Ökar den totala penningmängden vid hög ränta?

Vi kan ta detta i detalj:

1) Jag knallar in på banken och vill låna 10 KSEK. (Privatlån följer samma mekanismer).

2) Säg att banken godkänner det. Då krediteras mitt transaktionskonton med 10 KSEK.

3) När jag lämnar banken har jag skapat två skulder.

a) min skuld till banken på 10 KSEK.
b) min fordran på banken som manifesteras som ett 10 KSEK högre saldo på mitt transaktionskonto

Vad gäller balansräkningar har de justerats propert.

a) Jag har 10 KSEK mer i tillgångar (bankkontot). Och 10 KSEK mer i skulder (bankens tillgång).
b) Banken har 10 KSEK mer i tillgångar (fordran på mig). Och 10 KSEK mer i skulder (Min ny tillgång på bankkontot).

Den observante noterar att jag lånar 10KSEK av mig själv, med banken som mellanhand. Det går alldeles utmärkt. Det är bara två ömsesidiga skulder som skapas.

Säg nu att jag lånade dessa för att köpa en båt. Säg att Simora har en till salu och jag köper den.
Jag överför då 10 KSEK till Simoras bankkonto.

Så nu lånar jag 10 KSEK av Simora med banken som mellanhand.
För banken är det egalt. Den struntar i om den är skyldig mig eller Simora.

Säg nu att Simora placerar dessa 10KSEK i en räntefond. Då överförs de 10 KSEK till räntefondens bankkonto. Banken är nu skyldig räntefonden 10 KSEK, Och räntefonden är i sin tur skyldig Simora samma summa.

Banken vet att en del hellre har räntebärande papper än bankfordringar. Därför emitterar den en obligation. Räntefonden köper obligationen med sagda 10 KSEK. Detta gör att de 10kSEK försvinner från bankkontot men dyker upp som en (motsvarande) tillgång bland räntefondens tillgångar. Och är med på förteckningen över bankens upplåning. (Upplåning är emitterade obligationer. Inlåning är när banken lånar via bankkonton).

Nu lånar jag alltså 10 KSEK av räntefondens andelsinnehavare, genom att de köpt en obligation som banken emitterat.

På samma sätt fungerar det med bostadslån. Med skillnaden att banken använder bostaden som säkerhet/pant för lånet. Och att säkerheten finns kopplad till obligationerna.

Det finns hur mycket information som helst om hur banksystemet fungerar. Här är en enkel film från USA.

https://www.youtube.com/watch?v=iFDe5kUUyT0

Snälla nån, ni måste göra skillnad på att banker skapar pengar (penningmängden expanderar) och att de kan trolla fram pengar ur tomma intet, rakt in på låntagarens konto (det kan de inte).

När en bank beviljar ett lån går det till ungefär så här:

Banken har 50 kr i eget kapital.
Kund A lånar in 100 kr i banken. Det uppstår då en tillgång (100 kr) och en skuld (100 kr) i bankens balansräkning.

Kund B vill låna 100 kr till en villa på Djursholm. Banken säger ja, och lånar ut pengarna (de 100 kr som kund A satte in).

Kund B köper huset av Kund C.
Kund C flyttar till en billig bostadsrätt i Malaga och sätter in de 80 kr som blev över efter fastighetsförsäljning på banken.

Kund D vill köpa en villa på Lidingö med havsutsikt och behöver låna 150 kr.
Banken säger ja. Banken har dock bara 80+50 = 130 kr på kontona, men kapitaltäckningsgraden är utmärkt. Banken lånar då in 20 kr på den internationella penningmarknaden och lånar ut 150 kr till kund D.

Säljaren sätter in pengarna på banken o.s.v.

Penningmängden expanderar alltså kraftigt, men banken måste finansiera sin utlåning i reella pengar och kan inte bara knappa in siffror på låntagarens konto.

Du har helt fel. Det är en gammal vanföreställning. Ta nu och titta på Riksbankens enkla film för allmänheten.

http://www.riksbank.se/sv/Press-och-.../Vad-ar-pengar

och när du ändå håller på kan du titta på denna också:

https://www.youtube.com/watch?v=iFDe5kUUyT0

Det finns en utbredd föreställning om att det är mer intressant att låna om räntan är låg.
Det lär troligen stämma när det gäller realränta. Men knappast nominell ränta.

Vi kan titta tillbaka hur det var när vi hade hög ränta.
http://2.bp.blogspot.com/_yXw4bIcY1sc/SnPiJJwYtHI/AAAAAAAAAdQ/PwkoTrRDkuQ/s400/KortLangRanta1860-2009.gif

Här kan vi se att mellan 1980-1985 så ligger räntan på ca 12-13% i snitt.

Och tittar vi hur penningmängden ökade under perioden ser vi att den ökar rejält.
http://www.riksbank.se/Documents/Forskning/%C3%96vrigt/2014/Chapter7_%20volume2_140613.pdf
Se sid 331. Mellan 80-85 ökade M3 med 41.5%. Eller 7.1% per år.
Går vi sedan ned till 2000-talet ser vi att M3 ökat med i snitt 7.1% per år. (Lite slump att det blev helt lika).
Men vi ser ingen nämnvärd skillnad i kreditexpansion trots att nominella räntor är groteskt olika.
Att allmänheten skulle bli mindre benägen att låna bara för att nominella räntor stiger är alltså en ren villfarelse. Glöm den.

