Citat:
Ursprungligen postat av
Anonymare
Hade han verkligen velat bli förhörd så skulle detta ha kunnat ske mycket snabbt och smidigt, utan några nya avtal mellan Sverige och Ecuador. Vissa har t.o.m. hävdat att förhöret är onödigt då han har rätt att neka till att svara på frågor vid förhör. Dock kunde han ju i så fall ha sagt att han tänker utnyttja den rätten och i så fall borde åklagaren kunnat avslutat förundersökningen på att vidare förhör med ny information kunde uteslutas. Istället har han hela tiden givit sken av att vilja ställa upp på förhör. Han har alltså i högsta grad del i skulden då han inte antingen har sagt sig vägra svara på frågor eller gå med på förhör på ett smidigt sätt. Han har valt en märklig mellanvariant där han istället under flera år framställt olika krav som villkor för hörhör. Alltså ligger 100% av skulden på att förhör på ambassaden, alternativt avslutande av förundersökning pga att detta inte kan bli av, på JA själv. Att skylla på åklagaren känns orättvist när JA själv har haft 100% makt att snabbt välja en enkel väg ut istället för att obstruera i flera år. Vad har syftet med obstruktionen egentligen varit? Obegripligt!
Som sagt, "Problemet verkar vara att Marianne inte velat följa normala rutiner för utlandsförhör."
Som åklagare får Marianne väga sin personliga preferens att förhöra i Sverige mot åläggandet att agera skyndsamt. Det som kan sägas mot Marianne är att EAWn inte var nödvändig. Att hon ville EAWa betydde inte att hon måste EAWa, och därför kan hon hållas ansvarig för hur hennes EAWande saktade ner förundersökningen. Marianne måste ha varit beredd på en långdragen överklagandeprocess. Hur kunde hon tro att hennes nedsaktande EAWande var viktigare än åliggandet att agera skyndsamt och utforska alternativa vägar till förhör?
EAWandet ledde till en 18 månader lång överklagandeprocess. Ett MLAande skulle ha kunnat vara avklarat på 2-3 månader, förutsatt att Marianne presterade adekvata ansökningar för detta ändamål.
Marianne hade kunnat vara redo att ta beslut om åtal alternativt nedläggning innan midsommar 2011, med god marginal, om hon bara gått den rätta vägen, genom ett MLAande istället för ett EAWande.
Att domstolar godkänt Mariannes EAWande tvingar inte Marianne att gå den vägen. Det betyder endast att hon ges ett val mellan ett segdraget EAWande eller ett relativt effektiv MLAande. Domstolsbesluten ursäktar henne inte alls. Ansvaret att agera skyndsamt är fortfarande hennes.
Genom att inte nöja sig med ett MLAande så tvingade hon i praktiken JA att leva i husarrest med elektronisk övervakning och daglig anmälningsplikt helt i onödan. Det måste betraktas som rena trakasserier av den misstänkte. Man bör nämligen inte ifrågasätta hans rätt att överklaga Mariannes onödiga EAWande, det vore rena trakasserier av den misstänkte.
EAWn var aldrig helt nödvändig. Den var dessutom otymplig. Marianne utforskade inte mer smidiga och skyndsamma alternativa vägar. Därför bör även husarresttiden betraktas som ett godtyckligt frihetsberövande.
Hade Marianne varit intresserad av att förhöra hade hon gjort det för länge sen.
Hade JA valt att "obstruera" så än sen? Han har inte gjort det, men alldeles oavsett så är det fortfarande på Mariannes ansvar att driva förundersökningen, inte hans. Alla anklagelser om att han "obstruerat" är därför poänglösa. Det är enbart att angripa hans goda rykte, dvs att trakassera honom. Marianne hade väl kunnat åtala honom och ha rättegång utan hans närvaro. Om hon&Co. haft något att komma med annat än rena trakasserier av den misstänkte.
Tänk om man hade kunnat få se henne sköta fallet på ett anständigt sätt!