Största bluffen sen den s.k "asylinvandringen", "ensamkommande barn". Erfarenheter?

Teodorescu: En rättsskandal i vardande

Att det finns ensamkommande ungdomar eller vuxna som har ljugit om sin ålder eller sitt ursprung är inte konstigt, även om det är moraliskt tvivelaktigt.

Varför är det så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Varför måste uppmärksammande av ett problem kopplat till migration alltid uppfattas som ett avståndstagande från migrationen i sig? Varför är vi så förbannat ängsliga i frågor som är fullständigt självklara i resten av världen, som dessutom är en förutsättning för att förtroendet för våra system och för rättssäkerheten ska bestå?

I dag har pendeln återigen svängt på det ohederliga vis som blivit kutym sedan regeringens historiska omläggning av migrationspolitiken den 24 november år 2015. Nu hävdar flera av de som tidigare påstod att inga ensamkommande ljög, varför blotta påståendet var att betrakta som en del i en främlingsfientlig världsbild, att det är självklart att ljuga och att de också hade gjort det i en motsvarande situation.

Det är inte nödvändigtvis de enskildas lögner som åsamkat den största skadan, utan den tystnadskultur som legitimerat att myndigheter, medier och politiker sett mellan fingrarna sedan år 2006 när antalet ensamkommande barn och ungdomar till Sverige ökade rejält.

Politikerna och kommunerna har ett stort ansvar för det inträffade, men medierna har också kommit alltför lindrigt undan. Av rädsla för att spä på främlingsfientliga krafter har konsekvensneutraliteten kastats överbord och de kritiska frågorna uteblivit.