det är en av anledningarna till att just Alprazolam hänger lite löst, pga den korta halveringstiden. Tillsammans med alkohol ger den ett ordentligt "rus", så tack så jävla mycket för det alla jävla pundare.
Jag får Xanor (Alprazolam) utskrivet av min psykiater (som vid behovs-medicin mot panikångest, generaliserad ångest och andra trevligheter, som jag inte orkar nämna i det här inlägget) och hoppas verkligen inte att medicinen ska fasas ut. Däremot så kan jag bekräfta att det inte är lätt att få utskrivet.
Det tog mig 13 månader att få mitt första recept på Xanor och då hade jag två inläggningar, otaliga läkarbesök, tät kontakt med psykolog (misslyckad terapi som inte gav någon effekt) och annan personal inom psykiatrin, och hade gått igenom massvis med andra mediciner (SSRI, Buspiron, flera olika sorters neuroleptika, antihistaminer, Oxazepam, Diazepam, m.m.) samt sex månader av diskussioner fram och tillbaka med min psykiater (som sa ''Nej, nej. Sådant skriver jag inte ut alls inom öppenvården. Xanor, Temesta och liknande kan man endast få när man är inlagd på avdelning och då endast under en mycket begränsad period.'' H*n hade dock inga problem med att skriva ut mängder med stesstior till mig, trots att jag sa att Stesolid inte biter särskilt bra på mig) innan jag slutligen fick möjlighet att prova och sedan byta till Xanor, som är den första bensodiazepinen som verkligen fungerar bra (och sitter i länge) på mig.
Jag kunde ha givit upp någonstans på vägen och köpt Alprazolam svart, men jag har alltid haft en stark känsla av att jag vill göra det ''på rätt sätt''. Men lätt var det inte och jag har en viss förståelse för er som inte orkar bråka med läkarna i all evighet och köper dylika mediciner över nätet istället, även om jag själv har gjort ett medvetet beslut att inte ta den vägen.
Nu står en flytt till annan ort inom en relativt snar framtid på agendan för mig och självklart är jag livrädd för vad som kommer hända när jag remitteras över till en annan öppenvårdsmottagning, eftersom risken är stor att min nya psykiater får för sig att jag inte ska ha Xanor, tar bort det från min ordinationslista och tvingar mig att nöja mig med Oxazepam, Diazepam eller någonting annat som jag redan har testat som inte fungerar. Eller ännu värre: Antihistaminer eller neuroleptika. Jag missbrukar inte tabletterna. Jag har bevisat för alla mina läkare att jag inte har några problem med att hantera varken Oxazepam, Diazepam eller Alprazolam och hålla mig till ordination. Men jag behöver verkligen den här medicinen (Alpra, alltså), eftersom det är den enda som fungerar på mig när det är som värst. Om en flytt blir aktuell, så hoppas jag att det finns möjlighet för min nuvarande psykiater att föra någon sorts dialog med psykiatern på den nya öppenvårdsmottagningen, så att jag inte blir av med den här medicinen.
Det värsta är att jag inte vill behöva den här sortens mediciner. Ni som kan klara era liv utan bensodiazepiner kan skatta er själva lyckliga, för det är verkligen inte kul att inte ens kunna lämna sin lägenhet utan att ha minst ett par tabletter på sig, ''just in case''. Det mest förnedrande av allt är väl all tid man måste lägga ner på att ''bråka'' med läkare för att få sådant här utskrivet. Det tålamodet och den energin, som det krävs för att föra en ''dialog'' med läkare om den här sortens mediciner, kunde - för en person som mig som redan mår dåligt - ha använts till annat.
Det tog mig 13 månader att få mitt första recept på Xanor och då hade jag två inläggningar, otaliga läkarbesök, tät kontakt med psykolog (misslyckad terapi som inte gav någon effekt) och annan personal inom psykiatrin, och hade gått igenom massvis med andra mediciner (SSRI, Buspiron, flera olika sorters neuroleptika, antihistaminer, Oxazepam, Diazepam, m.m.) samt sex månader av diskussioner fram och tillbaka med min psykiater (som sa ''Nej, nej. Sådant skriver jag inte ut alls inom öppenvården. Xanor, Temesta och liknande kan man endast få när man är inlagd på avdelning och då endast under en mycket begränsad period.'' H*n hade dock inga problem med att skriva ut mängder med stesstior till mig, trots att jag sa att Stesolid inte biter särskilt bra på mig) innan jag slutligen fick möjlighet att prova och sedan byta till Xanor, som är den första bensodiazepinen som verkligen fungerar bra (och sitter i länge) på mig.
Jag kunde ha givit upp någonstans på vägen och köpt Alprazolam svart, men jag har alltid haft en stark känsla av att jag vill göra det ''på rätt sätt''. Men lätt var det inte och jag har en viss förståelse för er som inte orkar bråka med läkarna i all evighet och köper dylika mediciner över nätet istället, även om jag själv har gjort ett medvetet beslut att inte ta den vägen.
Nu står en flytt till annan ort inom en relativt snar framtid på agendan för mig och självklart är jag livrädd för vad som kommer hända när jag remitteras över till en annan öppenvårdsmottagning, eftersom risken är stor att min nya psykiater får för sig att jag inte ska ha Xanor, tar bort det från min ordinationslista och tvingar mig att nöja mig med Oxazepam, Diazepam eller någonting annat som jag redan har testat som inte fungerar. Eller ännu värre: Antihistaminer eller neuroleptika. Jag missbrukar inte tabletterna. Jag har bevisat för alla mina läkare att jag inte har några problem med att hantera varken Oxazepam, Diazepam eller Alprazolam och hålla mig till ordination. Men jag behöver verkligen den här medicinen (Alpra, alltså), eftersom det är den enda som fungerar på mig när det är som värst. Om en flytt blir aktuell, så hoppas jag att det finns möjlighet för min nuvarande psykiater att föra någon sorts dialog med psykiatern på den nya öppenvårdsmottagningen, så att jag inte blir av med den här medicinen.
Det värsta är att jag inte vill behöva den här sortens mediciner. Ni som kan klara era liv utan bensodiazepiner kan skatta er själva lyckliga, för det är verkligen inte kul att inte ens kunna lämna sin lägenhet utan att ha minst ett par tabletter på sig, ''just in case''. Det mest förnedrande av allt är väl all tid man måste lägga ner på att ''bråka'' med läkare för att få sådant här utskrivet. Det tålamodet och den energin, som det krävs för att föra en ''dialog'' med läkare om den här sortens mediciner, kunde - för en person som mig som redan mår dåligt - ha använts till annat.
