Olöst försvinnande: Viola Widegren, Helgum (1948-12-05)

Nu är det ju absolut inte sannolikt alls att Violas försvinnande skulle klaras upp efter så här lång tid, speciellt som den troligaste teorin verkar innebära att hennes kropp spolats bort för alltid redan innan folk började leta, men - har något fall med en saknad person lösts efter såhär lång tid? Vad är det längsta försvinnandet man har kunnat lösa? Har någon som varit försvunnen hittats levande efter 10+ år någon gång?

Att Violas försvinnande som skedde för snart 68 år sedan kommer att bli uppklarat låter inte troligt.

Jag tror inte att det finns något svenskt försvinnande där en person har varit försvunnen så länge som hon har varit någonsin har blivit uppklarat.

Däremot finns det svenska försvinnanden där personen har varit försvunnen länge som har blivit uppklarade.

Återvände efter 33 år

Försvunnen i över 40 år

Återfunnen efter 322 år ...

Nu är ju det här fallet som jag presenterar nu inte löst ännu, men om de funna skelettdelarna och vävnaden tillhör den svenske greven Philip Christoph Königsmarck så har dennes mystiska försvinnande blivit löst efter 322 år: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23415703.ab

Det torde vara ett svårslaget rekord i så fall men ger åtminstone utrymme för en liten möjlighet att också Viola Widegren och andra som varit försvunna länge kan hittas ...

Jag blir inte riktigt klok på Rune Moberg, tidningen SE:s reporter, tillika chefredaktör. Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av Mobergs ”mustiga” språk i de artiklar jag har av honom när det gäller Viola Widegren.

I SE nr 16, nr 17 och nr 19 1955 skriver han:

”Här går en massa rykten men vi har ingenting att ta på. En vild nattklubb i Vancouvers vilda Chinatown. Tre flickor, en fyllig blondin och två finskurna kinesiskor böjer sig ivrigt ner över bilden av Viola Widegren.”

”Frågan kvarstår. Var finns Viola. Hon kan gömma sej i Chinatown. Det finns inte många effektivare ställen att gå under jorden på än denna Vancouvers undre värld, där man kan krypa bakom en ridå av mjuka kinesiska leenden och beklagande axelryckningar där alla hjälper varandra och alla osynliga taggar fälls ut automatiskt då ordningsmakten är där och skall leta. Men det letas över hela Kanada.”

”Men hurudan hon är, hurudan hon måste vara efter ett par år i Vancouvers Chinatown, det vet jag. Hon måste vara hård, hänsynslös, illusionslös. Hennes ögon måste vara bittra och kalla av allt de har sett. Trodde hon att det fanns någon mänsklighet någonstans, den vinterkväll hon gick hemifrån, så är den tron borta nu.”

”Hon kallade sig Rose. Mot slutet umgicks hon mycket med negrer. Och då tappade jag kontakten med henne. Jag har ingen aktning för flickor som är tillsammans med negrerna i den här stan. Sådana flickor deklasserar sej själva. Denna dom blev så mycket förkrossande som den unga flickan som uttalade den medan hon såg mej fast i ögonen var ett enkelt Chinatownfnask och vårt samtal ägde rum på en bordell.”

”Rummet var smutsigt och ostädat och det var ett evinnerligt spring och barfotatassande omkring oss, men vad gjorde det. Flickan hade träffat Viola Widegren.”

”Men då knackade det på dörren, den öppnades av en äldre dam som sa:

Polisen är här och söker dej.

Jag gjorde en spontan gest mot innerfickan för att ha mitt pass och journalistkort redo för att möta razzian, men flickan sa:

- Ta´t lugnt, my boy.

Så ropade hon genom dörrspringan: Stanna där ute, jag har besök.

All right, hördes en sonor och gemytlig stämma. Flickan gick ut, blev borta i fem minuter och kom in igen. Det var en RCMP-snut. Han ville snacka om en annan flicka som har försvunnit härifrån.”

”Hon var mycket populär bland amerikanska sjömän. Hon kunde sannerligen konsten att tas med karlar.”

”Ja, jag visste. Vancouver är ett syndens och lastens näste. Vancouver är en sedlighetens paradox. Antalet kyrkor överträffas bara av antalet bordeller. Antalet spritlagar överträffas bara av antalet alkoholister. Antalet behjärtade sedlighetstanter överträffas bara av antalet asfulla, fruntimmer i Chinatown på lördagskvällarna - där smälter societetsdamer och fnask samman till en enda simmig röra.”

