Citat:
Ursprungligen postat av
Anonymare
Intressanta jämförelser, samtliga extremfall.
Egytenincidenten - Sverige gjorde inget större fel, skulden hamnar på USA. Kanske var Sverige naivt men hade inga onda avsikter då beslutet togs. Personerna var dessutom på goda grunder terroristmisstänkta. Sverige kan möjligen anklagas för att inte ha haft tillräckligt stor fantasi kring hur USA skulle behandla personerna, alternativt att de skulle krävt bättre garantier om human behandling.
Regeringen bröt mot landets egna lagar om hur utlämningar ska ske. De utlämnade fick ingen rättslig prövning i domstol (har de inte rätt till det enligt ditt flitigt citerade citat?) och regeringen valde att utlämna dem i smyg i skydd av mörkret (bokstavligt såväl som bildligt) utan att ens informera deras advokater.
Då spelar det ingen roll om de agerade i god tro. De bröt mot sitt eget lands lagar, på ett inhumant sätt. Det verkar dessutom oförlåtligt naivt av regeringen att inte misstänka att de utlämnade riskerade utsättas för tortyr.
(Edit: Detta visar att JAs oro att bli utlämnad från Sverige är befogad. Själva regeringen kan nämligen sätta sig över landets lagar och lämna ut personer utan domstols godkännande. Inte förvånande att han kräver en uttrycklig garanti om han tvingas hit som förundersökningsfånge.)
Citat:
Quick - han hade stor del själv i detta i och med att han spelade med och erkände morden. När han sedan tog tillbaka detta blev det ett annat utslag. Till saken hör även att han hade begått grova våldsbrott/sexualbrott innan och som han faktiskt fällts för på goda grunder. Det är en kombination av personens egen skuld och brister i hanteringen kring rättsfallen drabbat personen.
Det stämmer att Quick (som han hette då) själv beskrev sig som skyldig för vårdpersonalen. Samtidigt kan man inte komma ifrån det faktum att han var intagen på en psykiatrisk avdelning. Det fanns därför anledning att vara extra noga att ta med i beräkningen att han fabulerade. Den vårdpersonal som trodde blint på honom kan inte betraktas som särskilt professionella.
När sedan polis, åklagare och expert kopplades in, så borde även de ha haft en professionell distans och inte varit för ivriga att tro på en psykiatrisk patient som inkriminerar sig själv, under allt starkare medicinering med lugnande narkotiska preparat (bensodiazepiner). Själva effekten av dessa mediciner tycks helt ha förbigåtts. (Det var först Hannes Rådstam som tog upp det och förstod vikten av dem, eller var det Jan Josefsson?) De doser han gavs var enorma. Dessa mediciner kan ha en avtrubbande effekt, och kan mycket väl ha gjort det enklare för honom att fabulera. En icke medicinerad person känner förmodligen lättare på sig att det är fel, och går kanske inte lika långt.
Den extrema medicineringen bör betraktas som en allvarlig felbehandling, så Quick var inte bara en psykiatrisk patient under medicinering med avtrubbande mediciner, utan även en kraftigt fel- och övermedicinerad patient. Mot den bakgrunden blir det extra allvarligt att polis och åklagare brast i sina rutiner, och att försvararen ägnade sig åt hans "rätt" att bli dömd för det han erkände, det skulle visst vara "terapeutiskt" argumenterade Borgström, som plötsligt verkar ha tagit rollen som en av vårdarna, som skulle se till att Quicks bekännelser "bekräftades" av att han blev dömd.
Tänk om Sofias beteende bottnar i att även hon blivit medicinerad med avtrubbande psykotropa mediciner? Det är långt ifrån otroligt med tanke på att Massi Fritz meddelat att hon lider av dagliga psykiska problem. Ibland skapar dessa mediciner mer problem än vad de lindrar. Borgströms inblanding i sexanklagelserna är likaså oroande. Man ska inte glömma att även Quickfallet i stor utsträckning handlade om olika former av (påstådda) sexuella övergrepp, och inte alls bara om mord. Därför är det motiverat att söka paralleller mellan de båda rättsskandalerna. Borgström hade en framträdande roll i båda.
Citat:
JA - hans agerande kring wikileaks och kvinnorna som han misstänks begått sexualbrott mot ligger helt på hans personliga ansvar. Sverige har inte gjort något annat än att agerat på brottsmisstankar. Sverige har endast frihetsberövat honom i 10 dagar. Han har behandlats mycket humant av Sverige. Ingen har tvingat honom in på en ambassad och han kan kliva ut när som helst. I princip allt som hänt sedan han lämnade Sverige 2010 handlar om en episkt stor otur i tänkandet, i kombination med det episkt stora felbeslutet att bevilja borgen precis innan häktningen skulle verkställas. Om han anser sig vara rädd för USA så ligger det på honom att hantera denna rädsla, alternativt att USA har skuld om det mot förmodan finns någon rationell anledning till denna rädsla. Sverige har inget alls med detta att göra utan fokuserar på sin plikt att värna kvinnornas rättigheter genom att försöka slutföra förundersökningen trots enormt svåra förutsättningar via JA:s flykt undan rättvisan in på ambassaden.
Du har fortfarande inte i detalj specificerat vilka kvinnliga rättigheter det är du refererar till. Mycket skulle klarna om du gjorde det. Jag tycker man kan säga att JA tar allt moraliskt ansvar som man kan förvänta sig av honom genom att säga sig vara villig att bli förhörd. Det verkar vara i hans eget intresse lika mycket som i någon annans, så det är knappt det råder någon konflikt mellan hans önskan och kvinnornas. Det är Marianne som sumpat alla chanser och betett sig klumpigt i sina försök att kommunicera med Ecuador om hur förhöret ska kunna genomföras på ett adekvat sätt.
Mariannes fördomsfulla attityd till Ecuador kan troligtvis beskrivas som ren och skär rasism. Som om hon tar sig rollen av en kolonialherre som kräver total underkastelse och lydnad av vad hon fördomsfullt betraktar som en s. k. "bananrepublik" - ett rasistiskt tillmäle så gott som något.