Nu kan någon fråga sig varför någon lånade på 80-talet när räntorna var så höga. Svaret är att inflationen också var hög. Vissa år var realränta efter skatt negativ. Man fick alltså betalt för att låna, trots skyhög ränta. (Lånet minskade i värde ungefär lika mycket som man betalade i ränta. Dvs räntan man betalade blev i praktiken amortering).

Att låna för att köpa en bostad då var nog en bättre affär än nu.

Riksbankens film är ju uppenbarligen riktad till barn. Den andra måste man ha foliehatten på för att se, tyvärr har jag slut på folie. Du förstår väl själv att banken inte bara kan skapa pengar? Då hade inte räntan flukturerat - varför spelar det någon roll vad det kostar banken att låna pengar om de ändå bara skapar dem? Om lånet blir dåligt gör banken i så fall inte heller någon förlust - de har ju bara skapat pengarna? Varför ska de ens ta omvägen runt utlåning - de kan ju bara skapa pengar på sina privata konton och call it a day.

Det är så ofattbart grundläggande och självklart att affärsbankerna måste finansiera sin utlåning. Se exempelvis vad riksbanken skriver på sidan 74 här:


http://www.riksbank.se/Documents/Rapporter/Finansmarknaden/2013/rap_finansm_130830_sve.pdf

Som du kan läsa måste bank A har PENGAR PÅ KONTOT för att kunna betala ut lånet. Banken kan INTE bara trolla fram pengar på ett konto. Dessa pengar får banken tag i genom eget kapital, inlåning från allmänheten och lån på valutamarknader runt om i världen (vilket du kan läsa om på sidan 76-77).

När ett bankinstitut krediterar ett konto drar det på sig en skuld.
Det gör den bara om den samtidig kan få sig en tillgång. Dvs en fordran på en låntagare. (Som jag beskrivit ovan).

Citatet handlar inte om finansiering utan om att banker behöver att sätt att byta fordringar med varandra.

En annan bank går bara med på att ta på sig en skuld (dvs när en konto-överföring görs till den banken) om den dessutom får motsvarande tillgång.

Och fordringar på låntagare är inte en tillgång som handlas med. Därför måste bankerna vara lite försiktiga med mängden avista. Det blir en katastrof om stora mängder avista flyttar till andra banker. Därför emitterar man obligationer så avistan konverteras till bundna skulder.

Mängden avista är av betydelse. För mycket avista kan leda till lägre kreditrating.

Citatet handlar om kortsiktig finansiering. På interbanksmarknaden lånar bankerna ut och upp pengar sinsemellan. Fordringar i form av kontotransaktioner avvecklas dagligen via RIX, som är en annan sak.

Chatt med riksbankschef Stefan Ingves den 4 september

http://www.riksbank.se/sv/Press-och-publicerat/Chatt/2014/Chatt-med-riksbankschef-Stefan-Ingves-den-4-september/

Stämmer påståenden man hör om att bankerna skapar pengar ur tomma intet genom att låna ut pengar? Dvs dagen pengar är egentligen skulder? Vad är det egentligen som backar upp värdet av kronan?
Fredrik Paulsson (2014-09-04 13:43)

Stefan Ingves svar: Ja, banker och inte minst centralbanker kan skapa pengar ur tomma intet, som du beskriver det. Ytterst bestäms dock värdet på kronan av hur den svenska ekonomin fungerar och hur vi sköter den svenska ekonomin.




Läs sidorna 74 - 75 i det dokument som du själv länkade till så ser du att affärsbankerna ökar penningmängden. Glöm inte att studera figur 2.

http://www.riksbank.se/Documents/Rapporter/Finansmarknaden/2013/rap_finansm_130830_sve.pdf


Affärsbankerna ökar penningmängden (Sid 74 -75)
I Sverige ökar penningmängden främst på grund av affärsbankernas utlåning. Antagandet är att det bara finns en affärsbank i systemet, Bank A.

Kund A beviljas ett bolån på 100 kronor till en lägenhet.

Pengar sätts in på Kund A:s konto hos Bank A samtidigt som lånet skapar en tillgång i form av ett bolån på bankens balansräkning.

Kund A har nu en tillgång i form av en insättning hos Bank A.

Pengarna som lånas ut till Kund A kommer nu alltså att räknas in i den totala penningmängden eftersom de ägs av allmänheten: det blir nya pengar i systemet (A). När sedan Kund A ska betala för lägenheten förs pengarna över till Kund B:s konto som betalning för lägenheten (B), så de kommer att finnas kvar på Bank A:s skuldsida.

Är antagandet i stället att det finns flera banker och att Kund B är kund hos en annan bank kommer det att krävas att Bank A får låna pengarna av Bank B i slutet av dagen eftersom Bank A kommer att sakna finansiering för bolånet samtidigt som Bank B har ett överskott.