”Jag gick inte dit ensam. Vi var två stycken. Den andra var Carol Schmidt, knallhård reporter från Vancouver. Vi hade fått ett tips. På Alexander Street, östsidan, skulle finnas några negrer som möjligen kunde veta någonting.”

”Där innanför exploderade en karl i svordomar men dörren öppnades och innanför stod en flicka med gnistrande ögon. Jag fick en chock. Hon var mörk. Hon var lik Viola. Polisen fick en bild i sin hand. Hon är mycket lik, sa han. Får jag se era papper? Spänningen var våldsam.”

”Det finns bara ett universellt lockmedel. Det är pengar. Hur mycket tror nu jag behöver agna kroken med för att hon ska nappa frågade jag klokt folk på platsen. Har du råd så ta till ordentligt, sa dom. Två tre hundra dollars. Då säger jag tusen, sa jag och gick upp på Vancouver Province, en av de två stora tidningarna i stan.”

Det verkar som om Rune Moberg egentligen skulle vilja vara en stenhård snut eller privatdetektiv i 50-talets Amerikas mest sjaskiga områden bland narkomaner och prostituerade. Iklädd hatt, rock och med en cigarett i mungipan. Eller kanske den hårdaste skjutjärnsreportern av alla.

Troligen handlade hans reportage om Viola och Vancouver om att sälja lösnummer och spänning, men även en förhoppning om att kunna bidra till lösningen av Violafallet. Därmed skulle han få berömmelse.

Jag har sett en bild på Rune Moberg när han medverkar i Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” 1988.

Avsnittet finns på SVT Öppet arkiv.

http://www.oppetarkiv.se/video/2070350/har-ar-ditt-liv

(Jag har bara tittat någon minut på avsnittet och vet inte om sökandet efter Viola tas upp.)

Vilken historia Moberg snickrade ihop! Och så lite hårda fakta han redovisade - trots hans $1000 blev det inte mer. Hur skulle 17-åriga Viola klarat sig ens fem minuter i den miljö han beskriver?

Så enligt de gamla protokollen anges ingenting om låst klodörr etc, det var ett rent antagande att Viola ens gick dit?

Såvitt jag vet stöddes föräldrarna Widegrens version av lillasysters. Det har spekulerats i att systern endast berättade vad hon blivit tillsagd - något som motsägs av att hon berättade i skolan att Viola blivit slagen. Det utelämnades väl i den ursprungliga redogörelsen när Carl anmälde Violas försvinnande?

Vad som dolde sig inne på klo lär inte lösa Violas försvinnande men enligt en god vän vars far kom från Näsåker - ett par mil från Helgum med småbyar - var ett klo i ladugården alltid en sk torrklosett, eller utedass.

Rune Moberg...samma Rune Moberg som skrev Lilla Fridolf?

Ja, han skrev även filmmanus.

Nej men Chessman var med.

Ja om vi förutsätter att det gick till som föräldrarna påstod.. så väntade dom att hon skulle komma in igen när det gått en stund. Och så fick vi då utrett angående toans funktion. Min åsikt är dock att hon aldrig kom ens i närheten av den. Om så varit fallet finns det ju en del att fundera över. För...om hon planerat en rymning så skulle kanske ett toa-besök som fördröjer varit lite malplacerat? Där hon dessutom löpte en risk att bli insläpad i huset igen från toan? Detta gäller ju också teorin om självmord. Om man har beslutat att ta sitt liv så är väl det primära inte att tömma blåsan eller tarmen det sista man gör i livet? Det verkar osannolikt. Några funderingar bara..

Jag tror inte heller att Viola kom i närheten av toan. Åtminstone var hon inte och besökte denna.

Tvärtom tror jag att det kan ha funnits anledning till ett kort besök. Även om det bara var ett utedass kan det ha funnits en spegel där och vatten för att tvätta av sig. Om hon inte begick självmord - vilket jag inte tror - kan det ha funnits ett behov att fräscha till sig efter misshandeln. Det hade ju uppstått blodvite. Där ute kan hon sedan ha fattat beslutet att inte återvända in igen trots att hon lämnat bland annat sin väska efter sig. Rena spekulationer men fullt realistiska som jag ser på saken.