Citat:
Ursprungligen postat av
Anonymare
Relevanta frågor denna gång, grattis!
Om HD idag skulle pröva situationen givet UN WGAD:s yttrande (om man kommer ur överklagandeprocessen med oförändrat resultat mot förmodan) så skulle det kunna vara så att man delar uppfattningen om godtyckligt frihetsberövad. Tingsrätten hade inte den uppfattningen senast, ett beslut tagit efter UN WGAD:s åsikt. Men om HD mot förmodan skulle gå den vägen så innebär det väl bara att man inte får ta till EAW som tvångsmedel. Förundersökningen kan fortfarande drivas i någon form, kanske på sparlåga i väntan på att JA ev. tar sig ut från ambassaden innan preskription inträder.
Är det meningsfullt att åtala någon som inte kan straffas? Ja, i värsta fall så bedriver man rättegången i den misstänktes frånvaro. Via internationell efterlysning kan det vara möjligt att få personen i förvar vid ett senare tillfälle. Ett exempel på när detta fungerat är i Pirate Bay-fallet där flera av personerna höll sig undan verkställande av straffet genom att vistas i olika länder. Till slut blev det faktiskt så att samtliga greps och avtjänade sina straff.
Alltså kan det vara meningsfullt att åtala trots att JA idag sitter på ambassaden. I framtiden kanske det är så att han:
1. Gör ett flyktförsök ut ur landet men grips av brittisk polis
2. Blir allvarligt sjuk så att han måste akut föras till vård utanför ambassaden
3. Ecuador tröttnar och/eller anser att kostnader ekonomiskt och politiskt är för stora för att låta honom vara kvar på ambassaden och därför sparkar man ut honom
4. Det minst sannolika alternativet, JA kommer på bättre tankar och avbryter vistelsen efter eget beslut
Och givet att något av 1-4 inträffat (kanske finns det fler varianter) så kan man därmed gripa honom och föra honom till Sverige för avtjänande av straff. Frågan är då om han ska avtjäna straffet för borgensbrottet före eller efter straffet i Sverige. Efter är väl det rimliga eftersom det kan vara viktigt för målsägaren att få ett avslut så fort detta är möjligt.
Med att inte kunna straffas menade jag att straffet redan skulle vara avsuttet genom frihetsberövande innan åtal. Antag för argumentets skull (även om det råder delade meningar därom eftersom det är något av en tolkningsfråga) att JA verkligen kan anses ha varit frihetsberövad längre tid än maxstraffet. Bör man då fortsätta driva fallet? Är det meningsfullt att åtala om det är omöjligt att utdöma påföljd? Inte för att den misstänkte befinner sig på en ambassad, utan för att han redan anses ha varit frihetsberövad längre än maxstraffet. I så fall var UN WGADs beslut rena dödsstöten för själva förundersökningen.
Nästan alla har argumenterat att förundersökningen ska fortsätta även om häktningen och EAWn ifrågasätts. Men har Marianne inte helt enkelt väntat för länge? Det är inte bara preskriptionstiden som sätter en övre gräns, utan även hur länge hon får hålla den misstänkte frihetsberövad innan hon beslutar om åtal. Hon är körd. Hon har sumpat sin chans. Det var bara advokatyr som på konstlat sätt höll förundersökningen vid liv.
Hade hon för länge sedan dragit tillbaka häktningen, då hade han inte varit olovligt frihetsberövad längre tid än maxstraffet, så då hade preskriptionstiden satt en övre gräns. Men om maxstraffet är två år och han varit olovligt frihetsberövad längre än så, då är det väl kört för hela förundersökningen? I så fall ha Marianne alldeles själv sumpat chansen att åtala. Häktningen har varit 100 % kontraproduktiv och dessutom väldigt dyr, och knappast nödvändig om man skrapar på ytan och granskar motiveringen (att det inte skulle ha gått att förhöra) och ifrågasätter misstankegraden.
Hur mycket du än ifrågasätter UN WGAD (utan att prestera en övertygande argumentation) så har deras utslag en viss tyngd sett ur ett internationellt perspektiv. JA kan betraktas som olovligt frihetsberövad, trots de (ofta illa artikulerade) protester som förekommer. Han har suttit av maxstraffet för misstankar som inte är välgrundade nog att hålla för ett åtal.
Inte undra på då att Sverige slog ifrån sig och förnekade all skuld. Tänk på konsekvenserna om de hade erkänt att Sverige hållit JA olovligt frihetsberövad. Då hade det bara varit att ögonblickligen lägga ner allt och börja räkna på hur astronomiskt stort skadestånd de var skyldiga JA.
Man kan se det hela som en sexbrottsförundersökning och ömma för sexbrottsproblematik i största allmänhet, eller så kan man se Mariannes och Sveriges agerande som riktig, riktig usel myndighetsutövning. Man har slösat pengar, man har märkt unga människor för livet, man har genererat misstro för svenskt rättsväsende. Allt för en idiotisk häktnings skull.
Marianne hade ett val. Hon borde ha förutsett en lång överklagandeprocess som svar på hennes EAW. Varför valde hon inte en smidigare och humanare och effektivare väg? Hennes agerande kan jämställas med trakasserier mot den misstänkte. Och (nästan) hela Sverige nynnar med i kören.