Det betyder i sin tur att det måste finnas en fungerande interbankmarknad, där Bank A
kan låna pengar av Bank B.

Detta innebär dock inte att bankerna kan öka penningmängden obegränsat – de kan nämligen inte låna ut hur mycket som helst.

Utlåningen begränsas av ett flertal faktorer. Den första är att det inte finns en obegränsad mängd kreditvärdiga låntagare i en ekonomi. Om bankerna lånar ut pengar till icke kreditvärdiga låntagare kommer de att ifråga sättas av investerare och därmed få problem med sin finansiering.

Den andra är att banken kommer att välja att hålla en viss reserv i likvida medel för att inte hamna i en likviditetskris så fort någon gör ett uttag från ett konto. Utlåning en är också beroende av allmänhetens efterfrågan på kontanter.

Ju mer av penningmängden som finns i kontanter desto mindre pengar har bankerna att låna ut till nya låntagare. Bankerna styrs även genom kapitaltäckningskrav, vilket innebär att de för varje utlånad krona behöver hålla en viss mängd eget kapital

Nej. Vi går igenom texten.

Kund A beviljas ett bolån på 100 kronor till en lägenhet. Pengar sätts in på Kund A:s konto hos Bank A samtidigt som lånet skapar en tillgång i form av ett bolån på bankens balansräkning. Kund A har nu en tillgång i form av en insättning hos Bank A.

Dvs samma som jag beskrivit i mitt exempel ovan under punkterna 1-3. Något taffligare text av Riksbanken dock.

Notera att alla balansräkningar är ok här. Precis som jag skrev i mitt exempel. Som jag skrev, jag lånar av mig själv med banken som mellanhand. Vi har skapat två ömsesidiga skulder.
Det existerar inget ytterligare finansieringsbehov här. Det räcker med våra två skulder.

Pengarna som lånas ut till Kund A kommer nu alltså att räknas in i den totala penningmängden eftersom de ägs av allmänheten: det blir nya pengar i systemet (A).

M1 ökar.

När sedan Kund A ska betala för lägenheten förs pengarna över till Kund B:s konto som betalning för lägenheten (B), så de kommer att finnas kvar på Bank A:s skuldsida.

Dvs samma som när jag köper båten av Simora i mitt exempel.

Är antagandet i stället att det finns flera banker och att Kund B är kund hos en annan bank kommer det att krävas att Bank A får låna pengarna av Bank B i slutet av dagen eftersom Bank A kommer att sakna finansiering för bolånet samtidigt som Bank B har ett överskott. Det betyder i sin tur att det måste finnas en fungerande interbankmarknad, där Bank A kan låna pengar av Bank B

Här introducerar dom att säljaren har en annan bank. I mitt fall skulle det handla om att Simora hade en annan bank.

Här vill köparen överföra sin fordran på Bank A till en motsvarande fordran på Bank B.
Men som jag skrev så går inte Bank B med på att bara ta emot en fordran på sig själv. Den kräver motsvarande tillgång också. Och detta måste Bank A leverera på något sätt. Och det är den tillgången som berörs i texten ovan.

Låt oss säga att Bank A och Bank B gjort massor av överföringar mellan sig under dagen (t ex via RIX) och att denna transaktion är nettoskillnaden vid dagens slut.
Bank A kan nu be att få låna beloppet av Bank B tills vidare. Bank A kan ju ha den fromma förhoppningen att nettot går åt andra hållet nästa dag. Och då kan lånet kanske tom gå åt andra hållet.
Bank B kan gå med på det om Bank A halar upp säkerhet. T ex en statsobligation.

Och det var det här som slutet av min beskrivning handlade om. Bank A får problem om avistan flödar ifrån den. Till slut har den inga användbara tillgångar att sälja till andra banker. (Den har massor med tillgångar i form av utlåning. Men de är inte säljbara).

Som du ser handlade det inte om finansiering utan om just överföring av avista.

Det är klart att bankerna ökar penningmängden och på det visat skapar pengar. Det har jag påpekat innan. Det jag vänder mig emot är din beskrivning av att bankerna inte måste finansiera sin verksamhet. Det måste de förstås.


Köparen vill överföra omvandla sin fordran på Bank A till en fordran på Bank B för säljaren. Bank B kräver givetvis motsvarande tillgång - det får den genom avista (genom RIX).

Bank A har dock likviditetsbrist. För att kunna göra överföring, d.v.s för att finansiera avistautflödet, lånar Bank A pengar av Bank B på interbankmarknaden.


Låt oss säga att Bank A och Bank B gjort massor av överföringar mellan sig under dagen (t ex via RIX) och att denna transaktion är nettoskillnaden vid dagens slut.
Bank A kan nu be att få låna beloppet av Bank B tills vidare. Bank A kan ju ha den fromma förhoppningen att nettot går åt andra hållet nästa dag. Och då kan lånet kanske tom gå åt andra hållet.
Bank B kan gå med på det om Bank A halar upp säkerhet. T ex en statsobligation.


Jo, det kan säljas. I första hand emitteras dock förstås bostadsobligationer.

Nej det gör den inte om du inte har pengarna utlånade till något annat land